Palestinsk kvinnlighet till toner av norrmän

 

 

Lördagen den 4 oktober 2008 var den dagen då jag fick se Rim Banna, min landsmäninna för första gången och det var på en svensk scen. Södra Teatern i Re:Orients regi.

Jag är van att lyssna på henne när hon sjunger för den egna gitarrens och den äkta makens. Men nu var det fem norska musiker med. Och nervositeten var enorm.

Hur skulle det låta? När hon sjunger om flyktingskapet? När hon ropar:  ” Ta mig med när du åker bort. Jag kan leva på timjanblad. Hungern står jag ut med men inte med separationen.” Aha, med fem norska män… Skull Rim ta den högsta tonen? Skulle hon låta rösten ta den där yttersta svängen? Mardrömmen var en hel västerländsk föreställning av något som ligger ganska långt från det västerländska både i tid och i rum…

Det tog sin tid. Den första och andra låten var det si och så med. Rösten ville inte. Modet ville inte infinna sig. Men det var bara uppvärmningen. Både hon och musikerna kom igång så småningom. Vid tredje låten gick det knappt att hänga med normännens alla svängar. Min son som ännu inte hade bestämt sig för vad han skulle tycka började jubla. Och Rim imponerade även med sina glädjedrillar mitt i den sprakande musiken. Glädjedrillar imponerar stort på min son men det är sånt som jag aldrig lyckats lära mig…

Och det var kvinnligt. Och det var palestinskt så det förslog. Från urgamla texter om Mashaal, mannen som hade levat i Palestina någon gång  och drivit palestinska kvinnor till vansinne så vacker och sexig som han var och ända fram till den sexton månader gamla Sara som fick en israelisk kula i pannan och dog år 2000.

Och så sorgligt. Så vackert. Och Rim fick stor ögon när hon märkte att det i publiken satt en och annan landsman. Och däremellan uppstår Palestina, större än alla krator, legitimare än alla FN:s beslut tillsammans. Suverän, oförstörd, framsjungen med en ursprunglighet som inte går att framkalla, som inte går att låtsas eller ge sken av. Antigen finns något eller så finns inte det. Och däremelllan, mellan Rims stora smycken, melllan hennes ihopsamlade urgamla texter, hennes röst och min sons glädje, och hans klappande händer, fann jag ett sagoland med rinnande floder av honung och smör och en man så vacker att han drev ett helt lands kvinnliga befolkning till vansinne…

Och ja, det såg ut, och det lät som om norrmännen åtminstone kände vad varenda stavelse betydde…

 

Trio Joubran, virtouserna från Nasaret

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bird and Fortune (Washington Diplomat)

 

 

 

Tusen Tack Hampus!

Jinge: FRA, NATO och den stora bluffen  Anna Wester: EU-representant skadad av IDF i Ni’lin.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nawal al-Saadawi: bort med alla äkta makar

 

 

Då och då susar någon nyhet förbi om hennes senaste aktivitet. En intervju här, någon som retat sig på henne där. Då och då får jag möjlighet att läsa något av hennes böcker. Den senaste veckan har upptäckt att hon faktiskt har lagt ut några av sina böcker på nätet där det bara fritt att läsa eller ladda ner. Jag antar att det är böcker som är förbjudna i Egypten och som inte kommer att tryckas där på mycket länge.

Men hur det än är och oavsett kvalitén på hennes texter känns det varje gång som om denna kvinna försöker stoppa en översväming med sina bara händer. Som om hon slåss mot naturkrafterna. Jag har ingen uppfattning om det hon gör, jag kan inte bedöma om det är rätt eller fel. Men jag kan inte låta bli att beundra hennes styrka. Det är inte självklart för vem som helst att vara så i opposition mot det egna samhället, att reta de allra flesta landsmän och bli en främling och en persona non grata i sitt eget land.

