Klas Sandberg om ”Murens Fall” i Rafah

1_755050_1_49.jpg

 

Det är en märklig, upprymd och overklig känsla man upplever inför nyheterna från Gazaremsan Rawia.

Muren är riven.

Den där muren för vars skull stora delar av central Rafah systematiskt rivits. Staden har fått betala dyrt för sitt läge, klistrat precis på själva gränsen. Tusen hus har raserats i den staden. Tiotusen människor har mist sina hem, många av dem tvingades fly hals över huvud utan mer än några minuters förvarning. Allt för att skapa ett ingenmansland framför vid gränslinjen, tvärs igenom ett av de mest tätbefolkade områdena i Gazaremsan, enligt en rapport från Human Rights Watch.[i]

En utländsk aktivist, Emma Pearlman som besökte Rafah blev förvånad över hur få hemlösa man såg, även jämfört med hemma i USA, trots den massiva ödeläggelsen.[ii]

Trots det: för alla hem som revs tvingades fler och fler människor tränga in sig hos vänner, släktingar, lagerlokaler eller att leva på gatorna. Det fanns människor som tvingats fly både två och tre gånger. Som knappt hunnit inrätta sig i nya hem förrän D9 bulldozrarna arbetat sig fram till dem det blev dags att fly igen.

Och sedan är det alla dödade och sårade. De vi känner bäst till i vår del av världen är västerlänningarna, Rachel Corrie, Tom Hurndall och dokumentärfilmaren James Miller.

Den förkrossande stora majoriteten av offren är palestinier, alltfrån tjugoåriga gerillamän till gamla gubbar, skolflickor, människor som helt enkelt råkade ha varit ivägen.

Det fanns garvade krigskorrespondenter som bevakat konflikterna i Bosnien och Rwanda men som fortfarande ansåg att Gazaremsan var något av det värsta de upplevt. De andra konflikterna är oändligt mycket blodigare, givetvis, men den kalla kusligheten i situationen på det ockuperade Gaza gick trots allt utanpå det mesta. Bara där kunde man se soldater i pansarfordon jaga kvinnor och barn längs gatorna. Av allt att döma bara för skoj skull. [iii]

”Bortom buffertzonen ser man Egypten, den gröna påminnelsen om ett bättre liv någon annanstans.” skrev Lora Gordon under sin tid i Rafah.[iv]

Alltsammans skedde under den våg av husrivningar och räder som inleddes i januari 2002 och slutade med den katastrofala ”operation Regnbåge” i maj 2004 och som sagt var, syftet var att skapa ett ingenmans land för gränsmuren.

Nu skulle alltså alltsamman vara bortsopat.

Ingenmansland, gränszon, vakttorn och muren.

Jag passade på att läsa de artiklar jag hittade på nätet, dessutom kunde man titta på kommentarsektionen. I Haaretz fanns det upphetsade insändarskribenter som krävde att gränszonen, Philadelphia vägen, omedelbart skulle återupprättas tillsammans med bosättningarna i Gush Katif blocket. I den amerikanska nyhetssajten Common Dreams var kommentarerna ”Hooray”, ”Yippie! Yahoo!” och ”good for them. joshua strikes again………..”[v]

Jo jag förstår mycket väl Rawia.

Det kanske bara visar sig vara en falsk gryning. Det kan visa sig att nya katastrofer väntar runt hörnet.

Men trots allt… muren är riven.

Kanske, ja kanske, blev världen litet bättre trots allt.

Låtom oss fröjdas mina vänner.
__________
[i] ”
Razing Rafah; Mass Home Demolitions in the Gaza Strip” av Human Rights Watch, oktober 2004.

[ii] ”ISM Volunteer reports: My Friends Are Under Attack in Rafah” av Emma Pearlman, The Rebuilding Alliance, Team Blog, den 8 maj 2004.

[iii] Får jag göra något fult här Rawia? Nämligen citera mig själv och hänvisa till det zine jag skrev om saken?

[iv] “Israel’s June 25th incursion into Rafah’s Hay Salaam district” av Lora Gordon, Electronic Intifada 26 juni 2003

[v] ”Palestinians Topple Gaza Wall and Cross to Egypt” av Steven Erlanger och Graham Bowley, i New York Times, 23 januari 2003.

Läs även En hälsning från Tulkarem

Dagen Sydsvenskan SvD

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Höna-fjäder-varning

1_732817_1_34.jpg

 

Man blir inte glad av att läsa om dagishärvan idag. Än mer förvirring. Dels talas det om kvinnans koppling till terrormisstänkta, dels berättas i en artikel intill att tidigare terrormisstänkta kan få rätt i EU vilket innebär att de hela tiden varit oskyldiga. Det man inte berättar är om det är SAMMA MÄN man talar om i bägge fallen.

Att nio miljoner har försvunnit från en verksamhet som ska ta hand om förskolebarn är illa nog. Att dessa miljoner har förts utomlands utan att någon märkte något, är mycket värre.

Kiosken där jag handlar är ombud för ett stort internationellt företag som specialiserat sig på att föra över pengar härs och tvärs över världen. Det är rätt fantastiskt att man kan skicka pengar till Beirut på mindre än en timme exempelvis. Jag har glädje av den tjänsten då syskonbarn fyller år till exempel. Istället för att köpa present och skicka med posten skickar man pengarna till mormor som får köpa och lämna födeslegaspresenterna på plats. Men när jag gör det, även om det är struntsummor jag skickar, måste jag fylla i ALLA möjliga och omöjliga uppgifter och visa leg. Jag förstår inte att man kan skicka iväg nio miljoner utan att någon myndighet, i det här fallet finansinspektionen får reda på det. Har inte alla dessa verksamheter samma krav på sig? Och vem fyller jag i uppgifterna för?

Hoppas att denna sak inte sväller att det blir en höna av en fjäder igen. Först och främst måste man väl slå fast att kvinnan har försnillat pengar och skickat iväg det. Sen får man ta reda på varför och vilka det är som tog emot det. Annars kommer man snart att terrorstämpla småknattarna som går i hennes daghem för livet.

Och, världen har sugit ut och fortfarande suger ut Afrika, ända till benmärgen. Vi ska inte slå oss för bröstet alltför häftigt.

SvD SvD1 SvD2

Läs även andra bloggares åsikter om , ,