Den som kunde befria mänskligheten

Den som kunde befria mänskligheten från sin sömn och sina vanföreställningar.
Araber och muslimer är terrorister. Västerlänningar är civiliserade och demokratiska.
Ja, Israel har tydligen använt bomber som innehåller anrikat och/eller utbränt uran mot libanon.
Uran har tydligen ingått i bomer och missiler ganska länge. Det är bara jag som ha missat det. Nu minns jag att jag hört det för länge sedan i samband med kriget i Irak men jag har nog inte orkat ta in det. Nu vet jag inte om jag orkar ta in att uranet har fallit knappt en kilometer från min familjs bostad i Beirut. Att de har andats in det… att det har trängt igenom deras kroppar… det är sådant som ingen människa ska behöva konfronteras med, än mindre ta in.
Harwell laboratory i Oxfordshire har hittat strålning i två jordprover från byarna al-Khiam och al-Tiri i Södra Libanon. Om Beiruts södra förorter utsattes också för det, återstår att se. Men det är mycket troligt att just så skedde. De enorma missilerna som raserade höghusen och trängde ner i marken för att komma åt tunnlar och bunkrar, tros vara just dem som innehåller uran.
Till saken hör att tredje kapitlet i Genevkonventionen förbjuder dessa vapen. Men den är äldre än den nya tekniken och äldre än uranet. Så uran, anrikat eller utbränt, står inte nämnt där.
Och även om det gjorde det, skulle det inte ha ändrat något för varken Israel eller USA har undertecknat den. I palestina såras folk av splitter som fortsätter att bränna och härja inne i kroppen långt efter det att patienten kommer till sjukhus. Läkarna är förtvivlade.
Fritt fram är det bara. Fritt fram för allt möjligt så länge det drabbar araber och muslimer bara. De ska ju befrias och demokratiseras. Kosta vad det kosta vill. Om det så innebär utrotningen av varenda jävla arab och muslim…
Annonser

Anrikat uran i Israeliska bomber mot Libanon

”Guitar” av Ghassan Kanafani
Fick just höra att Israel inte nöjde sig med att använda fosfor och klusterbomber under det sensaste kriget. Jordprover har tagits från södra Libanon till ett labb som anlitas av engelska försvarsdepartementet och där han man kommit fram till att Israel har använt bomber som innehållit anrikat Uran.
Uppgifterna kommer just i natt från al-Jazira som i sin tur citerar The Independent. Uredning pågår och ännu fler svar får vi den 15 dec.
Frågan är, vill veta det? Och … vad ska vi göra med den vetskapen?
Har vi kommit dit hän att man låter bli att använda en stor atombomb och istället använder många pyttesmå? Och hoppas och tror att grannarna är så ofattbart dumma att de inte kommer att märka nåt?
Så ohyggligt. Det här får bara inte vara sant…

Det finns hopp, herr Kanin

Esmatt Morra Plagierar Picasso
Min kollega I ringde och vi sa samtidigt:
”Lova att inte slå ihjäl mig!”
Sedan skrattade vi. Nej, ingen ska bli ihjälslagen. Åtminstone inte jag. För Jag hade inte gjort fel när det gäller de felaktiga tidkoderna i det egyptiska programmet. Det hade någon ANNAN gjort, för en gångs skull. Det förstod jag när I upprepade det för trettionde gången i rad.
Grabben vaknade och förstod att han hade missat sitt Halloweenfirande men sa bara. ”Tur att du inte väckte mig, mamma. Jag hade nog inte orkat.”
Men på kvällen kom hans kopisar och hämtade honom till en fest här i grannskapet. Det var Halloweendisco. Dans, mat och spökerier tills alla storknade. Och någon vuxen hade gett honom ett stort ljus i form av en pumpa och ett snövitt skelett. Han tände det när han kom hem och kröp ner i soffan bredvid mamma.
Det var nog inte så illa ändå. Även om man inte vill ha Nalle Puh komma farande genom luften jämt.
Det finns hopp, herr Kanin, även för olycksfåglar som du och jag.

PS: ”Kvinnor emellan” kommer att sändas i repris med rätt tidkod, så fort det låter sig göras

Herr Kanin, jag känner igen mig

”Um”, Mor
”Vad vore min dag utan en smärre katastrof?” sa herr Kanin när Nalle Puh kom farande genom luften med hela sin kroppshydda och landade på honom.

Ja, var vore min dag utan en smärre katastrof, säger jag.
De flesta små katastrofer kan man leva med. Men när hela Sverige kan se ens katastrofer är det inte roligt.
Mitt älskade program ”Kvinnor emellan” från Egypten sändes med fel tidkod. Bandet jag översatte var inte sändningskassetten. Texterna hamnade på fel ställen. Ber om ursäkt, fast felet är kanske inte enbart mitt.

Tekniken kan ställa till det och allt möjligt annat. Halloween till exempel.
Ansträngde mig till max här om dagen för att hinna med och köpa en ny dräkt åt min pojke för den gamla var för liten. Nya ansiktskritor så att han kan få måla sig och se hur läskig ut som helst.

