När rösten flyttar berg

Marcel Khalife
Stockholm, den 31 aug 2006. Jag är inte 16 år och jag befinner mig inte i Beirut. Jag har inte sju starköl cirkulerande i kroppen. Ändå kan jag inte sitta still, jag har faktiskt rymt hemifrån. För första gången i mitt liv anlitat en barnvakt mot betalning. Men allt blev försenat. Orkar inte vänta. Gallskriiiiiiiiiiiiiiker: Marceeeeeeeeeeeeeeeellllllllllllllllll, kom ut då. Och när han kom ut spelade de andra bandmedlemmarna, Marcels söner inklusive, medan han satt orörlig. Jag orkar inte… jag vågar inte vänta på de första ljuden som hans fingarar åstadkommer. Jag ville höra musiken komma från hans luta. Den är så vacker att den skär igenom precis allt, kött, ben, brosk.
Äntligen kom den… blänkande och vass som en kniv, inbjudande och varm som en älskad och efterlängtad famn. Och så kom orden… Marcel kan välja sina texter. Det är hemligheten. Bara han kan sjunga sådant som: ”Här föll vinden från hästens rygg” och få mig att tappa andan. Bara han kan sjunga”Ritas namn är en högtid i min mun, Ritas kropp är en fest i mitt blod”, för miljonte gången och ändå få mitt blod att festa med. Ja, jag blev så berusad att jag knappt visste vad jag gjorde. Som sagt, utan en droppe alkohol.
På slutet gick vi närmare scenen, min väninna och jag. Hon ville se hur Marcel såg ut på nära håll, och jag ville se hur mycket Marcel har åldrats. Herre Gud, älskade vän… hela skägget är vitt och halva håret. Betydligt fler rynkor. Jag känner doften av salvia och apelsinblommor. Tänker inte, vill inte tänka på hur mycket jag själv åldrats. Just nu är jag utan ålder. Jag befinner mig i Andalusien, i Damaskus, i själva ljudet idag.
”Mitt hjärta är en röd måne”, sjunger jag med och vill helst av allt brista i gråt. Jag längtar till havets färg, till ögon, till natthimlen beströdd med miljoner diamanter, till vallmon, till fjärilarna… Så låter motståndets musik. Så låter musikens ursprung och mening.
Och allt kom på en gång. Jag hade fasat för att rösten inte skulle bära. Att åldern skulle ha berövat den klangen och färgen… men nej, rösten bar. Den flyttade hav, floder och berg.
Annonser

Usta Mona

Kvinna
Mahmoud Issa Mousa
Palestinsk konstnär
Vissa människor borde man lämna ifred, för hur man än gör när man närmar sig dem, gör man fel. Med upprördhet och indignation såg jag hur den kända egyptiska journalisten Nashwa, skildrarde och presenterade Mona. Det var något bland det grymmaste jag någonsin sett.
Nashwa själv är en vacker kvinna från en rik egyptisk familj och ser ut just som en sådan kvinna som aldrig behövt bädda sin egen säng eller tvätta sina egna kläder.
Hela hon är ett under av skönhet, elegans och rikedom. Det betyder inte att hon fått känsligheten eller klokheten med guldskeden. Klumpigt och plumt skildrade hon en kvinna som inte längre var en kvinna. En kvinna vid namn Mona som livet misshandlat så grymt att man bara vill gråta när man hört och sett henne. Och där satt Nashwa och gjorde sig lustig över henne, över hennes röst, klädsel, uppenbarelse… men hämnden är ljuv. Innan programmet var slut framstod Nashwa som en mygga i skuggan av den stora Mona.
Usta betyder mästare. Det är ett epitet som bara duktiga egyptiska yrkesmän får.
Mona är äldst av sju systrar. Hennes far som ägde en bildäcksverkstad önskade sig en son livet ut men det fick han aldrig. Vid tolvårs åldern gick Mona in för att uppfylla sin fars önskan. Hon skulle lära sig hans yrke och ta hand om verkstaden efter honom bättre än en son.
När vi nu träffar Mona är hon i fyrtioårs åldern. Ingenting är kvar av den där tolvåringen. Ingenting är kvar av den där lilla tjejen. Monas utseende och röst påminner knappast om en kvinna alls. Hon har inga bröst. Hennes hår är snaggat och varenda dag i sitt liv går hon klädd i blåställ från klockan sex på morgonen till klockan åtta på kvällen.
Fadern är död. Mona arbetar och försörjer sina systrar. En del studerar och andra är giftasvuxna. Det betyder att Mona måste spara ihop till deras bröllop, deras brudgåvor och deras nya hem och liv. Hennes eget liv? Det är verkstaden, däcken, kunderna, de svarta naglarna, hudvalkarna på händerna. Hon åtnjuter allas respekt i kvarteret och kunderna som kommer till henne kommer alltid tillbaka.
I jämföresle med henne framstod Nashwa som en parasiterande, bortskämd idiot.
Hennes skämt om Monas bristande kvinlighet och hennes ovårdade utseende föll platt till marken. Mona visade sig vara en stor människa. Hennes syster lade sig i intervjun och sa gråtande att Mona var hennes och systrarnas enda stöd i livet. Utan henne skulle deras hem och familj rasat samman efter faderns död. Och Mona vann åtminstone mitt hjärta och min respekt.
Världen behöver nog fler av sådana som Mona medan det finns ett överskott på leende kopior av Nashwa.

