Alla drömmer inte om en Lamborghini

Ghassan Ghaib, Irak
Carin Hjulström Liv ville dra sitt strå till stacken och prata integration, i torsdags. Det var säkert välment men ack så fel det blev.

Det var Ayad al saffar, som presenterades som superinvandraren som, vilket vi fick höra tre gånger under den halvtimmen som programmet varade, körde en Lamborghini. Ayad hade lyckats hitta sin ”nisch”, vilket var att sälja klockor. Och inte hade han lärt sig något av jantelagen heller.
Han blinkade inte när han uppmanade andra invandrare att vara på det ena eller andra sättet och var inte alls sen med att strö en massa ”måsten” och ”borden” omkring sig, vad gäller andra invandrares sätt att leva och integrera sig i Sverige.

Men bland ”Invandrarna” finns det riktiga ”Flyktingar”. Sådana om flydde för livet. Som varje dag ”Måste” hitta en andledning till att ta sig upp ur sängen och som försöker göra det de ”borde” göra för att inte gå och hänga sig eller skjuta skallen av sig eller göra något i den stilen.

De allra flesta invandrare eller flyktingar jag känner har fullt upp med att överleva, faktiskt. Att slicka sina sår. Att försöka komma ur det fängelset som det förflutna utgör. Alla hemskheter, vidrigheter och terror de har upplevt. De flydde inte hit med huvudet fullt av klockor eller dollarmärken. De hade gärna befunnit sig någon annanstans där de inte behöver bevisa något för någon.

De skiter inte bara i Lamborghini utan i alla andra statussymboler, penisförlängare och nischer. Det som upptar deras tankar är saker som är väldigt jordnära, som befinner sig i botten på behovspyramiden.

Annonser

Jag tackar Gud för min svartskalleparabol

Samia Halabi, Palestina
Vad är det som har hänt på SVT egentligen? Jo, jag har för mig att Christina Jutterström härjade där alltför länge. Hon slutade men skadan var redan skedd. Och kvar finns ju programdirektören, Jacobsson heter han nog, som så fort han får en allvarlig fråga, ler fånigt och kommer med ett ännu fånigare svar.
Jag tittade imorse på morgonsändningarna på SVT, medan jag gjorde i ordning frukost och skolväska och gymnastikpåse till grabben.

Vad var det jag såg och hörde? Jo, en massa trams om nagelskulptur, stålmannen och Stjärnorna på slottet.

Herre Gud i himmelen. Vi har en regering som håller på att ändra Sverige i grunden och som bäddar för ett samhälle där klasskillnaderna skär som en laserstråle. Frågor som arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och bostadsbidrag till ensamstående föräldrar, som helt enkelt måste diskuteras. Vi har en skola som inte fungera och integrationsproblem som vi ännu inte anat vidden av.

Det finns en hel planet där ute där det händer saker som vi som bor i Sverige är intresserade av att veta. Man trodde att det där ingick i SVT:s public service uppdrag.
Icke. Det är nöjespanel hit och stålmannen dit. Det är spelrecensenter och seriösa reportrar som tvingas ägna sig åt något så lömskt som nagelskulptur. Är det det senaste inom jämställdhetsdebatten? Gud hjälpe den kvinnan som visar sig ute med vanliga rena klippta naglar som inte kostar ett skit. Nehe. Skulpterade, målade, strassbeströdda och ornamenterade naglar ska det vara. För några pix i månaden. Skit samma om ungarna får mat eller inte. Men vem sjutton ska hålla i skurtrasan? Tänk om man skär näsan av sin unge när man snyter hans näsa med silikonklorna?
Vart tog de seriösa intervjuerna vägen? De intressanta personerna? De livsviktiga frågorna?
Var i helvete håller Eva Hamilton hus?

Med fötterna i myllan och huvudet bland stjärnorna

Abnoudy
Abnoudys mor var en fattig bondkvinna. Hon slet i åkern och hemma med hushållet och barnen. Hon var analfabet men hon kunde hundratals gamla berättelser och sånger.
Hennes berättelser och sånger fängslade den lille Abd al-Rahman så mycket, att han än idag, hämtar sitt stoff och sin inspiration från henne.
”Männen duellerade i poesi. De kunde stå och svara varandra hela natten. Men jag brydde mig aldrig riktigt om det. Det som fängslade mig var orden som kom över mors läppar.” Berättade han i en intervju nyligen.

