Kolonialismens vålnad

king_farouk_tcm6-937753.jpg

Kung Farouq I

Under Ramadan går en massa teveserier, så många att månaden snart blir känd för sina teveserier lika mycket som för fromma muslimers fasta.

Jag är varken from eller fastande. Som ensamstående mor med ansvar för hem och barn och läxor och helgaktiviteter kan man bara drömma om att fasta, slappa och titta på en massa serier. Jag har dock inte kunnat motstå en av serierna, nämligen den om Kung Farouq I av Egypten.

Där får man följa ett märkligt livsöde från ett liv i ensamhet som kungabarn, med en mor som är så gott som fången på slottet, till ett förtidigt övertagande av tronen på grund av faderns död.

Men Egypten, kronan, drottningmoderns kärleksaffärer efter faderns död, kung Farouqs egna äktenskapliga problem, ja, allt, framstår som brus, inför kung Farouqs bekymmer med engeslmännen som då var kolonialismen förkroppsligad. Det är ett oändligt byte av regeringschefer och en oändlig radda av regeringar som kommer och går bara för att ingen av dem faller den engelske ambassadören i smaken. De fick helt enkelt inte vara egyptier. De skulle vara mer engelsmän än egelsmännen själva. De krav man ställde på det egyptiska styrande skiktet ter sig komiska idag, om man vill se saker från den ljusa sidan, vill säga.. 

Det är mer än 65 år sedan som Storbritanniens ambassadör i Kairo stövlade in i slottet hos kung Farouq med ett dokument i handen. Det dokumentet var inget annat än en text som kungen skulle tvingas skriva under, under mycket klara och tydliga hot för det öde som skulle vänte honom annars,  för att abdikera. Och det skär i hjärtat att bevittna detta ögonblick även i dramatiserad form.

De allra flesta andra serier som går under Ramadan, handlar om vår historia i Mellanöstern. Och i de flesta av dem spökar kolonialismen. 65 år senare sitter jag och det isar i mina ådror när jag ser cynismen, föraktet med vilken kolonialmakterna behandlade vår del av världen. Man bara tog det man ville ha, mitt framför näsan på oss. Här stjäl en  fransk officer ett barn i Syrien för att hans fru skulle ha det hon längtat efter, där rasar allt i kvarteret därför att den som sköter allt beger sig i en resa för att skaffa vapen. Och där kör en engelsk ambassadör så snabbt i Karios natt att han håller på att köra ihjäl landets konung utan att ens lägga märke till det.

Och när det kommer till mig personligen, så tog man mitt land och lovade bort det till ett annat folk. Hur enkelt som helst. Reslutatet är 60 år i flyktingläger som berövat oss större delen av vår mänsklighet. Vi är idag så avhumaniserade att man inte ens protesterar när våra barn avrättas kallblodigt. I alla andra länder är man barn tills man fyller 18 år. Våra barn slutar vara barn vid 12 och kan fängslas som vuxna. och ingen säger något. Och ingen bär några röda skjortor för oss!

Om 65 år kommer våra barnbarn att fundera på det som sker idag. Som exempel på det som de kommer att grunna på är mordet på mer än en miljon irakier inklusive avrättandet av Saddam under offerhelgen.  Feta lönger om massförstörelsevapen som blev en förevändning till att slå sönder ett helt land som totades ihop under förra koloniala period! 3000 000 klusterbomber över några byar i södra Libanon, utsvältningen och belägringen av Gaza, farsen om fredsprocessen medan ockupationen äter upp resten av det ockuperade landet. Utarmningen av ett folk vars liv har slagits i spillror flera gånger om förut… och så allt annat som kolonialismen tänker företa sig hädanefter…

Man behöver inte en religion för att hata kolonialismen. Jag inser att det innerst inne, inte har med Islam att göra. Vår misstänksamhet mot Västs syn på och politiken i våra länder är mer än befogad . Vi behöver bara se oss omkring. Och oavsett om vi ser det som sker idag eller minns det som hände förut, finner vi kolonialismens vålnad…

taim-hasan-farouq-och-nazli.jpg

Wafa’ Amer som drottning Nazli och Taym Hasan som kung Farouq

 

De fängslade barnen i Irak

489.jpg

 

 De nyheter som kommer från Irak gör man knappt kan tro att något eller någon överlever där. Att föreställa sig hur barnen har det är något som man helt enkelt inte kan föreställa sig. Men, medan jag låg i feber malde teven på. Två gånger, med flera dagar emellan vaknade jag till rösten av Iraks vicepresident, Tariq al-Hashemi, som ställde högljudda och otåliga frågor till nervösa barn.

