Nyheter som intresserade inte får missa

 

 

Läs mer om Winograds rappport på Aljazeera.net/English

 En annan nyhet är ett iranskt besök till Egypten. Det är inte mindre än det iranska parlamentets talesman som kom för att träffa Mubarak. Allt tyder på att Egypten och Iran är på väg att återupprätta sina relationer som avbröts på slutet av 1970-talet när Shahen fick fristad i Egypten och iranierna kontrade med att döpa en gata efter Khaled Islambolli, som mördade president Anwar Sadat.

Jag tror att Egypten håller på att orientera sig på nytt och ser sig tvungen att närma sig Iran efter den senaste utvecklingen i den amerikanska politiken gentemot Egypten. Indraget militärt bistånd på 100 miljoner USD på begäran av den israeliska lobbyn, och Bush pliktskyldiga passerandet i Egypten, arabvärldens största land, sårade egyptierna djupt och stärkte oppositionen avsevärt gentemot regimen.

Läs även andra bloggares åsikter om Winograd, Israel, Libanon, Hizbullah, Iran, Egypten, Mubarak, Sadat, Shahen

HM:s styrka:Barnkläder

The Candles, Ismail Shammout

HM har bara vuxit så länge jag minns. Hur kläderna tillverkas, av vem, till vilka verkliga kostnader och hur rena de är ur miljöaspekt kan vi aldrig veta riktigt. Då och då kommer någon oroande rapport och sen lägger sig allt igen.

Nu kommer HM att öppna butiker i Egypten, Bahrain, Saudiarabien och Oman. Det första jag tänker på är att de kommer att slå ut många lokala industrier. Men så är det inte. De lokala industrierna är utslagna sedan länge på grund av billiga asiatiska produkter. När jag växte upp var mina kläder tillverkade i Libanon. Under 1990-talet försvann det mesta av klädindustrin i Libanon tack vare billiga kläder från Turkiet, Syrien och Kina. Man kunde köpa utländsla kläder till priser som låg långt under tillverkningskostnaderna i Libanon.

En sak som utgör HM:s styrka är barnkläderna. HM har bra barnkläder till rimliga priser. Det är kläder som är tåliga och som håller vad de lovar. Barnkläder i MÖ är idag en sorglig historia. Vintrarna blir kallare och hårdare för varje år som går medan tillverkare och klädaffärerna ännu inte kommit på att barnen måste ha varma kläder. Man förtränger helt enkelt de kallaste månaderna. Sommarkläder finns det hur mycket som helst av. Men jag tvivlar på att man kan hitta, än idag, vettiga vinterkläder till barn.

Det blir inte de fattigaste barnen som i första hand kommer att ha nytta av HM:s kläder men det kommer nog att sätta ribban för vad som är acceptablet. Det, om HM håller den kvalite som man har här. För så gör inte alla företag. En rejäl chock fick jag när jag försökte köpa blöjor till ett magsjukt barn 1999 i Egypten. Jag for runt från den ena affären till den andra, från det ena apoteket till det andra och köpte blöjor av märken kända över hela världen för sin höga kvalite. Till min förtvivlan upptäckte jag att ALLA blöjor då, hade plastöverdrag. Trots att de inte var billigare än de man köpte i Sverige. Tanken på plasten mot det lilla barnets hud i 40-graders värme fick mig att gråta. Tills en egyptisk kvinna hjälpte mig att få tag på tygblöjor. Då förstod jag, att reklamen som vi matades med här i Sverige om sammetslena och fjärderlätta blöjor, gällde inte små egyptier.

HM kan verkligen uppnå framgång i MÖ om de erbjuder bra barnkläder till rimliga priser.

DN SvD

Läs även andra bloggares åsikter om HM, Barnkläder, Egypten, Oman, Bahrain, Saudiarabien

Gaza, Abbas förlorade heder

 

Chockvågorna for över hela arabvärlden igår. Abbas har inte ändrat sig en tum. Han kallar fortfarande Hamas för kuppmakare och vill ha det gamla, utgångna avtalet om gränsen mellan Egypten och Gaza. Det gamla avtalet innebär att USA och Israel får mer att säga till om gränsen än egyptierna och palestinierna får.

Det var inte mycket till officiella kommentarer men själv roade jag mig med att zappa mellan olika program där folk får ringa och säga sin mening. Det var underhållande. Inte en enda av dem som ringde stödde Abbas. Många var så grova i munnen att de kopplades bort. De flesta lyckades dock att behärska sig och stanna vid en gräns där Abbas i bästa fall kallades för ”sionistisk lakej” och ”förrädare”. Den förtvivlan som folk uttryckte nyligen över svårigheter att förstå Abbas resonemang var bortblåst. Det som var kvar var vreden. Många som ringde var faktiskt från Sverige också. Många kvinnor som hade suttit och väntat länge på att få komma till tals för att be Abbas att dra åt helvete.

