Det här luktar väldigt illa, Dagen!

hassad1_441891.jpg

Patriak Michel Sabbah för latinska kyrkan i Jerusalem i möte med Ismail Haniye, Hamas

 I dagarna mellan Eid al-Adha och Julen såg hela arabvärlden en ljuvlig konsert på arabiska al-Jazeera där en kör blandade kristna sånger med muslimska. Det hela avslutades med en kristen bön och det muslimska böneutropet. Det var så vackert att mina tårar rann, trots att jag varken är det ena eller det andra.

Samförståndet mellan kristna och muslimer i MÖ har aldrig varit så kompakt som idag. Både i Libanon och Palestina ställer sig majoriteten av de kristna på motståndsrörelsernas sida. Den kristna Michel Aoun har fullmakt att förhandla i Hizbullahs namn. Och här kommer en förskräcklig sanning för er kära läsare: Kristna palestinier håller mer på Hamas än på Abbas. Flera kristna ledare jag har lyssnat på i arabisk media kallar till motstånd mot ockupationen, i samma tonläge som muslimer gör. En av dem citeras av artikel i Dagen.

Det måste väl vara väldigt jobbigt för Dagen med kristna palestinier som inte är zionister. Som lever mitt i helvetet och ser vad det är som sker på marken. Palestinska präster som slåss för att behålla kyrkans egendom som konfiskeras av staten Israel. Tusentals donums mark i Jerusalem bland annat. Det måste vara väldigt jobbigt med kristna patriarker som ställer sig och sjunger för Jerusalems befrielse i Istanbul inför 6000 människor från 65 länder. Och vet ni vad? Palestinierna skulle aldrig klara av kampen mot ockupationen utan sina kristna ledare.

Men av rent moraliska skäl borde Dagen har nämnt några av de övergrepp som kristna palestinier utsätts för av israelerna. Spottloskor i ansiktet på varenda präst som vågar visa sig i Jerusalem. I deras helga stad, på väg till sina arbetsplatser och bostäder. Kristna zionister som framställer kristna som blodtörstiga galningar som dansar på Jerusalems gator i vänan på Messias som ska befria världen från alla andra och tvinga judar att konvertera till kristendom.

Dagen  Jinge

Annonser

Karima avrättades inför sina skadade barn

klkjlj.jpg

Gaza, av Omayya Joha, Palestina

Efter bombningen av ett hus i utkanten av Khan Younis igår, försökte ambuslans och journalister att ta sig fram till de drabbade, men det var stört omöjligt. Alla låg på marken och försökte ta skydd för skottlossningen. Det var där som ögonvittnen, grannar, berättade om avrättningen av Karima:

Hadja Karima Fayyad, 50 år, och hennes barn skadades när huset bombades. Hon reste på sig, skadad och blödande, för at titta till ett av sina skadade barn. Då sköt man henne i ryggen. Medan de andra barnen såg på. Tre av Karimas barn dog. Fem andra skadades. De yngsta är fem och sex år gamla.

Doktor Muawiya Hassanein, chef för akutsjukvården i Gaza, berättade om att man sköt mot ambulanser och därför var det svårt att nå fram till skadade.

Skörden i Gaza igår blev 9 dödade och 43 skadade enligt palestinska sjukhuskällor. Ett stort antal av de skadade var barn.

Jag vet inte varför man bombade Karimas hus. Kanske någon av hennes anhöriga tillhör Morabiteen, så heter de som vaktar vid gränsen mot Israel för att förhindra israeliska intrång. Kanske tillhör någon av hennes släkt islamiska Jihad. Men är det tillräckligt för att avrätta Karima inför hennes barn? Eller avrätta tre av de samma? Eller såra fem? Och låta dem se sin mor avrättas? Tror israelerna att det är på det här sättet man kan få stopp på raketbeskjutning? Är det så man kan nå fred? Jag är ingen psykolog men jag kan garantera att sådant leder bara till fler raketer, om man så avrättar alla morsor i Gaza.

Maan  DN  SvD  Sydsvenskan  Sydsvenskan1

Mellah Atlanta och Abu Ghuraib

carica43.jpg

 

Primärvalen i USA är i full gång. I en mindre galen värld skulle vi inte bry oss så mycket. Men nu är det som det är. I ett helt år kommer vi att matas med och hugga för oss av nyheterna därifrån. För det handlar inte enbart om USA utan om våra egna liv också.

I  en mindre galen värld skulle vi ha tyckt att det är oerhört spännande. Vi hade nog jublat över utsikterna att USA förhoppningsvis skulle få sin första kvinnliga eller sin första svarta president. Så är det inte idag. Den ”kvinnliga” presidentenkandidaten motsätter sig förbud mot klusterbomber och den svarta presidentkandidaten har så gott som svurit trohetseden till Israel som sakta men säkert håller på att göra sig skyldiga till folkmord. Vilken president USA än väljer kan vi aldrig vara säkra på vad det kommer att innebära för oss andra. Vem kunde tro, i sin vildaste fantasi att Bush och hans stab skulle vålla så mycket lidande och elände i världen? Inte bara för Irak och Afghanistan utan även för sitt eget folk? Konsekvenserna för hans politik kommer inte att försvinna med att han lämnar Vita Huset. Årtionden framåt kommer folk att lida och betala för alla liv och värden som gått upp i rök. Och hur det gick med terrorbekämpningen, ja, det vet vi alla. Snart kan vi faktiskt sitta och chatta med al-Qaida om nu någon av oss vill det.

Men, ett blogginlägg hos Pastey idag, får mina tankar i ännu en riktning: USA mellan Atlanta och Abu Ghuraib. Hur mycket har USA förändrats egentligen de senaste århundradena? I sitt inlägg berättar Pastey om  James Allen som samlat gamla vykort från Sydstaterna. På vykorten fanns bilder på tortyr och mord på svarta. Visst påminner det om färskare bilder? Se inlägget: Pastey  Det är verkligen tankeväckande.

SvD  DN  Sydsvenskan