Bakochfram och uppochner

”Förbarmaren”
Ahmad al-Zubaidi
Det känns märkligt att leva i en tid då allting är bakochfram och uppochner, och ändå ha en känsla av att det kanske ändå inte är så värst bakochfram och uppochner. Det är kanske meningen. Det är nog meningen.
Föreställningen om att vi lever i en civiliserad värld är bara en föreställning. Om man skrapar lite på ytan är vi nog inte så värst mer civiliserade idag än den dag då vi klättrade ner från träden.
När som helst blir offret en bödel och bödeln ett offer. Det är möjligt och det är verkligt. Det är ohyggligt att se folk som jublar över att någon avrättats, även om det är Saddam det handlar om.
Det är inte bara Saddam det handlar om idag. Det handlar om oss andra. Sådana som Saddam drar ner oss i mörkret och vi låter oss dras ner. Inte en tanke på att höja oss over hans metoder, hans gärningar och hans sätt att tänka. Vi sjunker ner i skiten och upphöjer honom till offerlammets status. Offerhelgens martyr. En dag då en miljardmänniskor försöker hitta tillbaka till ljuset, till nåden och hoppet. I en tid då de flesta av oss ifrågasätter även rätten att offra djur. Vi har liksom kommit längre än Gud gjorde i många avseenden men vi saknar uthålligheten, klarsynen och förmågan att hålla striden på en civiliserad nivå. Kain och Abel är mitt ibland oss, till förväxlingen lika. Och deras strid är inte över.
Det är inte en slump att man valt denna dag. Det är en dag då alla muslimer är lediga, så pass lediga att budskapet hinner sjunka in. Maximal effekt, maximal chock, maximal förödmjukelse. Det är det man är ute efter.
Det sår som amerikanerna tillfogat muslimerna idag, då de lämnat ut Saddam till avrättningen just idag av alla årets dagar, går knappast att beskriva. Vad dess konsekvenser blir, vill åtminstone jag inte föreställa mig idag. Skulle föredra att tänka på att det är en vanlig Eid-dag på Arafatberget i Mecka med alla pilgrimer som symboliskt kastar sten på det onda. En dag då barnen drömmer om vackra gåvor från Mecka. En dag för fest och glädje och kära möten. Utan en tanke på Saddam, utan en tanke på en avrättning i Harammånaden. Den månad då inget människoblod får spillas, inte ens i pågående krig.

Osmakligt, enfaldigt och urdjävligt

”Den Allseende”
en av Guds 99 namn
Av Ahmad al-Zubaidi, Saudi Arabien
Jag kan inte låta bli att undra, en dag som denna, om de som styr och ställer i världen är helt och hållet hänsynslösa eller bara hjärndöda.
Har inte den amerikanska administrationen en enda vettig rådgivare? Har man tappat förståndet helt och hållet? Eller gör man det här med flit? Avrätta Saddam Hussein på Offerhelgens första morgon? Det är en stor helg för en miljard muslimer. Det handlar om förlåtelse och nåd. Det har sin upprinnelse i att profeten Abraham slapp offra sin egen son och fick istället offra ett djur.
En hedning som jag tror inte på offer. Men jag tycker faktiskt att man kan visa respekt för en miljard människors tro. Av årets alla dagar får amerikanerna och den irakiska regimen av idag välja vilken annan som helst än denna. Måste man skymfa alla muslimer, till och med de som inte tror bland oss? För även vi som inte tror, vill gärna ha de helgdagar som handlar om förlåtelse, om samförstånd och frid. Även de mest hårdnackade av tolkarna av Islam tror att dessa dagar är för heliga för att ägnas åt hämnd, dödande och avrättningar. Man får inte ens strida i krig en dag som denna.
Varför avrätta Saddam just idag? Även om det bara handlar om ett rykte, är det en skymf som räcker länge. Måste man fösa alla muslimer till skampålen på en av deras heligaste dagar? Måste man göra Saddam till Offerhelgens martyr i historieböckerna? Måste man ge fanatikerna rätten och makten att tala om för resten av oss att hatet är religiöst? Att predika i åratal framåt om de nya korstågen? Vi som står emellan gör så gott vi kan för att förklara ståndpunkterna. Med en handling som denna går inte att förklara, ens för oss själva. Det här är osmakligt, enfaldigt och urdjävligt.