Abnoudys första dikt handlade om hans hemby, Abnoud, som kämpde mot fransmännen på 1800-talet och som dessa hämnades på genom att bränna den till grunden med skörd och allt.

Den första dikten han publicerade i en lokaltidning handlade om böndernas kamp mot masken som förstörde bommullsskörden och ledde till deras svält. Plötsligt läste han samma dikt i al-Ahram, Egyptens största tidning än idag.
Sedan skrev han en sångtext till en annan bonde som hette Muhammad Rushdy.
Den sången blev en sådan hit att Abd al-Halim Hafez helt enkelt skickade tre av sina vänner att kidnappa Abnoudy, då det var svårt att få tag på honom.
Abnoudy var inte road. På den tiden åkte han in och ut i fängelset på grund av att han tillhörde kommunistpartiet medan Hafez var Gamal Abd al-Nassers favorit och var som ett barn i huset hos honom. Det hindrade inte att de två unga männen blev vänner för livet.

Um Kulthoum försökte tre gånger att sjunga dikter av Abnoudy men alla tre gångerna var dikterna skrivna hemma hos vänner för deras räkning. Um Kulthoum förlät honom aldrig och talade aldrig med honom efter tredje gången. Men Abnoudy säger att det enda hon behövde göra var att be honom skriva en dikt som anstår henne, istället för att försöka norpa texter som inte var skrivna till henne och som inte passade henne riktigt.

”När jag kom till Kairo var jag täckt med damm, stickor och tistlar.” Säger Abnoudy. Idag tillhör han den absoluta noblessen i den arabiska kulturen. Han har skrivit många viktiga verk, men hans största gärning var att han visade, att bönderna hade ett själsliv, ett språk som innehöll andra vokabulär än just de som handlade om skörden och husdjuren.
Tack vare sagorna och sångerna som hans icke läskunniga mor roade honom med.

Mest av allt, al-Hawa Hawaya

Abd al-Rahman al-Abnoudy
I tre dygn satt de på en stor matta i hallen hemma hos Abd al-Halim Hafez. Det var Halim, Abnoudy och Baleegh Hamdi, och resultatet blev denna dikt som förändrade sången i arabvärlden på 1960-talet. Abnoudy skrev, Halim retades och hetsade och översköljde de två andra med sina sarkasmer, medan Baleegh skrev musiken. Det var första gången som bondedialekten från Sa´eed, Övre Egypten, kom in i de riktigt fina salongerna.
Mest av allt vill jag
Bygga ett stort slott åt dig
Plocka stjärnor från natthimlen
Och smida ett värdefullt halsband
Som får glittra av den vackraste
Av alla unga kvinnor

***

Mest av allt vill jag
Att månen ska förbli oss nära
Att natten ska vara ett tryggt hav
För oss
Och att vinden som för bort oss
Återvänder bärande på en saga

***

Jag vill att vi går in i sagoböckerna
Där jag får berätta om dina levnadsår
Där jag ska vara din läkare
Och bära fram min kärlek till dig
Som medicin

***

Mest av allt vill jag måla din bild
Med mina egna händer
På den passerande brisen
På gryningen som ler med rosenkinder
På de år som gått förlorade, av min ålder

***

Om dagarna för bort mig från dig
Vill jag att ljuset i mina ögon slår följe med dig
Och om mina ögon somnar
Vill jag att min sång ska vaka
I dina nätter

***

I dina ögon, min älskade
Tappar jag bort min livbåt
Men det gör inget
Om du stannar hos mig

***

Kärleken är min
Men jag är full av förtvivlan
För jag äger inte, min prinsessa
Av alla mina storslagna drömmar
Annat än mitt skratt
Och mina tårar

Abd al-Rahman al-Abnoudy
Översättning: Rawia Morra

أنا الهوى هوايا
أبنيلك قصر عالي
وأخطف نجم الليالي
وأشغل لك عقد غالي
يضوي بأحلى الصبايا