Men de palestinier som ringde var en minoritet. De flesta var från andra länder. Saudier, jemeniter, algerier, marockaner, jordanier… ja, från alla arabländer.

Gaza blev till slut håret som klev kamelens rygg. Hamas har allas stöd. Abbas har ingens. Egyptierna försöker resonera snyggt: Vi erkänner den palestinska myndigheten men på marken i Gaza är det Hamas som styr och det är de som vi är tvungna att samarbeta med för att undvika att folket i Gaza går under.

Men många påpekade att medan israeliska turister får åka härs och tvärs över hela Egypten och till alla egyptiska städer, begränsas palestiniernas möjligheter till att endast få komma till egyptiska Rafah och al-Arish. Inte ens palestinier som har en egyptisk förälder som de försökte komma fram till har tillåtits komma längre. Och palestinier som bor i andra egyptiska städer där de studerar eller arbetar har hindrats att komma fram till Rafah och al-Arish för att få träffa sina anhöriga. Palestinier som har arbete, studier  och uppehållstillstånd i andra länder och som hade fastnat i Gaza när gränsen stängdes i somaras tilläts inte heller ta sig till en flygplats för att resa ut. Allt det där besvarar den egyptiska regimens representanter med mantrat: Det handlar om vår nationella säkerhet.

Aljazeera.net/English

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Rafah, Hamas, Abbas, Palestina, Egypten, Israel

Libaneserna hungrar och fryser

En president, står på lappen som anden får läsa

Förra veckan visade arabiska Aljazeera libaneser som högg och eldade sina fruktträd för att värma sig, i de högt belägna bergsbyarna. Man har helt enkelt inte råd att köpa bränsle gas eller el som man vanligen värmer sina hus med. Idag berättar al-Jazeera om att priserna har gått upp med mellan 35-40 procent de senaste månaderna. Allt medan lönerna för de offentligt anställda har stått stilla i många år. Den sittande regeringen hävdar att prishöjningarna inte har med bristande kontroll och styrning utan är ett globalt problem. De libaneser som har pengar accepterar denna förklaring och blir mer och mer hatiska mot dem som protesterar. Minimilönen i Libanon är  idag ca 1400 kronor. Man kräver en tredubbling av den summan. Vänner till mig som har utländska arbetsgivare har berättat att de har fått en rejäl lönehöjning för att de ska kunna ta sig till jobbet. Trots att deras löner redan ligger mycket högre än genomsnittslönen i Libanon. Och trots att de har sjukförsäkring. Alla andra har inte det. Och så finns det massor av människor som inte ens har en minimilön för de har inga arbeten att gå till.

Så nu när människorna protesterar och demonstrerar blir de beskyllda för att springa Hizbullahs och oppositionens ärenden. ”Det där jävla packet ska inte ha någonting alls förrän de slutar springa Syriens och Irans ärenden” , säger de. Eller: ”De som bor i söder och i Beiruts södra förorter ska inte ha någon el alls för de är tjuvar. De betalar aldrig några elräkningar.”

Men värst är det att man börjat skicka in armén att skjuta mot de som demonstrerar. Åtta döda och över femtio sårade var resultatet av demonstrationerna för några dagar sen. Så de fattiga libaneserna har att välja mellan att frysa ihjäl, dö av svält eller protestera och bli skjutna. Och någon ljusning ifrågan om valet av en president syns inte. Den sittande regeringen vill inte göra några eftergifter och inte oppositionen heller. Om det forsätter har de snart inga libanser att regera över.

Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Hizbullah

Gaza är inte bara en palestinsk fråga längre

 

Vädrets makter och de egyptiska regimens kalkylerande har lyckats få bukt med människoströmmen från Gaza till Sinai. Under flera dygn har inga lastbilar med varor tillåtits köra fram till affärerna i al-Arish och Rafah. Palestinierna kan inte handla där längre för det finns inget att handlar mer. Och medan folk kliade sig i huvudet  passade några föreningar och organisationer från Qatar på och skickade in en karavan med lastbilar som hade mjöl, socker, olja och andra basvaror i sin last, som gåva till Gazas befolkning. Karavanen körde in genom ett hål i den raserade gränsen. Svaret kom ett par dagar senare: Den israeliska armén tog tillfånga Qatars Röda Halvmånens representant på Västbanken.

