Hassan Nasrallah

Hassan Nasrallah
Kl. 18 idag blev jag klar med översättningen av en dokumentär som sändes i Kunskapskanalen och som handlade om ledaren för Hizbullah, Hassan Nasrallah. Så sent ute ska man aldrig vara, två timmar före sändningen, men ibland kan sjukdom eller tekniska problem ställa till det för en.
Trots att det var oerhört bråttom, satt jag som förstenad varje gång jag skulle översätta något som Nasrallah själv sa.
Denne man, som betraktas som djävulen själv av vissa, och som är helgonförklarad, bokstavligen, av andra, som den egyptiska superstjärnan, den vänsterradikale och oerhört medvetne och samhällsengagerade skådespelaren Salah al-Saa’dani som under en demonstration i Kairo i juli i år, mot Israels anfall mot Libanon ropade:
”Madad, madad, Ya sidi Nasrallah”.
”Madad” betyder ”bistånd”eller kraft. Han bad om helig kraft av den helige Nasrallah, så som man bara ber till profeten, profetens anförvanter, följeslagare och andra heliga om.
Oavsett från vilket perspektiv man ser på honom, kan man aldrig komma från det märkliga hos honom. Det är en man som i 16 års åldern bestämde sig att skaffa rätt åt de rättslösa, Mahromeen-rörelsen i Libanon. Vid 25 års åldern satte han sig emot Israel och svor på att driva dem ut ur Libanon. Och han gjorde det. Han besegrade Israel flera gånger om. Hans vapen? Martyrdöden. De fattigas och de rättslösas sista vapen som inte kan bemötas av ett motvapen.
Men hans egentliga vapen, hans makt, sitter i huvudet. Han är en allvarlig religiös ledare men han skämtar och skrattar gott. Mitt i de mest allvarliga resonemangen brister han ut i skratt eller fnissar och slänger en kvickhet på libanesisk dialekt, mitt inne i ett sammanhang formulerat ursprungligen på klassisk arabiska. Han läspar och det ger hans tal en prägel av barnslighet eller pojkaktighet när han ger intervjuer, men när han står i talarstolen är han en demon. Oslagbar. En nykter tänkare, en berusad poet, en troende fakir, en ödmjuk gigant, en kärleksfull kamrat, en spartansk mystiker, en saktmodig beslutsfattare, en tickande bomb vars högsta personliga önskan är att få dö martyrdöden.
Jag begriper mig inte på karlen. Han sörjde inte ens sin egen son som stupat i sammandrabbningar med den israeliska armén. Jag är inte religiös och inte någon anhängare av en islamisk stat, inte i Libanon eller någon annan stans. Men plötsligt erkänner jag inför mig själv: Nasrallah är en av vår tids bästa politiska talare. Däri liggar hans kraft.
Så talar han:
”Du kan aldrig uppmana till kärlek medan du är full av hat. Du kan aldrig uppmana till rättvisa medan du handlar orättfärdigt i både smått och stort. Du kan aldrig uppmana till enighet medan du splittrar och sår split för att behålla din post, dina privilegier, ditt rykte och din del.”
Om längtan till den religiösa skolan i den heliga staden Qum, säger han: ”Förhållandet mellan studenten i en religiös skolan och kunskapen, böckerna, klassen, föreläsningarna, skrivandet och forskningen är en oerhört djup andlig relation. Om du tar honom därifrån är det som att ta honom från den älskades famn. Han längtar ständigt tillbaka”.

Doften av Inula Viscosa

Shammout, Glas från Hebron
Genom en annans iris
såg jag inåt och utåt
på en och samma gång

Några sekunders stillhet
på nära håll
Skälver av rösten
som kastas tillbaka
av de omgivande bergen
som en oändlig kedja av ekon
ett kretslopp av ett allt

som återvänder
i ingenting

Stämbanden och stenen i samspel
det övergående i det beständiga

det beständiga i det övergående
höjd och djup

Vibrationer i köttet
doften av inula viscosa
Kilar mig fast i marken

Förgängligheten i det bergfasta
det bergfasta i förgängligheten

Några sekunders strömmande
av ett livgivande här
ett nu som började för miljoner år
ett hjärta som trotsar rigor mortis
och slår