Homosexualitet är inte detsamma som pedofili

En tredje på väg
av Ismael Shammout
Palestinsk konstnär
Man blir så bedrövad när man år efter år hör folk propagera mot homosexuellas rätt att skaffa barn. ”Vuxna har inte rätt till barn men barn här rätt till föräldrar”, sa kds partiordförande igår. Jasså? Tänkte jag. Är det verkligen så? Nej, det tror jag inte alls. Det som han inte säger är att han tror att homosexuella inte är lämpade att ta hand om barn, att de kommer att utsätta dem för sådant som heterosexuella föräldrar inte utsätter sina barn för. Vad skulle det vara? Jo, man tror att homosexuella är pedofiler och pedofiler ska inte ha barn i sin vård. Men det är sådant som ingen jävel talar offentligt om.
Så fel de har. Så fruktansvärt fel. För det är ingen som kräver någon sorts garanti av heterosexuella att inte utsätta sina barn för det ena eller det andra. Den enda kvalifikationen man behöver som heterosexuell är sin förmåga att gå till sängs med en människa av motsatt kön.
Därefter är det ingen som undrar om man är pedofil, förbrytare, monster eller gangster. Jag har varit på MVC och på BB och där var det ingen som tog reda på om jag visste vad jag hade givit mig in på och om jag var redo att ta emot det nya livet som var på väg.
Jag minns inte att jag någonsin hört eller läst om honomsexuella föräldrar som utsatt sina barn för sådant som tidningssidorna är fulla av jämt. Sådana som torterar sina barn till döds, som super och knarkar och tvingar barnen att bli föräldrar till sina föräldrar. Dessutom så tror jag att de allra flesta pedofiler lever i heterosexuella relationer, resten är enstöringar. Det är sådant som samhället borde lägga ner resurser på för att ta reda på vad som är vad.
Jag tror att homosexuella är mer förberedda och har tänkt mer på vad de ger sin in på. än heterosexuella. De lever i åratal av kärleksfull längtan efter barn och därför tar de emot barnet som den himmelska gåva det egentligen är.
Men om alla nuckor och griniga gubbar i beslutsfattande positioner fortsätter att hindra homosexuella från att adoptera eller skaffa barn på det sätt som passar dem bäst, kommer vi aldrig att ta reda på hur bra dem är som föräldrar.
Frågan är om vi, det så kallade samhället kommer att ta emot deras barn så som vi tar emot de heterosexuellas barn. Kommer våra barn att leka med dem som vanligt? Sova över hos dem som vanligt?… Är vi lämpliga som medmänniskor?

Ahmad Fuad Najm och Sheikh Imam

Sheikh Imam och Ahmad Fuad Najm på scen

Sheikh Imam


Ahmad Fuad Najm

Det var i slutet av augusti 1976 jag hörde de underliga sångerna med de än mer underliga texterna. Jag befann mig på ett ungdomsläger för Ghassan Kanafanis kulturinstitut. Mamma tyckte att jag och min bror behövde frisk luft efter den långa belägringen i Tall al-Zaatar.
Jag hade försökt bada i Litani floden trots såret i bröstet. Det gick upp och snart rann en rännil med blod och ville aldrig ta slut.
En förskräckt läkare som hette Basil undrade vad det hade hänt och jag sa bara: Tall al-Zaatar.
Han lappade ihop såret igen i sitt tält och lät mig ligga på hans madrass. För att jag inte skulle ha tråkigt satte han på bandspelaren. Därifrån kom den underliga sången, vacker, ursinnig, kränkt, rasande, vemodig… Jag hade aldrig hört något liknande. När jag frågade vad det var svarade Basil: Sheikh Imam och Ahmad Fuad Najm.
Det blev många timmar med Sheikh Imam och Fuad Najm för Basil höll ögonen på mig och hindrade mig från att bada därefter.
Och mellan honom och mig rann sången, varm och god
som Litanis Vatten.
Sex år senare gick jag på en konsert med några av mina manliga kusiner, strax efter massakern i Sabra och Shatila. Jag hade hört att två av den arabiska musikens giganter skulle spela och sjunga där och lät mig släpas dit.
De två giganterna var Marcel Khalifa och Ziyad Rahbani.
Fotbollsplanet där konserten ägde rum var omringad av den libanesiska armén och där inne vimlade det av soldater och poliser. Stämningen var skrämmande. Publiken var vänster, armén och polisen var statens stövel som när som helst kunde trampa ner oss.
Men så hände något oväntat. På scenen klev en blind man med stora svarta glasögon och röd fez. Han var ledsagad av en mager figur som såg ut att kliva ur en egyptisk film. Urbilden av den förtryckta, rättslösa utsvultna egyptiska människan från Ramses tid till idag. Den blinde mannen såg däremot välmående ut, bildad.
Arenan kokade. Hysterin var öronbedövande. Folk kastade sig framåt och mina kusiner lyfte mig upp i luften för att jag inte skulle klämmas ihjäl mot scenkanten.
Men den blinde mannen satte sig ner med lutan, som vore den den enda älskarinnan han någonsin haft. Hans fingrar smekte den och ur hans mun kom sången… vacker, ursinnig, kränkt, rasande, vemodig… och jag hade hört den förut. Basil, undrar var du är idag…
Soldaterna och poliserna glömde varför de var där. De sjöng med och dansade och var ett med resten av publiken. Alla gick därifrån långt efter midnatt, levande… på ett annat sätt…