Och så kom Halloweenfirandet i skolan medan min pojke ligger i sängen med hög feber och huvudvärk. Snart kommer han att vakna och inse att han missat Halloween. Vad tror ni kommer att ske? En smärre katastrof som jag kommer att få äta upp länge.
Vem vet, jag kanske kan ordna en egen Halloweenfest hemma och bjuda hit några av hans kompisar. Bjuda på svart tårta dekorerad med knallröda flugsvampar.

Halloweens alla osaliga andar, förskräckliga spöken och rörliga kadaver, hjälp mig!!!

Och detta fridfulla land

”Frihet”
Regn
Mörker
Och detta fridfulla land*

Mitt namn är elden
Ordet som förvandlar mig
Till aska är hans

Min ledsagare
Har två ansikten
En frånvarande
Och en närvarande

Och han har hundratusen
namn

* Koranens nittiofemte sura
Fikonträdet, tredje aya

Att skriva en Nation

Naguib Mahfouz
Echnaton
Går det att skriva ihop en nation? Ja, det anser jag. Om nationen finns där och låter sig skrivas. Om kärleken till den finns. Om den är så djup att den förmår gräva ner sig i dess rötter för att uppleva den från begynnelsen till nuet. Och om kärleken inte sträcker sig till den egna nationen bara, utan sträcker sig till att omfatta hela människosläktet. Annars blir uppdraget omöjligt. Eller så blir resultatet skevt, felaktigt, banalt och urtråkigt. Att skriva en nation är att skriva mänskligheten. Eller så kan man lika gärna låta bli.
Det gjorde Naguib Mahfouz. Brilliant.
Han började skriva ihop Egypten från faraonernas tid till modern tid. Såg den glida honom ur händerna. Såg den förgöra honom. En av dess barn stack honom med en kniv i nacken.
Men han gav inte upp.
”Det som skrämmer mig”, säger en teaterman från Egypten som för första gången lämnade Mahfouz gestalter och ägnade sig åt författaren själv, ställde honom på scen, i egen hög person, ”Det som skrämmer mig är att Naguib Mahfouz inte nådde fram till den där ynglingen. De som nådde fram var de ignoranta, idioterna.
O min broder,
kom till den ljuva källan
Betrakta mig
då jag badar inför dina ögon
min böljande, våta mantel som
smyger sig tätt intill kroppen,
glänsande i ljuset
Kom och betrakta mig,
du min broder
Ur Echnaton: Sanningssökaren
I översättning av Ulla Eriksson
Alhambra bokförlag

K special
Naguib Mahfouz i Kairo
Fredag den 27 oktober 2006
Kl. 20.00SVT 2

Livsutrymme och rörelseutrymme


”malak”, ängel, på arabiska
I staden Sharm al-Shaikh stannade jag upp en kväll och tittade mig omkring. Nej, jag hade inte fel. Det fanns bara män ute. Jag gick runt och tittade och tittade och ansträngde mig men där fanns inte en enda kvinna. Köplusten försvann. Det blev inget guldhalsband.
Det blev bara en massa tankar.
På hotellet var det bara män som arbetade, från managern till servitörerna till städarna. Inte en lokalkvinna så långt ögat når. Och jag menar verkligen inte en enda kvinna.
När vi åkte genom Sinai såg vi en och annan beduinkvinna sitta under något skynke.

En och annan egyptiska från medelklassen, som var där på semester som jag, i den fina hotellorten en bit från det ursprungliga samhället, blängde på mig där jag gick i min långa Gallabia, en lång vid klänning av bommull. Den var så tunn att den kändes som en andra hud. Den var skön och sval och lämnade armarna bara. Och viktigast av allt, den var vid nog att räcka runt min mage, i graviditetens åttonde månad.
Min Gallabia var provocerande. Den bärs av kvinnor från folket och absolut inte på stranden. De kvinnorna kommer sällan till någon strand och aldrig till Sharm al-Shaikh. Det hade jag inte tänkt på när jag köpte fyra stycken som jag tvättade och använde oavbrutet. Kläder inköpta i Sverige gick ju inte att använde i 40 och 50 graders värme. Och där gick jag, skräckbilden av fallahi, bondstilen, raka motsatsen till chic och sofistikerad. En stygglese i egyptisk miljövänlig bomull.

I Alexandria hade jag svårt att gå. Trottoarerna var ockuperade av hundratals kaféer som var avsedda för gubbarna och det var skamligt att passera bland gubbarna. Lokala kvinnor försökte avråda mig från att göra det i alla fall. Men på körbanan kunde man inte gå om man vill komma därifrån med livet i behåll. Så jag brydde mig inte om gubbarna, deras bord och vattenpipor. Jag gick där och flyttade de inte på sig knuffade jag gärna till dem.
Denna känsla av brist på livsutrymme och rörelseutrymme var chockerande och jag har många gånger försökt beskriva den och bearbeta den.
Nu äntligen hör jag en egyptisk kvinna uttrycka samma känsla med exakt samma ord:
”Hemmet är den enda platsen där du kan känna dig säker. Det är lika bra att du aldrig går ut.”
Det är det som männen ville säga med sina kaféer på trottoarerna och sin vansinniga bilkörning överallt. De understryker det när de inte väjer för en kvinna och aldrig öppnar en dörr eller hjälper till med något överhuvudtaget.
Vill ni veta hela historien?
Titta på ”Kvinnor emellan”
torsdag den 26 oktober 2006 kl 19:30
på Kunskapskanalen.