Större barn är lika med större bekymmer

Efter Midnatt, Ismael Shammout
När ens barn föds, har man ångest och undrar om allt är som det ska vara med barnet. Ser det bra? Hör det bra? Är alla fingrar och tår på plats? Varför får det feber i tid och otid? Sedan har man ångest för att det ska bara sluta andas i sömnen. Sedan kommer sjukdomarna, smittorna, utslagen. Och där ligger man vaken natt efter natt och hela världen rasar med varje grad som barnets temperatur stiger.
Man vill inget annat än att de mest kritiska månaderna i ett barns liv, de första, ska gå över. Sedan vill man inget annat än att barnet ska bli äldre och komma förbi alla barnsjukdomarna. Man vill att barnet ska lära sig äta. Ska lära sig släppa föräldrarna och känna sig trygg på dagis. Klara sig i förskolan och skolan.
När barnet börjar i skolan, känner man en enorm glädje. Det lär sig läsa och man inser att barnet kommer att börja se saker och ting med egna ögon. Tillgodogöra sig information om världen på egen hand, sakta men säkert.
Man lär barnet att gå över gatan. Att aldrig sätta sig på en cykel utan hjälm och så vidare…
Och plötsligt inser man att det finns något som heter mobbning i skolan. Ens barn kan ha feber, ringer mamma att komma och hämta tidigare, lägger sig på en soffa och somnar. Då kommer kamraterna och slår honom hårt i ansiktet, på huvudet och kroppen för man får inte sova på soffan. Han blir slagen och knuffad. Han råkar ut för en massa olyckor medan den som orsakade olyckan bedyrar att det var just en olycka. Det kan vara allt mellan att få en fotboll sparkad i ansiktet, att någon råkar förstöra hans handarbete, att några kamrater brottar ner honom från gungan och misshandlar honom helt oprovocerat. Och det värsta är, de som gör det är också barn, i hans egen ålder.
Och vad värre är, när man försöker lösa problemet, blir en massa vuxna upprörda. Är det verkligen så farligt? Någon blir sårad: Påstår du att jag inte sköter mitt jobb? Och då svarar man: Ja, jag tror inte att du sköter ditt arbete. Och ja, jag ger fullständigt fan i hur sårad du känner dig. Du är vuxen. Barnen håller på att slå ihjäl varandra. De håller på plåga livet ur varandra. Kan du lägga dina jävla känslor åt sidan och göra nåt?
Nej, det kan de inte.
Och då inser man, att det inte är så jävla konstigt att barnen är som de är. De har ju ingen plats någonstans. Föräldrar och andra vuxna har sådana stora egon att de är fullständigt oförmögna att se barnen och förstå vad det är som pågår inom och kring dem. De är så upptagna med sina maktstrider och sin egen prestige och sina egna intressen, att de ger fullständigt fan i att man säger: Ditt barn kommer att skada någon riktig illa snart. Eller: Du gör fel nu när du flyttar fokus från barnens problem till dina egna futtiga intressen och känslor. Eller: samhället kan erbjuda hjälp, skit i din stolthet och sök hjälp innan det är för sent. Och de gör inte det. Och då står man i valet och kvalet. Ska man verkligen behöva polisanmäla åttaåringar för att någon överhuvudtaget ska ta problemet på allvar?
Ja, Tydligen är det så.

De gamla sår, de yngre skördar

Pierre d.y. Basheer, Amin och Pierre d.ä

Den som söker finner och den som sår skördar, säger ett arabiskt ordspråk.
Blodet rinner åter i Libanon. Det senaste offret är, Pierre Gemayel, sorgligt nog, barnbarn till den som skapade den mest hänsynslösa mördarapparat i den moderna Libanons historia. Och brorson till den notoriska mördaren Basheer Gemayel. Den som är riktigt synd om, och som jag sedan barnsben hört att han inte var i närheten av sin far och sin yngre bror Basheer i grymhet, är Amin Gemayel, den unge Pierres far.
Pierre Gemayel den äldre skapade Falangisterna. Genom hela min barndom och ungdom, väckte Falangisternas blotta omnämnande min fasa, fick blodet att frysa i mina ådror. 1975 jagade de folk på vägarna som vore de villebråd. De slaktade en hel buss med människor, det var gnistan som antände inbördeskriget.