Muhammad Ali Shams al-Din, Döden i en trädgård

Muhammad Ali Shams al-Din
föddes 1942 i södra Libanon
Döden i en trädgård

Ibland hör jag en röst som kommer från vår trädgård
Den uppmanar mig att vaka under träden
Jag blundar
Går med lätta steg
Dragen av den magra tystnadens trådar
Mörkrets katt jamar
Jag känner något som liknar rädsla inför mörkret
Jag känner för att gå in i skogens ceremoni
Ängens småkryp
Ordnar sin musik omkring mig
Vattnet
Stiger lätt
Tills den dränker mina ögonlock
Det första barnet går mellan mina händer
Och det andra barnet hinner före
Vem av de två barnen är jag?
Femtio och fem år slåss nu
I min trädgård
Förmår jag att göra de första misstagen?
Stjäla äpplen?
Att med tänderna tugga eldens rot?
Kan jag öppna ett fönster
Och be
Grannen min, kom och hjälp mig
Mina ögon är trötta av att stirra på mina sorger
Jag ligger på den gula marken
Och får syn på ett fönster
Som öppnar sig mellan grenarna
Natten drog tillbaka sin kaftan
Och under kupolen blev tingen synliga
Jag hör något som liknar mörkrets Jazz
Och ser att ingen död är vackrare för mig
Än denna

översättning från arabiska: Rawia Morra

الموت في حديقة

يأتي أحياناً من صوب حديقتِنا
صوتٌ يدعوني كي أسهر تحت الأشجار
أغمض أجفاني
و أسيرُ خفيفا
مشدودا بخيوط الصمتِ الناحل
هرُّ الظلمات يموءُ
فيعروني ما يشبه خوفَ الظلمات
لكن يُغويني أني أدخل طقسَ الغابات
حشراتُ الحقلِ
ترتِّبُ موسيقاها حولي
و الماءُ
خفيفاً يعلوحتى يغمرَ أجفاني
يسعى الطفل الأول بين يديَّ
فيسبقُهُ الطفلُ الثاني
حسناً…أيُّ الأطفال أنا؟
خمسون و خمسة أعوام
تقتتل الآن ببستاني
هل أقدرُ أن أرتكبَ الأغلاطَ الأولى؟
أن أسرقَ تفَّاحاً
أن أقضمَ جذع النارِ بأسناني؟
هل أقدرُ أن أفتح شُبَّاكا
أسألُ
يا جارُ تعالَ و ساعدني
تعبتْ عينايَ من التحديقِ بأحزاني
أستلقي فوق الأوراقِ الصفراء
فأبصرُ نافذةً
تُفتحُ لي بين الأغصان
سحبَ الليلُ عباءَتَهُ
فانكشفتْ تحت القبةِ كلُّ الأشياء
أسمعُ ما يشبهُ جاز الظلمات وأرى
ما من موتٍ أجملَ لي
من هذا الموت

نص: محمد علي شمس الدين
ترجمتها إلى السويدية: راوية مرة

Magi Farah, Mellanösterns nya profetissa

Magi Farah
Igår gick telefonerna varma. Man varskodde varandra om att Magi Farah fanns att beskåda och höra på anb, en libanesisk satellittevekanal. Glöm Jesus, Muhammad och alla andra profeter. Vid varje årsskifte är det Magi, (en kristen libanesiska som arbetade inom media innan hon sadlade om och blev spågumma), som gäller, från Atlanten till Baghdad.
Ja, jag mutade iväg min son från tevesoffan och satt och såg på och hörde på Magi. Jag är inte bättre än alla arabiska prinsar, prinsessor, presidenter, premiärministrar, parlamentariker, artister, börshajar och vanliga dödliga som sitter knäpptysta och insuper varje ord hon säger under de 2-3 timmarna hon tillbringar med att ge en kortfattad information om det som står i hennes bok som har blivit ett måste för alla som har råd med den i arabvärlden. Det verkar som om ingen säljer så bra där som Magi Farah helt enkelt. Hon säljer för bra. Två förlag är åtalade för piratkopiering av hennes bok för 2006.
Jag minns att jag såg henne av en slump förra året och hörde hur hon förutspådde svåra omvälvningar i Libanon och en lättnad som skulle komma i augusti, (eldupphör) men det jag minns tydligast var att hon sa att den dåvarande premiärministern i Israel, Ariel Sharon skulle försvinna från den politiska scenen och det gjorde han. Men om man betänker Sharons ålder var det nog inte så dumt gissat.
Vad säger hon om 2007? Det är de stora omvälvningarnas år i Mellanöstern och världen. Kupper, krig och annat smått och gott.

Sedan malde hon på om allt möjligt, politik, planeter, politiker, kändisar, aktiemarknad och jag vet inte vad. Jag hängde med pliktskyldigast tills hon började berätta om hur året skulle vara för folk födda i de tolv stjärntecknen och till sist kom hon fram till fiskarna.