Hur än Nawal al-Saadawi skriver, så skriver hon alltid med hela sitt väsen som om hela hennes livsresa, som om hela hennes kamp hänger just på den senaste raden hon skrivit… Och när hon hittar rätt, gör hennes texter ont. När hon själv har lugn och ro och inte behöver följa alla rättsprocesser som manglar hennes person fram och tillbaka från processen som gick ut på att hon skulle tvångskiljas från sin man för några år sedan till en process i år där en egyptisk advokat krävde att man ska beröva henne hennes egyptiska medborgarskap. Men vad än hon skrivit eller kommer att skriva, förblir hennes slagord det märkligaste. Ett slagord som hon berättar om i sina memoarer och som hon alltid lagt till själv när man i demonstrationerna ropat: Bort med kungen, bort med presidenten, bort med amerikanerna… då har Nawal alltid lagt till: Bort med alla äkta makar…

Jag har sällan hört Nawal al-Saadawi säga något som jag inte kunnat hålla med. Detsamma gäller det mesta hon skriver. Men det senaste jag läst av henne, kändes då och då som att få en kramp i magen. En sån där som man erfar ibland när man är alltför stressad, som gör ont hur man än gör, andas, inte andas, sväljer inte sväljer… det tar sin tid, lever sitt eget liv, innan det ger sig… Och i boken ”Mina papper, mitt liv” beskriver hon ett samtal mellan hennes man och en av den egyptiska litteraturens giganter, Yousef Idris där Yousef säger: ”Vår regering och amerikanerna vill bli kvitt mig i synnerhet. Mina artiklar i al-Ahram är långt farligare än det som står i oppositionens tidningar. De vill döda mig, Sharif … De låter mig hållas bara för det ska set ut som om vi har en opposition… en demokrati.” Jag kan knappt smälta det. Om en man som Yousef Idris kände så, hur känner inte alla andra sig? Om Yousef Idris hade anledning att frukta för sitt liv,  hur många anledningar har inte alla andra?

Men ju mer jag läser desto större blir min hopplöshet och min uppgivenhet. Det är inte så att Nawal al-Saadawi kritiserar Egypten enbart eller enbart Islam. Det gör hon inte. Hennes kritik är hårdast mot Judendomen och Islam, även om kristendomen får en skopa då och då. Och det är inte så att Saadawi anser att läget i Egypten eller i MÖ beror enbart på de som bor där. Nej, hon lägger skulden på kapitalismen, den nya kolonialismen och globaliseringen.

Och om det nu är så att den nya kolonialismen och globaliseringen gör att arabvärlden i allmänhet och Egypten i synnerhet går bakåt i utvecklingen, vad hjälper det oss att stirra på förfallet i våra samhällen? Att peka på det och beskriva det i minsta detalj? När det är ett förfall som i så fall inte kan stoppas med mindre än att en ny världsordning träder in?

Ja, omvärldens stöd för diktaturen ger oss polisstater där majoriteten av befolkningen inte bara är förtryckta utan på gränsen till utplåning uppgivna. I ett samhälle där presidenten, ministern, pashan, beihen, militären, polisen, maken, ja, hela vägen ner till enklaste hantverkaren är de som utgör livsnerven i samhället medan kvinnorna och barnen existerar knappt, så länge de inte åtnjuter en mans beskydd. I ett fattigt samhälle överlever de som kan tjäna sitt levebröd, om de är av hankön det vill säga. Fattiga kvinnor och barn ska vi inte ens tala om. Men även kvinnor av högre samhällsklasser lever farligt om de inte anpassar sig och i anpassningensprocessen ingår att trampa på de som är svagare. Gör de inte det, kan de faktiskt möta det öde som drabbat Nawal al-Saadawi själv, det vill säga hamna i fängelse, förlora arbetet, riskera att tvångskiljas från sin make och även förlora sitt medborgarskap, bland annat.

Därför är det vanligt med egyptiska kvinliga parlamentariker sabotera arbetet för ny lagstifning som förbjuder könsstympning och istället kommer med en lag med stora luckor som gör det möjligt att fortsätta med den vedervärdiga traditionen utan bekymmer. Och det är därför som rika, även religiösa egyptiska damer kan tala illa om gatubarnen i teveprogram efter teveprogram. Som om de tillhörde en annan art, som om de inte var människor.

Och mitt i allt detta stångar Nawal al-Saadawi nu sig blodig för gatubarnens rätt. Hade de haft den rätten skulle de aldrig ha blivit gatubarn. Istället skulle de haft möjligheten att växa upp hos sina mödrar och ha rätt att bära deras efternamn. Men som det är nu existerar inga kvinnor eller barn utan en man som kan låna ut sitt efternamn till dem. Och mitt i allt detta ropar hon fortfarande: Bort med den äkta maken. Märkligt när hon lever, efter allt jag läst om paret, med världens trevligaste make. En som stött hela vägen till och med när den gemensamma dottern valde att ta moderns efternamn och inte faderns. Och även när han gång på gång tvingats leva i exil tillsammans med frun. Sådana män finns det faktiskt inte många av i den delen av världen. Därför slogs hon för rätten att stanna med honom, trots alla hennes tidigare slagord.