Idag onsdag befinner sig Abbas i Egypten för att diskutera säkerheten vid gränsen och israelerna meddelar att ”de inte motsätter sig” att Abbas Fatah håller i gränsövergången vid Rafah i fortsättningen. Innan dess passade den av Bush tillsatte (palestinske premiärministern) Fayad på att kräva att ingen lägger sig i frågan om gränsövergångarna, i synnerhet inte (den folkvalda) Hamas.

Hamas och majoriteten av Gazas befolkning och även den absoluta majoriteten av araberna är emot att den palestinska myndigheten i Ramallah ska ha något att säga om gränsövergången mellan Egypten och Gaza. De befarar att de kommer att förvärra belägringen snarare än underlätta den och fungera som en spionstation för israelerna.  Vilket faktiskt inte är helt otroligt. Myndigheten i Ramallah finner ju sig i att den israeliska armén kränker deras så kallade ”myndighet” varje dag genom att gå in på Västbanken, avrätta, såra och tillfångata.

Historien om gränsövergågnen i Rafah blir kanske början på en annan hitoria. Den om de två ”palestinska staterna” där Fatah regerar några kommuner på Västbanken insprängda mellan gigantiska bosättningar, vägar där inga palestinier får passera, inte ens födande kvinnor i ambulans,  medan de i Gaza kör sitt eget lopp. Det är det ena scenariot. Det andra scenariot är den som säger att det inte är frågan om utan när den israeliska armén invaderar Gaza. 

En formidabel slakt är det som vi kan vänta oss då. Gaza är den tätast befolkade platsen i världen. Det är inte många skott som inte kommer att träffa ifall en invasion blir av. Och det mesta talar för att det blir av. Särskilt med tanke på att man vill restaurera sitt rykte efter kriget mot Libanon sommaren 2006. Det, ifall israelerna vill offra sina allierade i regionen, med tanke på den kokande stämningen i de flesta arabländer från Mauritanien till Jemen. Det muslimska brödraskapet har aldrig någonsin haft en sån påtaglig närvaro i debatten. Oavsett vilket land de kommer från talar de i exakt samma ordalag, har exakt samma synpunkter och har en bestämd uppfattning om rätt och fel när det gäller Gaza. Så jag tror att både den folkvalda Hamasregering och den av USA tillsatte Fayad och hans regering blir snart tvungna att inse, att frågan om Gaza har kommit ur deras grepp.

SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Rafah, Abbas, Fatah, Hamas, Qatar, Muslimska brödraskapet

Bakom varje dörr, en hemlighet

Ett gammalt turkiskt smycke 

Då och då kommer de. Roliga historier om udda familjer som försöjer sig genom brottslighet. Det är ingen som låtsas vara död medan frugan har roligt med någon annan den här gången. Nej, nu handlar det om mamma, pappa, barn. En konstnärlig familj som under hela tjugo år lurat inte mindre än KONSTKÄNNARE på förfalskad konst. Fadern 84, modern 83 och sonen 47 när domarna kommer. Hur blir man en sådan familj? Börjar det vid läxläsningen? Nu, mitt barn ska jag lära dig att lura världen? Det tragiska är att sonen verkar vara en mycket skicklig konstnär. Hade han satsat på att förvalta sin gåva på ett hederligt sätt hade han kanske varit ett världsnamn idag. Fast det är han ju… på sätt och vis… 13 miljoner har familjer tydligen tjänat på sina konstkupper. Inga hisnande summor i den världen, kan jag tänka mig, men ändå…

DN: I grannskapet där familjen Greenhalgh bodde i ett enkelt, kommunalägt hus var ”konstnären” Shaun Greenhalgh känd som, just det, ”konstnären” – eftersom han brukade förfärdiga statyer i antik grekisk stil som han ställde ut på gräsmattan till försäljning.”Underbara statyer som man kunde pryda trädgården med”, sade en av familjens grannar till The Guardians utsända, på plats häromdagen för att knacka dörr i området. 

Men familjen har trots allt kort stubin, DN igen: Reporten knackade även på hos familjen Greenhalgh. Svar kom inifrån huset:”Gå iväg – eller jag skickar hunden på er!”

 DN
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, konstförfalskning

Kejsaren har skitit på sig

En tyst värld

Igår natt vaknade jag och kunde inte somna om. Jag slog på teven och det var just några minuter innan han, Bush, skulle hålla tal. Några experter, araber och amerikaner satt i arbiska Aljazeeras kontor i Washington och diskuterade vad kan det talet ha för betydelse. De flesta ansåg att det saknade betydelse helt för dagen. Att det förmodligen var riktad till de som skriver historia.