Det var verkligen inte roligt att höra. Jag ska, enligt Magi, ligga lågt. Inte ta några viktiga beslut. Inte skilja mig och inte gifta mig förrän mot slutet av året. Ett år fyllt med kamp och svårigheter och som kan bli ett straffets eller belöningens år.
Ja, ja. Någon belöning väntar jag inte någonstans från och inte något straff heller. Männen står inte i kö för att gifta sig med eller skilja sig från mig precis. Och framförallt, lägra än så här kan jag omöjligen ligga. Det är ju för sjutton gubbar 1000 meter under havsytan. Nej, man ska nog höra till ett annat släkte om man ska ha någon glädje av Magis profetior.

Kristendomen håller på att försvinna från Mellanöstern

Atallah Hanna
Edmond Gharib

Rowan Williams

Såg först på al-Jazeera ett reportage om Julen i Betlehem. Betlehem i skuggan av muren som kväver den då inga turister eller religiösa som vill vallfärda kan komma igenom. Vid sidan av oron för stridigheter palestinier emellan. De allra flesta barnen där får inga julklappar i år. Arbetslösheten är hela 65% och de som arbetar har inte fått lön på nio månader. Som om inte det räckte. Klumpen i halsen var som störst, trodde jag, när ett program som heter ”Bakom Nyheten” rullade på.

Det handlade om Ärkebiskopen i Canterbury Rowan Williams artikel i engelska Times.
Williams menar att kristendomen i hela Mellanöstern är i stor fara pga. George Bushs och Tony Blairs ”enfaldiga och korsiktiga politik”. De som diskuterade var dr. Edmond Gharib, professor i internationella relationer vid American University i Washington och fader Atallah Hanna, ärkebiskop för den grekisk ortodoxa kyrkan i Jerusalem.

Ja, det var knappt någon diskussion utan en nattsvart serie av siffror, analyser och konstateranden som täppte till halsen helt och hållet. Delvis på grund av frågor kring min egen idenitet, som palestinier.

De äldre i min släkt skröt under hela min barndom med gråten i halsen om att vår by, Suhmata, i norra Palestina, producerade en av de finaste tobakssorterna i världen. Det vill säga fram 1948 då de fördrevs därifrån.

Men de nämnde aldrig någonsin ruinen som fanns mitt i byn, resterna av korsriddarborgen som byn byggdes kring, trots att många av dem, inklusive min farfar, var blonda, blåögda och långa. Med andra ord, de kunde omöjligen ha vandrat in från Hijaz. De berättade aldrig att kyrkan låg mitt inne i byn och var betydligt äldre än moskén som låg i utkanten. Allt detta kom fram när jag såg en amatörvideoinspelning som en släkting till mig hade gjort. Länge har jag undrat varför.
Jag kanske fick en förklaring till det ikväll, när Edmond Gharib sa: ”Det här är den mest kritiska perioden för kristendomen i Mellanöstern sedan Korstågen.” Korstågen var verkligen ingenting att skryta om eller ens komma ihåg för kristna som ville leva kvar i Mellanösern.
Mina släktingar hade kanske vant sig under många århundraden, att tiga om eller förtränga sitt ursprung. Någon gång under århundradenas lopp valde de att konvertera till Islam.
Det som sker idag är att de kristna utvandrar. Oftast blir bara de gamla kvar och de gamla föder inga nya barn. Och blir det några kvar, kommer de att förtiga och glömma att de varit kristna en gång i tiden.
Men som fader Atallah Hanna sa: ”Vi är inga invandrare. Vi är inte en främmande koloni. Vi är inte kollaboratörer för Väst. Vi är ursprunget. Det är vi som utgör kristendomens rötter här. De allra flesta var kristna här innan islam kom. Men om inget görs kommer våra kyrkor att gapa tomma snart. De kommer att förvandlas till museer. Man kommer att säga: Här fanns det kristna en gång i tiden.”
Det är inte lite det fader Hanna beskriver. Det är två tusen år av kristen närvaro i kristendomens vagga som försvinner som resultat av handlingar som utgår från civilisationernas krig.

Det får helt enkelt inte ske. Utan kristna har Mellanöstern ingen framtid. Lika lite som den skulle ha utan muslimer och judar.