Jag såg dem ansikte mot ansikte två gånger i mitt liv. En gång när flyktinglägret Tall al-Zaatar föll 1976, och en annan gång 1982 då jag, eftert Israels invasion, då falangisterna stärktes och fanns på alla vägar in till Beirut, behövde komma in till huvudstaden för att börja på gymnasiet.
De jag såg 1976 var klädda i militära uniformer och till uniformen hörde en aning fetma, ett svart långt, tjockt och välskött skägg, en stor kors hängande runt halsen och ett vapen i handen.
Jag såg de föra bort folk. Jag hörde att de sköt dem eller stack de med knivar och yxor i närheten. Det är bilder och ljud som aldrig någonsin lämnar mitt medvetande. Det handlade inte om 20 eller 30 personer. Det handlade om tusentals. Mina släktnigar som bodde i ett höghus utanför Tall al-Zaatar, slaktades, förintades. Sju familjer med barn vuxna och gamla. Ingen skonades. Ingen hade skjutits. Kniv och yxa var det som gällde.
1982 var det precis samma dag som den unge Pierre mördades, strax före Libanons självständighetsdag fast 24 år tidigare. De var alla upptagna med att pynta med blommor och flaggor, ballonger och gröna kvistar… Jag åkte förbi vägspärr efter vägspärr och tog emot små flaggor och blommor och log stelt och på gränsen till att svimma. Det tog en och halvtimme att ta sig från Tripoli till västra Beirut. Jag såg på dem och tänkte på vad de skulle göra med mig om de förstod att jag var palestinier. De skulle nog inte ha plågat mig. De skulle ha dödat mig på fläcken med flera hundra skott för firandets skull, och sedan skulle de stycka kroppen med sina yxor och låta den ligga till allmänt beskådande tills det började lukta. Då skulle de slänga den i ett dike och hälla kalk på den och sedan glömma.
Men de misstänkte aldrig att jag var palestinier och muslim. Jag var ju ljushyad, hade solblekt hår skött noga hos en duktig frisör. Jag hade en klänning som kostade en förmögenhet och en handväska och ett par skor som hade kostat en ännu större förmögenhet och jag åkte limousine. Tillsammans med två libanesiska vänner. Elegans var deras svaghet. Med yxan i hand törstade de efter elegans och en illusion om välstånd. Kryddad med några franska ord och en liten fernissa av finkultur. Och den konsten förstod jag och mina vänner. Det var inte svårt att lura mördarna.

Jag kom fram till västra Beirut. Det första jag gjorde var att slänga iväg alla jävla blommor och flaggor jag hade fått längs vägen. Sedan grät jag i timmar, jag och hela familjen som också led helvetets kval tills de såg bilen svänga in i parkeringen. Att klara sig förbi falangisternas vägspärrar var som att återvända från döden. Hela kvarteret rusade fram och kramade om mig.
Sämre gick det för min granne. En äldre dam, libanesiska men muslim. De tog henne vid en väg upp i bergen. De sköt henne inför ögonen på taxichauffören och sparkade henne ner till en djup ravin. Där störde ju hennes lukt ingen.

När Basheer mördades 1982 hämnades hans anhängare genom att döda 2000 palestinier i Sabra och Shatila. Jag behöver inte säga att ytterst få av dess hade skjutits till döds.
Pierre Gemayel den äldre skapade Falangisterna som mördade tiotusentals fattiga libaneser och palestinier som han betraktade som ohyra. Men han tänkte nog aldrig på att döden skulle nå hans egen avkomma. Hans egna barn och barnbarn. Han sådde och skördade men det är så många fler som motvilligt skördar efter honom. Han sökte och fann men många finner fortfarande det de aldrig sökt.

Det gjorde verkligen ont att se Amin gråta över sitt barn offentligt. Ingen människa ska behöva uppleva något sådant. Särskilt inte sådana som Amin som på ett ofattbart sätt lyckats hålla sina händer rena från andras blod.

Begåvade män är feminina på arabiska

Ismael Shammout, Palestinian Women
Det var nog mitt namn som fick mig att fundera över maskulint och feminint på arabiska. För hur feminint mitt namn än låter, är det ett manligt namn. Det var namnet man gav professionella berättare i det gamla arabien. Och det var de bästa av dem som fick det namnet. Som barn reagerade jag när jag hörde folk kalla feta gubbar som satt på en matta i skräddarställning och berättade sagor och episoder ur historien, iklädda kaftaner och färgstarka turbaner för al-Rawia.

Minns att jag en gång stod och föreläste om skillnaden mellan arabiska och svenska inför ett par hundra personer och svor på att jag var maskulin. Höggravid, ett par veckor innan jag födde min son, var jag faktiskt maskulin, på arabiska, då. Publiken satt blickstilla och visste inte om jag drev med dem eller med mig själv.
En gravid kvinna är maskulin, på arabisk, Hamel. En frånskild kvinna är också det, Taliq. Så är även en ungmö, Áanis, och en bångstyrig kvinna, som inte lyder sin make, Nashiz. En omyndig flicka är det också, Qaser. Så även en prostituerad, Momes. En kvinna som inte kan få barn är Áaqer.
Man behöver inte vara en Einstein för att räkna ut att kvinnans maskulinitet, ofta handlar om hennes sexuella tillgänglighet, eller kanske om hennes aktuella läge i fortplantningskedjan.
På tal om Einstein, så är han feminin på arabiska. För ett geni, som Einstein, är en Nabigha, är alltid feminin på arabiska. En riktigt bildad man, är också feminin, Állama.