 Det visade sig att det sitter tusentals barn i fängelser i Irak. De klagar över hunger, tortyr och våldtäckt. Vid ett tillfälle lovade al-Hashemi att han inte ska glömma dem. Att de var allas barn.

Dessa barn är mellan 12 och 18 år gamla sa man. Men inte en enda av dem jag såg var i närheten av 15 år ens. . En del har föräldrar i livet, andra inte. Men de som inte har föräldrar längtar efter sina syskon. De räknar upp städerna som de kommer ifrån. Och det jag inte begriper är: Varför sitter de i fängelse? Har de stulit bröd kanske? Varför beklagar sig vicepresidenten och visar deras av tortyr märkta kroppar för kameran? Varför inte öppna dörrarna och släppa ut allihop? I ett land utan rättsväsende och utan sociala myndigheter kan man inte bara låsa in barn och lämna dem i händerna på torterare och våldtäcktsmän.

Att det får fortgå! En del är till och med utskrivna för länge sen,  fast fortfarande inlåsta. Man har väl intresse av att behålla dem där. Vad kan vicepresidenten ha för sysslor som är viktigare än att se till att dessa barn får åka hem, framgick det inte.

Svälten i en palestinsk stad

abd-al-rahman-al-muzayen-brollop.jpg

Abd al-Rahman al-Muzayen, Palestina

 

Föreningen Awqaf i Hebron bjuder årligen på mat som de fattiga kan bryta sin fasta med. De brukar bjuda några hundra familjer på näringrik mat varje Ramadan. De gör det för pengar som skänks av rika muslimer som betalar en del av skatten på sina tillgångar till sådana ändamål.

I år, fick Awqaf och deras finansiärer en rejäl chock. Antalet familjer som visat sig i behov av maten i år överstiger 3000. Det står tiotals män och lagar mat i enorma grytor, och bakar bröd dygnet runt. Det räcker ändå inte. En ansvarig där säger: ”Vi har aldrig sett något liknande. Det är så många kvinnor som kommer hit. Kvinnor som inte kan duka fram någon mat hemma längre…”

Så, fastemånaden Ramadan blir kanske den månad som dessa familjer får i sig näringsrik mat. Resten av året får de väl fasta. En ofrivillig fasta som inte har med Ramadan eller Gud att göra!

 

När historien upprepar sig

qana-6.jpg

Ett av offren för andra massakern i Qana, Libanon 2006

 

Jag har flera gånger försökt förklara hur en nidbild av en helig profet uppfattas av en religiös muslim. För det har jag fått en massa ovett, en massa rasisitiska och hatiska meddelanden. Men, det klarar jag av! För jag har klarat av värre saker förut.

Det som gör mig förundrad är, att alla som skockas runt rondellhunden till försvars för en yttrandefrihet som i det här fallet är identisk med rasism, inte skockas en enda gång när massakrer pågår gång på gång, i Irak, i Afghanistan och i Palestina! Är rondellhunden mer värd än en miljon irakier? Är rondellhunden mer värd att diskutera än den dagliga avrättningen av barn i Palestina?

Jag har flera gånger sagt att jag stödjer ”konstnärens” rätt att rita sin fula hund. Men däremot, anser jag inte att vi har råd att lämna alla andra angelägna frågor och figurera och orera just om rondellhunden medan alla andra frågor är lämnade dithän.

Jag minns att vid ett möte hos Forum För Levande Historia förra året, satt en del av den svenska kultureliten och försökte komma underfund med hur den svenska pressen fungerade vid tiden för WWII. Nu undrar jag om man behöver undra så mycket. Det är bara att betrakta sitt beteende idag. Muslimerna är 2000-talets judar. Flera förintelser pågår samtidigt. Medan den svenska kultureliten sitter i sin borg och teoritiserar.