Min och alla arabers älskade Omda

Salah al-Saadani

Salah som al-Omda

Jag såg honom på bio första gången redan 1974, men det skulle dröja ända till ett besök i Beirut i början av 1990-talet, innan jag förstod hans storhet.
Det började med en jätteirritation över att ingen i Beirut var kontaktbar mellan kl. 19 och 20 på kvällen då. Hemma satt alla och tittade på teve. I affärerna satt personalen och tittade på teve. Ute fanns det knappt någon trafik. Hela Beirut stannade på ett skrämmande sätt. Jag besökte vänner i Damaskus och där var det precis samma visa. Mellan kl. 19 och 20 på kvällen var alla förhäxade.
När jag återvände till Beirut bestämde jag mig att ansluta mig till skaran av stirrand ansikten med gapande munnar för att förstå vad det var som var så fantastiskt med den där Liali al-Hilmiya, al-Hilmiyas nätter, som teveserien hette. Sur som en citron satte jag mig i soffan med papper och penna i högsta hugg för att skriva ner alla fördomar och alla dumheter som jag förväntade mig höra i dialogen.
Men så dök han upp, al-Omda eller borgmästaren, på arabiska.
Innan jag visste ordet av låg jag på mattan och vred mig av skratt. Där stod han, Salah al-Saádani och skällde på sin drummel till son och sin katastrof till hustru och längtade efter en fasansfullt vacker och fatalt elak överklasskvinna som inte avvisade honom helt utan höll honom på halster och påminde honom hela tiden om skillnaden mellan dem.

Han var en vulkan av vrede som aldrig blev en tyrann. En godhjärtad lantis som försökte hitta sin plats i de fina salongerna i ett Egypten som, i revolutionens kölvatten, höll på att förändras, men aldrig förmådde göra det fullt ut. Men helt bakom flötet var han inte. Tvärtom, han ansåg sig vara det äkta, det genuina som skulle överleva alla omvälvningar. Det var inte så lite förakt han hyste för aristokratin som han på grund av släktband och kärlek var tvungen att ha med att göra.
Utbrottet var så äkta, att jag kunde svära på Koranen att det inte kunde vara skådespeleri. Men det var inte bara utbrottet, utan kärleken, avunden, frustrationen, glädjen, tårarna. Äntligen hade han fått sin livsroll. Och det var inte vilken roll som helst. Det var borgmästaren och sedan den rollen nämner knappt någon honom vid namn utan att lägga till al-Omda i början eller på slutet. Många gånger utesluter man hans namn helt och hållet. Han har blivit al-Omda med hela arabvärlden från Atlanten till Persiska Viken. För barn och gamla och alla däremellan.
För en annan skådespelare skulle det ha varit förödande. Men inte för Salah al-Saadani. Hans politiska och sociala engagemang före och efter Liali al-Hilmiya gör att titeln passar honom perfekt helt enkelt. Han gör aldrig några roller som inte har ett politiskt budskap. Hans brinnande intresse för de fattigas lidande i hela arabvärlden är genuin. Hans analyser av den politiska situationen går aldrig att angripa. Han fördömer terrorn samtidigt som han hävdar rätten till motstånd. Han fördömer religiös fanatism samtidigt som han tror på de religiösa partiernas rätt att verka och ställa upp i val, inte minst för att de i de allra flesta fall utför ett gigantiskt socialt arbete som staterna struntar blankt i, i de flesta arabländer . Hans mening är att man kan aldrig fördöma en religiös lärare som undervisar fattiga barn utan att ta betalt, lika lite som man kan fördöma en religiös advokat som för de fattigas talan utan att ta betalt, lika lite som man kan fördöma en religiös läkare som behandlar och opererar fattiga patienter en eller två dagar i veckan utan att ta betalt.
Det är hos sådana som al-Omda som vi tydligt ser punkten där islam och socialism möts. För mig får han gärna bli mer än Omda. Jag skulle hemskt gärna vilja se honom som president. På riktigt.

Rita Odeh, Inbillningens speglar

Ismail Shammout
Zainab
Inbillningens speglar

Är det inte dags för mig

att från parfymflaskan
befria min …kropp
Att från stammens likkistor
befria min … smärta
Att från förtryckets galge
befria min … hals
och att från inbillningens speglar
befria mitt … ansikte
för att söka min röst
i måsarnas pladder
med havets vågor
och för att göra en teckning
över min existens
av papprets viskande
till bläckets vågor
Översättning från arabiska: Rawia Morra

مـرايــا الوهــــم

أما آنَ لي أن
احرّرَ من قارورة العطر
… جسدي
أحرّر من توابيت القبيلةِ
… وجعي
أحرّر من مشنقة الغبَن
… عُنُقي
ومن مرايا الوهم
… وجهي
لأبحثَ عن صوتي
في ثرثرة النّوارس
لأمواج البحر
وأرسم بطاقة كِياني
في وشوشة الورق
لأمواج الحبر
تأليف: ريتا عودة
ترجمـتهــا إلى السويدية: راوية مرة