Dessutom blir lärare, domare och andra yrkeskategorier som är av särskilt stor vikt för samhället ofta feminina i pluralis.
Så medan grunden för alla namn och adjektiv är maskulina, finner vi att man måste kvalificera sig på ett eller annat sätt för att återerövra det feminina. För kvinna handlar det ofta om att vara en del av fortplantningsprocessen. Är hon inte det, förlorar hon privilegiet att vara feminin. För mannen handlar om att vara riktigt begåvad, och riktigt kunnig i sitt område för att åtnjuta denna heder. Inte så tokigt faktiskt. För om man funderar lite djupare på saken, finner man att den uppenbara orättvisan som drabbar kvinnorna här är en bagatell jämfört med den äran det innebär att bara de bästa och mest begåvade männen, får åtnjuta det feminina suffixet i slutet av sin titel.

Al-Jazeera English

Tro det eller ej, men idag, den 15 november 2006, klockan 13:00 svensktid kom al-Jazeera English igång med sina sändningar! Man började med en snabb presentation av några av kanalens korrespondenter, engelsmän, amerikaner, araber och afrikaner i en otrolig blandning!
Försök att få in den i din teve! De nyheter du kommer att få in där kommer att vara annorlunda! Så kommer också din syn på det som sker i världen att bli!

De nya slavarna är blonda och blåögda

Ahmad Nasser
Palestinsk konstnär
Jag har en liten parabol som är avsedd att ta in de viktigaste arabiska tevekanalerna som dessutom inte är kodade. Jag vill inte betala för en enorm massa med kanaler som jag aldrig har tid att gå igenom ens. Men den lilla parabolen kan ta in en hel massa ändå, och de blir fler och fler hela tiden, utöver de arabiska kanalerna.
Tevekanal efter tevekanal som bara visar blonda och blåögda kvinnor som duschar och badar oavbrutet. Andra gör inget annat än sitta på en soffa och smeka sig själva och prata i telefon. Fast en del är riktigt påhittiga. De smeker sig själva med vassa knivar och stoppar in jordgubbar, chilipeppar och diverse andra frukter och grönsaker i underlivet. De stirrar fånigt in i kameran och vet knappt vad de ska göra av sig själva. En del är för gamla för att ens komma på tanken att hålla en privat show för stackaren de lever med och andra är sorgligt unga. Dessa kvinnor hör hemma i Väst- och Östeuropa och det enda de har i huvudet är att få så många penningstinna araber att ringa upp och få sig lite kärlek per telefon eller Internet. Kostnaden per minut är säkert astronomisk.
Sorgliga, felaktiga översättningar av uppmaningar, telefonnummer och webbadresser skymmer de stackar kvinnorna helt ibland. Det är så sorgligt att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Fast om det inte är lönsamt skulle de väl inte hålla på och tvåla in sig timme efter timme, dag efter dag, tills huden spricker. För det mesta finns inga män med i bilden och finns det det, så måste en enda liten tanig tjejstackare tillfredsställa två, tre eller fyra samtidigt.
Konstigt nog finns det alltid en lapp över männens könsorgan. De visas aldrig medan tonvis av kvinnliga könsorgan fyller hundratals kanaler, dygnet runt.
Och jag undrar, hur uppfattar araberna, de som aldrig varit i Europa eller inte känner en normal, vettig europeisk kvinna, hur uppfattar de den europeiska kvinnan av idag???Blond, blåögd, naken, fånig, med en vass kniv eller en massa grönsaker i underlivet. Och de suckar och undrar, varför i helvete ska deras kvinnor emanciperas och bli som de där?!!
Därför finns det parabolkommittéer i Tyskland och Danmark bl. a. ofta utskickade av moskéerna, som går hem till sina muslimska och arabiska bröder och systrar och mixtrar med dera paraboler så att de slipper se eländet. Min parabol blev fixad av en slump nyligen.Två palestinska tonåringar var hemma hos mig på besök med sina föräldrar, såg vad min parabol hade att erbjuda när de zappade, och mixtrade med den så att jag också slipper se den senaste formen av mänsklig förnedring, vilket jag är tacksam för.