***

أنا الهوى هوايا
يبقى القمر قريبنا
والليل بحر يهاودنا
والنسمة اللي تاخدنا
ترجع شايلة الحكاية

***

ندخل كتب الحكاوي
وأروي سنينك غلاوي
وأعمل طبيب مداوي
وأشيل حبي دوايا

***

أنا الهوى هوايا
أرسم صورتك بيدي
على النسمة اللي تعدي
على الفجر أبو ضحكة وردي
على العمر اللي ورايا

***

أنا الهوى هوايا
لو الأيام بعدوني
عنك يا نور عيوني
ولو نامت جفوني
يصحى بليلك غنايا

***

وفي عينيكي يا حبيبتي
تتوه مني سفينتي
وكفاية إنك إنت
اللي فضلتي معايا

***

الهوى هوايا، أنا الهوى هوايا
لكن وأنا كلي حيرة
مش بملك يا أميرة
من أحلامي الكثيرة
غير ضحكي وبكايا

شعر: عبد الرحمن ألابنودي
ترجمتها إلى السويدية: راوية مرة

Palestina, den första Intifadan

Det palestinska folkts historia, av Omayya Joha
”Britterna var den första katastrofen som drabbat oss…” säger en palestinsk farbror om den första palestinska intifadan på 1930-talet.
Missa inte det! Kunskapskanalen söndagen den 22 april kl. 21.05 i en kväll ägnad åt åren som formade Palestina, i Mera Historia.

Sladdpanik


Khalil Rayyan, Palestina

Det finns en blindpunkt hemma hos mig. Den ser jag aldrig, helst. Den är säkert det dammigaste inom mina väggar, dessutom.
Det är hörnet där det finns tre hål i väggen. Sladdjungeln.
Det minsta den framkallar hos mig är panik. Jag låtsas liksom att den inte finns. Men ibland går det inte. Man blir tvingad att se på eländet, röra det och försöka bena ut. Det är Internet modem, router, mottagare för digitalteve, mottagare för digitalparabol, det är teve, video, dvd och play Station på en yta av en och en halv kvadratmeter.

Som sagt, jag låtsas för det mesta att det inte finns fast det egentligen är hjärtat i huset. Vad vore våra liv utan alla dessa boxar och sladdar? Stenåldern.
Vem vill känna sig som en dinosaurie? Vilken unge klara sig idag utan tevespel och sju barnkanaler?
Paniken infinner sig när man inser att två stora grenuttag för elström räcker inte. Teven är inte försedd med scartportar för hur många apparater som helst. Och så börjar man ringa runt och kolla om det finns grenade scarteländen. Och så förstår man så småningom att alla sladdar som ligger där inte är verksamma för tillfället. De hörde ihop med apparater som åkte ut för länge sedan. Och så försöker man föreställa sig, sig själv, liggande på magen på golvet, benande sladdhelvetet. Till slut nöjer man sig med att damma av skiten och låta det ligga.
Då och då lurar man hem en tekniskt kunnig vän som löser de mest akuta sladdtrasslen, under förevändningen att man vill bjuda på middag.
Och så hoppas man att det kommer en dag då man orkar gå igenom åtminstone en del av den där mörka fläcken.
Sladdarna måste ju vara kvar där. Man vill inte simma i ett hav av elektromagnetiska fält i en dammfri och sladdlös tillvaro.
Det dröjer väl inte länge tills någon kommer och påstår att han eller hon fått diagnosen sladdpanik eller sladdfobi.

Till finansminister Anders Borg

Snälla finansministern, vi har ingen bostadsbidrag, men min son hade mage och införskaffade en spargris för någon månad sedan. Där finns ett antal enkronor, femmor och tior. Ja, jag vet. Det är helt horribelt. Vi är beredda att ingå en uppgöresle. Mot kortare straff är vi beredda att slå sönder spargrisen och bära pengarna till första bästa greve, baron eller pamp av något slag som behöver dem bättre än han!
Ödmjukast: Ensamstående mamma