Förtfarande hävdar jag ”konstnärens” rätt att rita. Men har han rätt att dra in Sverige i ett krig som inte går att vinna? Mustafa i grönsaksaffären blir ledsen av rondellhunden. Fruktansvärt ledsen. Men hans reaktion stannar vid en känsla av utanförskap och mindre tillit. Det är inte muslimerna i Sverige som utgör ett hot i detta krig. Det är på andra ställen där det finns så kallade muslimer som skär halsen av sina egna landsmän som de anser har fel. Det finns grupper som vi inte har en aning om, som är beredda att göra vad som helst, för att göra sig påminda och utnyttja misstänksamheten för sin egen skull!

Jag lämnar frågan här. Vill bara tillägga att hade rondellhunden föreställt Moses eller Jesus, så hade den upprört muslimerna lika mycket. De kanske inte skulle ha sagt så mycket då de anser att kristna och judar får göra som de vill med sina profeter, men de skulle uppröras lika mycket.

En annan bild som upprör muslimerna idag, är en förnedrande bild av Jungfru Maria. För Jungfru Maria är helig för muslimerna och omnämnd i ett helt kapitel i Koranen. Den bilden har jag. Men något hindrar mig från att lägga ut den! Jag kan varken som människa, kvinna eller mor, acceptera en sådan bild. Men jag hävdar fortfarande, att vi har viktigare saker att ta itu med. Den växande rasismen i samhället och i världen i stort.

Sverige behövs i mer hedervärda sammanhang. Vi ska inte gå till historien genom dess mörkaste portar. Sverige har länge åtnjutit en enorm respekt i resten av världen som ett solidariskt och rättframt land. Sverige behövs som vägvisare till konflikthantering och humanism. Inte som ett land som går i täten för rasistiska strömningar och konfrontation med en inbillad fiende.

 

Kouchner, en ny Bush?

p03_20070525_pic.jpg

 

Bernard Kouchner sa vid senaste besök i Libanon: ”Jag vill inte ljuga här, trots att lögn verkar ibland vara en nationalsport i Libanon!”

Nu hotar han med krig mot Iran. Till en fransk radiosatation sa han nyligen: ”Vi måste vara beredda på det värsta, och det värsta i det här fallet är krig.”

Detta trots att FN organet IAEA menar att det inte finns någon som helst anledning för detta språkbruk just nu. Mohammed al-Baradei, chef för IAEA säger: ”Vi måste alltid komma ihåg att användandet av våld kan endast bli aktuell när alla andra alternativ är förbrukade.”

Sömnlös var jag hela natten av blotta tanken på ännu ett krig i Mellanöstern. Vad dess konsekvenser kan bli för människorna där och för hela världen. Ett radioaktivt utsläpp vid Persiska Viken skulle innebära en mänskliga katastrof för många länder som är beroende av avsaltat vatten från viken.

Slår man sönder Iran och Syrien kan jag bara inte föreställa mig världen som den är. Vad konsekvenserna blir, pekar åt ett och samma håll och jag kan bara undra: Är vi på väg in i ännu en kolonial era? Jag som alltid hoppats på en sorts europeisk balansernade faktor i konflikten mellan den muslimska världen och USA, fick mig en tankeställare. Om Kouchner och andra förbereder för krig, medan blodet fortfarande sprutar hejdlöst i Irak, kommer världen att se mycket annorlunda ut, redan under vår livstid!

Läs mer på aljzeera.net!

 

Tack så jävla mycket, Vilks!

1166031690.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag satt med min nyfödde son, 1999, och hörde på radion om en kvinna från Kosovo, som hade fött tvillingar ute i bergen, därför att hon hade fördrivits från sin hemby. Samma natt frös tvillingarna ihjäl! Jag höll min son hårt i famnen och grät i flera timmar! Jag var oändligt tacksam över att han föddes i Sverige.

Idag är jag inte säker på om Sverige känns tryggare än Kosovo eller Libanon där det religiösa hatet blossade upp under min barndom och ödela hela min värld! Varför känns Sverige mindre tryggt idag? Det är bland annat tack vare din förbaskade teckning! Du har fått ditt behov av uppmärksamhet, hoppas jag! Du utnyttjade din yttrandefrihet som jag unnar dig! Men jag känner att du har tagit från min son den enda trygga platsen han känner till! Min son är svensk medborgare och Sverige är det enda land han känner till. Han är ett svenskt barn i alla avseenden! Hans känsla för det svenska språket är utöver det vanliga! Men han är, som tur är, för liten för att förstå det som sker omkring honom!