BBC/Arabic  Saadawis e-böcker på arabiska 

Allt detta skrot på våra barns axlar

 Wall-E, förälskad i Eve…

Vid sextonårsåldern hade jag en kompis som hette Adam. Adam och jag kunde sitta och prata i timmar om sånt som vi inte orkade ta upp med andra. Bland annat hade vi en teori om att Jorden var en levande kropp som vilken som helst och att vi människor var skadliga organismer som höll på att ta kol på henne. Och vi utvecklade det ganska bra. Vi ritade på kartan de ställen där man talade om gifter och krig och vi försökte räkna ut hur lång det skulle ta innan kroppen gav vika. Och vi försökte föreställa oss hur Jordens död skulle se ut.

Nu kom en ypperlig möjlighet. Filmen har marknadsförts fruktansvärt hårt. Min son och jag har sett filmreklamen och väntat på att den ska börja visas i flera månader. Igår var det dags. Det skulle bli han och jag och en kompis men det blev en till och en till och en till.. I en ansenlig karavan begav vi oss mot stan för att se Wall-E, roboten… eller är han det?

Men Wall-E var ingen barnfilm egentligen. Det är en film som alla vuxna bör tvingas se medan barnen skulle slippa. Vad är det de skulle slippa? Att se vår Jord som sophög. Roboten Wall-E som går runt i en öde värld och med en nyfunnen kackerlacka som enda sällskap. Och han bygger makabra skyskrapor av skrot och sopor. Block efter block radar han upp dem högre och högre… Jag rös ett par gånger. Jag hörde skratt omkring mig i salongen men jag lade märke till publiken var delad. Den ena delen skrattade högt, de andra skrattade inte alls och så var det rakt igenom hela filmen.

Och där fanns inget att skratta åt. Där låg vår dumhet. Vår grymhet. Vår girighet. Ihoppressad. Prydlig. I Oändliga högar. Det är jorden när vi förbrukat den. Jorden som vi utarmat, ful och död och öde. Och den enda som tar hand om den är en gammal skrothög till robot. Människorna har övergivit Jorden för mer än 700 år sedan. Nu bor de i ett rymdskepp. I början märker man bara att de är smällfeta. Sen förstår man att de inte kan stå på sina, av benskörhet och fetma, groteska stubbar till ben.

Jorden som en rosthög. Människorna som dallrande geleklumpar. Tröga och förslappade, styrda av rymdskeppets autopilot. Vad har våra barn gjort för att få allt detta kastat i knät? Varför ska de behöva bära allt detta på sina axlar? Hur ska de gå vidare med dessa bilder? Vad kan de göra? Små och hjälplösa som de är? Det finns redan massor av barn som oroar sig för Jordens framtid. Att oroa dem mer och oroa fler hjälper inte. Det är vi vuxna som bör vara oroliga. Det är vi som är konsumenter, arbetare, kapitalister, politiker… Alla, bör gå och se Wall-E.

Ska bara tillägga att Pixar har gjort ännu ett fantstiskt jobb.

Hampus, Etiopien krigar medans folket svälter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Små krav

Mannen är mörkhyad, mager och ser ut att vara allt mellan 35 och 65 år. Så brukar de se ut, de som sliter år ut och år in för att förbli vid liv. Och mannen har små krav denna dag:” Jag bryr mig inte om några nya bostäder, om pengar eller om statens omsorger. Det enda jag vill är att hitta mitt barns kropp så att jag kan begrava honom värdigt…”

Ja, det är allt mannen som förlorat allt ber om. Det är en liten krav och en självklar sådan. Men alla som ser och hör vet att det är fullt möjligt att inte ens det kravet kommer att uppfyllas för honom. Han och andra överlevande från olyckan vid Muqattamberget i Kairo lever med traumat varje dag. De gör inte annat än stirrar på ruinerna av sina liv. En jordhög här, ett raserat hus där, och så en och annan kropp som bärs iväg… En kvinna som förlorat fem barn och ett tiotal barnbarn kan inte hålla tillbaka gråten: ”En av dem skulle gifta sig vid Eid al-Fitr… hennes fästman hittade henne under ruinerna. Han fick bära hennes kropp i ett överkast…”

Och historierna tar aldrig slut. Myndigheter talar om ett sjuttiotal döda. Invånarna i Izbet Bekheet talar om flera hundra döda och minst femhundra saknade.