När jag hade lyssnat ett tag tyckte jag inte att det var riktat till några förståndiga människor över huvud taget. När han talade om sjukvård för alla, såg Hillary Clinton ut som en staty. När han talade om skattesänkningar tyckte jag att det var dags att någon sa ifrån. Men nehe. Han fick mala på. Var pengarna skulle tas ifrån för att sänka skatten sa han inte.

När Bush talade om en palestinsk stat, slog det lock för öronen. Var i helvete ska den ligga? Undrade jag med ett skratt. Jag ville verkligen somna om. Men det dröjde. Det var fullständigt barockt att se alla dessa högtuppsatta amerikaner resa sig var sjunde sekund och applådera för sådant strunt som kom ur presidenten mun. Några, bland dem Ted Kennedy och Barak Obama, snålade på applåderna men de flesta höll takten ordentligt.

Samma sak känner jag idag när jag slött ögnar igenom det som skrivits:” Det var dock tydligt att Bush funderar på hur han kommer att framstå i historieböckerna och att han tänkt lägga mycket tid på Mellanöstern i år.”

– ”Tiden har kommit för ett demokratiskt Israel och ett demokratiskt Palestina att leva sida vid sida i fred.” Ja, så skriver SvD faktiskt utan blinka. Och jag undrar hur länge ska vi vänta innan någon skriker: Kejsaren är naken och har skitit på sig!

Nåja, det kanske var bara en obligatorisk ceremoni för amerikanerna. Men det kan vara nyttigt att komma ihåg att deras president har gjort världen till ett ondare och otrevligare ställe. I MÖ stödjer Bush bara skurkar och diktatorer. De två länder som han utsett till sina huvudfiender är Iran och Syrien. De två länderna som är absolut ensamma om att vara självförsörjande när det gäller mat. Syrein importerar endast tio procent av det man konsumerar men däremot exporterar man en massa vete och annat vilket jämnar ut sig. Iran däremot behöver inte importera någon ting om de inte vill det. Till skillnad från alla länder vars ledare dansar efter Bush pipa och vars befolkningar skull svälta vid minsta störning i kommunikation eller klimatförändringar.

SvD DN

Läs även andra bloggares åsikter om Bush, Iran, Syrien, Palestina, Hillary Clinton, Obama

Om ensamhet

 

Orsakerna varierar men ensamheten är densamma. En gudagåva för en del och en plåga för andra. SvD låter idag sina läsare skriva om sina ensamheter. Det är mycket läsvärt. För som vi kanske anar är det en hel del ensamheter som binder dagens människor samman. 

Och frågorna blir fler och fler av att läsa. Är ett barn som spelar tevespel ensamt? Upplever han eller hon sig som ensam då? Är vi ensamma när vi läser? Och varför alla möjliga och omöjliga försök och så mycket pengar och teknik för att bryta ensamheten? Alla chattprogram, smsandet, gratis telefoni via nätet? Mailandet? Utnyttjar vi allt det där? Bara för att det finns och bara för att bryta ensamheten? Nej, vi gör inte det. Vi är sociala varelser men inte hur sociala som helst. Inte på gränsen till gränslöshet och smältning med alla andra. I begynnelsen var vi beroende av ett begränsat antal människor och så vill vi ha det i fortsättningen också.

De som vi älskar, och de som står oss nära som våra barn, upplever vi inte som störande för vår vila, vår välgörande ensamhet. Men om man är tvungen att arbeta på en arbetsplats med en massa människor större delen av dagen, kan man behöva en rejäl vila när man kommer hem. Det är som om man behöver tid för samla sig och flytta fokus från alla andra som man haft med att göra under dagen, till sitt eget inre. Och visst är vi olika. Det gäller bara att titta ut på gården under våren och sommaren. En del barn är där jämt och leker med andra. En del barn är sällan där.

SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Ensamhet, Kommunikation

Libanon mellan dödsskotten och Fairuz

Fairuz i sin nya musikal, Sah al-Nawm

Igår kväll svor jag på att inte bli upprörd över det som hände i Libanon. I Beiruts södra förorter sköts igår åtta libaneser till döds och femtio skadades, flera av dem allvarligt. Anledningen var att de som bodde där tröttnade på att få strömmen avbruten hela tiden till förmån för andra områden. Om det jag hört stämmer, så demonstrerade man mot att man får frysa varenda natt medan man i andra områden har ström större delen av dagen och natten. Detsamma sägs gälla Baalbeck i Bekaadalen och i södra Libanon och till och med i stora orter där som staden Nabatiye. Det som Baalbeck, Nabatiye och Beiruts södra förorter har gemensamt är att de flesta som bor där är shiamuslimer. De sympatiserar med Amal eller Hizbullah och motsätter sig ”Den nya Mellanöstern” politiken som lanserades av USA:s utrikesminister Rice efter junikriget 2006. De straffas alltså, med avbruten elström till förmån för andra områden, helt enkelt, för sin politiska uppfattning. Lika horribelt skulle det kännas om den nuvarande borgliga regeringen vid en kris skulle bryta strömmen för områden som är kända för att rösta på socialdemokrater och vänsterpartiet för att moderater och folkpartister ska kunna se på teve och värma sina bostäder istället. Vem skulle låta bli att gå ut och demonstrera då? Även i snälla beskedliga Sverige? Ja, moderater och folkpartister förstås…

Blodet kodade i mina ådror när Samir Gaagaa kommenterade från sitt uppvärmda slott och kallade demonstranterna för anarkister som ville sprida kaos i landet… och en annan snubbe som hävdade att det var en planerad aktion som ville sända ett budskap till Amr Mousa och det arabiska toppmötet i Kairo. Men visst. Är man själv en kalkylerande, intrigerande mätt typ som aldrig behöver hungra och frysa som miljoner fattiga libanser gör idag, ja, då kan man komma med hur tokiga förklaringar och kommentarer som helst. Särskilt när man inte fäster någon som helst vikt vid att de som protesterade i Beirut igår var uteslutande civila och gick i civila kläder.

Inför kamerorna dödades dem. Var skotten kom ifrån kunde man inte säga. Libanesiska armén hävdar att det inte var de som sköt utan en tredje part som sköt både mot demonstranterna och armén. Vi får hoppas att det är så och att utredningen leder fram till de skyldiga. Men är det så att det var den libanesiska armén som sköt, ja, då kan general Michel Sleiman glömma presidentstolen.

Och jag följde nyheterna imorse, fortfarande fastbesluten att inte bli ledsen eller upprörd. Lugnt än så länge. Det blir ingen gemensam begravningståg för de som dödades. De drabbade familjerna får ordna med var sin egen  begravningsceremoni för sina mördade ungdomar. Men jag kan inte se hur man kan undvika oroligheter för alla som dödades kommer ju från samma område. Begravningstågen kommer säkert att sammanstråla åtminstone i moskén eller på vägen och nya demonstrationer och protester är det som väntar senare idag.

När jag hade lyssnat på det får jag höra att många libaneser, inklusive högtuppsatta politiker och parlamentariker vädjar till Fairuz att inte sjunga i Damaskus. Och så såg jag henne. Äldre, sorgsnare, större än någonsin och slås av att libaneserna kan så lite om den största ikonen Libanon haft i modern tid. Hur sjutton kan de tro att Fairuz skulle avstå från att sjunga i Damaskus? Och förstår de inte budskapet i hennes handling? Fairuz sjunger inte i Damaskus av en slump precis. Det finns ett knivskarpt politiskt budskap i det hon gör, till de som envisas med att förvandla Libanon till en amerikansk lydstat och någon sorts bakgård för ockupationsmakten Israel. Fairuz avbryter sitt lugna liv i ett av Paris lugnare kvarter, för att sjunga i Damaskus som svar på Rices poltik och palner för den nya Mellanöstern. Annars hade hon inte varit Fairuz. Och så sjunger hon. Och så rinner tårarna… Satan…

Tårarna rinner för jag ser en röd tråd mellan det som sker i Libanon och det som sker i de palestinska områdena. Ställer man upp på USA:s och Israels vision av regionen ska man vara mätt och varm men sakna heder och självständighet. Slåss man emot så ska man frysa, hungra och inte få tillgång till det mest grundläggande i livet. Det vill säga gå under med hedern i behåll.

Det är bara att vänta och se vilka det är som segrar till slut…

SvD DN

Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Beirut, Fairuz, Damaskus, Sah al-Nawm, Palestina, USA, Israel

Apropå Gaza

 

Financial Times:

Arab and international mediators should immediately seek an armistice from Hamas and an end to the Gaza blockade from Israel.

They should then seek to revive the year-old Hamas and Fatah unity agreement and set up a joint caretaker government prior to eventual new elections. The Islamists should be brought into talks – on condition they are ready to work for a Palestinian state on the West Bank and Gaza with east Jerusalem as its capital. Only when that is achieved should Hamas, and all Arab countries, be required to recognise Israel – an Israel with fixed borders, not the moving frontiers it keeps pushing into occupied Palestinian land.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Palestina, Hamas