Sheikh Imam dog 1995 men den magre figuren, Ahmad Fuad Najm, poeten och Imams textförfattare lever. Såg honom i natt. Magrare och äldre än någonsin. Skriver fortfarande dikter som gör en sömnlös på egyptisk dialekt och med oändligt enkla uttryck som gör att man häpnar. En riktig trollkarl.
I natt berättade han om fängelset, om svälten, fattigdomen, han som kom från en mäktig rik egyptisk klan som förföljdes av fattigdom och olycka som ledde den ända ner till rännstenen.
Men som sagt… vid 77 årsåldern skriver han, och hans sextonåriga dotter Zainab sjunger vid hans sida med en gudomlig stämma.
Jag är inte fattig, säger han. Jag har orden och Zainab. Mer vill jag inte ha.
Fast han behöver inte mer. När han åker till ett arabland behöver han aldrig pengar. Taxichaufförerna kör honom gratis. Servitörerna betalar hans mat mot hans vilja och bråkar med restaurangägarna om äran att få bjuda honom på middagen. Hjälplös försöker han övertyga dem om att han kan betala, med de vägrar höra på det örat.
En gång frågade Libyens president Muammar khaddafi honom: ”Vad kan jag göra för dig?”
Ahmad Fuad Najm svarade: ”Du kan börja med att hålla dig borta från mig.” Hans sista önskan här i livet är att hitta en arabisk ledare att hedra med en dikt innan han dör. ”Men de är för usla”, säger han.
Kommunisten, muslimen, haschrökaren, poeten som tyckte om fängelsecellen länge därför att han hade där en säng och tre mål mat om dagen.

Demorkrati? Gud förbjude

Suleiman Mansour
Palestinsk konstnär
Stackars palestinierna gick på myten om demokrati. De valde en ny regering enligt demokratins spelregler och följde västerländska ideal i valet till punkt och pricka.
Resultatet? Svält, törst, sjukdomar, medicinbrist, humanitär katastrof korad med ond bråd död dagligen i Gazaremsan och på Västbanken.
En tredje del av det nyvlada parlamentets medlemmar sitter i israeliskt fängelse inklusive talesmannen. Sex ministrar inklusive vice statsministern gör det också. Och inte ett ljud hörs ifrån demokratins vagga, de som mest tuggar och fradgar om demokratin.
De palestinska minstrarna och parlamentsledamoterna borde kanske skatta sig lyckliga. De ligger inte i gravarna som andra gör. Den israeliska armen ringer till palestinska familjer när som helst på dygnet och ger de tio minuter att evakuera sitt hus. Sedan kommer flyget och jämnar det med marken. Grannarns hus går ofta samma öde till mötes. Igår var det en far och hans son som ännu inte hunnit springa ut. Trevåningshuset blev deras grav.
En libanesisk gumma pekar på sitt söndersmulade hus i en libanesisk by och utbrister: ”Det här är vad väst menar med demokrati.”
En man som ledde motståndet i en annan by i södra Libanon tillsammans med sina söner och som såg sin äldsa dödas några meter bort, förklarar att han hade suttit i israeliskt fängelse och sedan dess hade han haft ett mål med livet: ”Att hämnas”. Kränkningarna, tortyren, hatet och förödmjukelserna. Om sonens död sa han: ”Jag avundas honom”.
I ett begravningståg strör man ris och blommor på kistorna som bärs fram. Man sjunger bröllopssånger. Folk är förkrossade men stoltheten över att deras söner hann förödmjuka den israeliska armén innan de satte livet till, är mycket större än sorgen.
Så mina herrar i väst. Behåll er domkrati. Den är inget annat än ett dödligt vapen.
Behåll ert stöd till Israel och ge araberna i grannländerna hatet. Det är garanten för demokratins undergång, demokratin som ni vill ha den alltså.