De egyptiska myndigheterna har inte ens tänkt på att erbjuda dessa människor en möjlighet att tala om det som de varit med om. Att ta dem därifrån… Nej, det som myndigheterna och samhällets representanter är upp över öronen upptagna med är att sopa igen spåren efter de brott man begått mot dessa människor i en oändlig kedja. Rykten säger att bostäder har byggts för dessa människors räkning för länge sen men att dessa bostäder har av makthavare och pampar delats till nära, kära, vänner, kusiner, bekanta som kan pröjsa… Människor som inte kan pröjsa kan knappt ha något psyke. Har man inga pengar i Egypten så har man knappt någon själ och behöver därför ingen psykvård. Inte ens efter en sådan katastrof.

Ja, varför skulle dessa fattiga få flytta in i nya bostäder byggda av staten när man kan ge bort bostäderna till de som förtjänar dem bättre, sådana som kan armbåga sig fram skickligare i detta djungel till land.. Och här och där talas det om Sazanne Mubaraks bostäder. Folk undrar varför de fattiga inte får flytta in i Suzanne Mubaraks tjusiga nybyggda bostadskvarter som ligger två hundra meter bort.

Men vänta lite… Suzanne Mubarak är presidentens hustru… Vad har hon med de fattiga egyptiernas bostäder att göra? Jag har tidigare råkat på Suzanne Mubaraks namn i sammanhang som insatser för handikappade, för fler böcker till barn, etc…

Jag undrar var Suzanne Mubarak får sina pengar från för att trycka böcker, lära ut teckenspråk och bygga bostäder? Det är väl inte sin privata förmögenhet hon spenderar så generöst? Nej, det är pengar som från början hör till de döva, blinda och utmärglade, de bostadslösa fattiga… Det är deras pengar och det är den egyptiska staten som bodde bestå sina medborgare med sådant som ingår i deras mänskliga rättigheter. Suzanne Mubarak lamslår ensam flera departement för att göra saker själv, i sitt namn och för att figurera som en välgörare. Hon ska inte ta de fattigas pengar först för att sedan lämna tillbaka smulor här och där. Hur horribelt skulle det inte kännas om vi här i Sverige gick och väntade på att Drottning Silvia eller Filippa Reinfeldt skulle förbarma sig över de som inte har tillräckligt vassa armbågar?

Klipporna som rasat från Muqattamberget i Kairo är ingenting i jämförelse med det som kommer att rasa när egyptierna reser sig och tar tag i blodsugarna.

Dostor, arabiska

Jinge om Israellobbyns ”Internet-Megafon”   Hampus om mordet på Folke Bernadotte 

Pastey: Den interna kritiken av staten Israel  Paolo om sionistisk familjepolitik gentemot palestinierna

Petroleumprodukt i blodet

 

 Och vackra saker hade vi, plastfria…

Det blev ett par minuters skrämmande läsning på SvD. Många av oss går tydligen runt med en petroleumprodukt i blodet. Och kanske har forskarna kommit på anledningen till att många av oss inte mår bra. För plasten finns överallt från nappflaska till ögonlinser. Och det finns knappt någon av oss som inte känner någon som inte är konstant trött, som lider av depression eller har svårt att koncentrera sig. Och det finns knappt någon bland oss som inte undrat över anledningen till övervikt hos många, även bland barn.

Så här gick det när man undersökte vad som händer med grönapan när den utsätts för samma halt av palsten BPA som är tillåtna i USA:

SvD: Resultat: redan efter en månad upphörde synapsbildningen nästan helt i hjärnans pannlob och stora delar av hippocampus. Med andra ord skapades mycket få nya länkar mellan hjärncellerna.

Hämmad synapsbildning har tidigare kopplats till inlärningsvårigheter och sämre minne och humörsvängningar och anses även bidra till psykiska sjukdomar som alzheimer, schizofreni och depression.

Andra nya studier har också kommit med oroande resultat. En grupp i Cincinatti som studerat mänsklig vävnad fann att BPA, liksom i Yale-studien, blockerar receptorer för det kvinnliga könshormonet östrogen vilket påverkar insulinbalansen och kroppens immunförsvar.

Skrämmande utan tvekan men samtidigt glädjande. Nu kanske börjar saker hända…först och främst ska platsredskapen ut ur vårt kök…

SvD

Jinge: Vad i helvete…