Jag har varit med om när kristna slaktat muslimer i Libanon. I min kropp finns spår efter granatsplitter och ett ärr efter en kula som en fanatisk kristen prickskytt sköt mot mig när jag var tio år gammal. Nu får jag, tack vare att du har fått utrycka dig fritt, leva med en ofattbar skräck! Hatet som väller mot mig, för en religion jag aldrig utövat och bara ärvt, är helt obegripligt! Den religionen verkar min son har ärvt också enligt det svenska samhället fast han aldrig hört talas om den här hemma, utan i skolan och ute i samhället! Så småningom kommer väl han också att smaka på hatet!

Hur min sons och andra barns framtid kommer att bli i det här landet, beror på hur vi behandlar varandra idag! Att kränka varandra kommer förr eller senare att leda till blodspillan! Har blodet spillts en gång kommer det att göra igen och igen! Därför anser jag att man bör utnyttja yttrandefriheten under ansvar! Gör man inte det, kommer kanske våra barn att få smaka på hur det är att få sina kroppar sargade, innan de ens hinner förstå vad det hela handlar om!

Så, grattis för din yttrandefrihet! Och tack för våra ödelagda liv! Jag hatar inte dig, och jag hatar inte de som hotar dig! Jag känner inte någon av er och vill inte göra det heller! Ni är lika goda kålsupare allihop! Offren för ert lilla gubbsjuka maktspel håller på att undergräva vårt samhälle! Jag önskar dig mardrömslika nätter, så som du med din djävla teckning gav mig mardrömslika nätter! Jag kommer aldrig någosin att hysa någon respekt för en sådan som du! Du livnär dig på vår skräck och vår olycka! Du blir någon, genom att undergräva vår existens! Hoppas att du kan leva med det.

 

Samtidigt

leftbar.jpg

Samtidigt som vi här i Sverige handskas vårdslöst med yttrandefriheten, missbrukar den för att såra och sprida hat och misstänksamhet, kämpar folk över hela världen för  sin rätt att yttra sig. För dem handlar inte om lyx och tomma plattityder. För de är det frågan om liv och död. Om det egna landets och de egna medborgarnas framtid. Och de böjer sig inte trots det ohyggliga priset de får betala för att säga sanningen.

 Samtidigt som vi här i Sverige slår varandra i huvdet med argument som vi redan tuggat under krisen med de danska Muhammedteckningarna, har fyra egyptiska chefredaktörer dömts till fängelse och tvångsarbete i ett år och böter på 25000 kronor var. Dessa chefredaktörer arbetar på självständiga tidningar eller tidningar som tillhör oppositionen i Egypten. De heter, och jag tycker att vi kan åtminstone nämna deras namn: Ibrahim Isa från dagstidning al-Dostour, Adel Hammouda från veckotidningen al-Fajr, Wael al-Abrashi från veckotidningen Sawt al-Umma och Abd al-Halim Qandil, föredtta chefredaktör för tidningen al-Karama.

Jag behöver inte gå in på vad ett år i ett egyptiskt fängelse kan innebära. Detta med ett års tvångsarbete som brukar betyda ”mycket” hårt arbete och så bötesbeloppen som är enorma i Egypten, även för en chefredaktör.  Den absoluta majoriteten av egyptier kan inte drömma om den summan som årslön ens.

De har dömts för skymf mot president Mubarak och hans son Jamal Mubarak. Jag har inte sett några skymf och det jag har kunnat få ut av alltihop är att dessa människor har undrat hur länge Husni Mubarak hade kvar att leva, för gubben är faktiskt ganska gammal, och om det var oundvikligt att hans son skulle bestiga tronen, ursäkta, jag menar överta hans post som president.

Vari skymfen består förstår jag inte. De skriver, med all rätt, att Jamal Mubarak ska inte ärva presidentposten för det handlar inte om en monarki. Att det egyptiska folket har fått nog och vill ha en förändring.

Det egyptiska journalistförbundet menar att domarna är en krigsförklaring från regimens sida, vilket man inte kan annat än hålla med om. Men kollegorna verkar stå stadigt vid de dömdas sida (utom de som jobbar för tidningar som lever i symbios  med regimen)

En av de dömdas advokater meddelade omgående att domen kommer att överklagas. Andra journalister demonstrerade direkt efter. Jag tror även att man skrapat ihop till borgen som är på ca 12000 kronor för var och en av dem.

Bryr vi oss om dem? Eller ska vi fortsätta diskutera rondellhundar i all evighet?