Nancy , lyckligt ovetande

Nancy Kupa A

Nancy Kupa F?

Nancy Ajram är en ung fulvacker kvinna från Libanon. Hon är vacker så länge hon ler och ful så fort hon är allvarlig. Första gången jag såg henne på teve trodde jag knappt mina ögon. Där stod hon i en babyrosa klänning beströdd med strass och slitsad ända upp till trosgrenen. Dessutom hade den bar rygg ända ner till svanskotan. Hon sjöng något som skulle liknas vid dagispopp (som är jätterolig att lyssna på när man städar eller gräddar pannkakor. Den är i alla fall roligare än ljudet från dammsugaren eller tevens cartoonnetwork, om man har små barn hemma.)

Hennes publik? Tusentals arabiska män samlade i Dubai från alla länderna kring persiksa viken. Jag gapade. Där satt dem, krakarna, med långa vita gallabior knäppta upp till hakan och med huvudbonader i sommarnattens hetta och dregglade över detta halvnakna under i babyrosa.

Veckan därpå, gjorde sig två manliga megastjärnor i arabvärlden lustiga, var för sig, över sångerskan som inte kan bestämma sig ifall hon ska sjunga eller strippa och dansa. Ingen nämnde några namn men alla visste vem dessa två herrar talade om.

Under kriget i Libanon klagade en libanesisk journalist över alla arabiska tevekanaler som inte visade tillräckligt intresse för det som hände i Libanon utan ägnade sig åt vulgära konserter med halvnaken sång och dans. Hans samtalsparter, som kom från ett land vid persiska viken svarade med en retorisk fråga: Och var kommer de vulgära sångerskorna från? Libanon, så visst ägnade man sig åt Libanon.

Nancy är den mest framgångrika av alla libanesiska kvinnor inom nöjesbranschen, och de är många, särskilt i länderna runt persiska viken. Många fattiga kvinnor i olika delar av arabvärlden sliter för att imitera hennes stil, så långt det låter sig göras. Köpa nya bröst är ju inte alla förunnat. En del prostituerar sig för att få köpa den senaste mobilen hon gjorde smygreklam för. En ung libanes gick så långt att han förvandlade sig med kirurgknivens hjälp till en vackrare kopia av Nancy.

Alla älskar Nancy, alla vill vara Nancy. Nancy är lycklig. Inte kommer hon att tänka på priset libanon får betala för hennes lycka i en del av världen som har massor av pengar men ingen respekt för lättklädda kvinnor. I alla fall inte det styrande skiktet i de länder där hon åker runt och visar nyanskaffade bröst, rygg och innanlår.

Strukturell rasism eller ren korvídioti

Utredaren, uppenbarligen utbränd av det han mött av strukturell rasism, lägger fram en utredning som inte duger i regeringens ögon, och det spottas fram av en minster som just en dag som denna borde välja sina ord och tänka på den ton han talar med.
Man behövde inte vara ett geni för att kunna räkna, redan för ett par år sedan, att det kommer att gå åt helvete med utredningen.
Det är så att man vill kräkas. Det blir inte bättre när man hör en folkpartistisk riksdagsledamot, som nyss föreslagit obligatoriska gynunersökningar på svenska skolflickor för att försäkra sig om att deras underliv ser ut som det ska, också talar om strukturell rasism.
Det är nästan man vill bli religiös. Någon högre makt borde kunna lägga sig i den här soppan för att skona oss. Gud eller Satan, sak samma. Bara det blir någon logik någon gång.
I flera år har jag försökt tala om för min son att han får äta vad han vill både i skolan och hemma. Men likförbannat kommer han hem, senast idag, och gråter därför att någon mattant har hindrat honom från att ta en viss maträtt därför att han är kristen, ena veckan, och därför att han är muslim, den andra veckan.
Jag blir helt enkelt galen. Låt ungarna äta vad dem vill eller laga något som alla kan äta av.
Min son är helt förvirrad. Han vet inte längre vad han är för något. Jag försöker tala om för honom att han är ett barn och att han inte behöver fundera över sådant just nu.
Om man inte kan lösa en sådan liten skitsak, hur ska man lösa de stora frågorna? Ge barnen fil och flingor för helvete. Det är bättre än kötträtter blandade med klassificeringar hit och dit, särkilt om man inte kan hålla reda på vilka barn ska ha vad.
Måste man verkligen stå och räkna korvar i skolköken i Sverige? Hur ska det gå för min grabb sedan? Med utbildning och arbete?
Man kan bli galen för mycket mindre!!!