Terror, tredje avsnittet

Skillnaden mellan en palestinsk sten och en israelisk bomb

Ett gäng bosättare från Yetsahar attackerade byn Burin i närheten av Nablus igen tidigt imorse och brände ett hus till grunden.

Ehud Olmert öppnade sitt regeringsmötet med att berömma Shabak för avrättningen av Jalal al-Din Natsha i hans faders hus. Natsha var anklagad för att ligga bakom attentatet i Dimona.

Modern hade hämtats för att övertala sin son att överlämna sig till israelerna då han befann sig i familjens nya hus som höll på att byggas. Han vägrade. Man sköt skott, granater, satte eld på huset och sprängde det  till pulver till slut när Jalal al-Din i sin desperation sköt mot angriparna. Jag har själv aldrig sett något liknande. Det var verkligen bara pulver kvar.

Till modern sa man: Du kan gå nu. Du kan inte identifiera kroppen för han är ”söndersmulad”. Det är vad den tillintetgorda modern berättade för media när morgonen kom. Och det jag såg på teve var svarta bitar ihopsamlade på en bår. Huvudet lär ha hittats så sent som i eftermiddagen idag.

Vad än Jalal al-Din hade gjort, så blev han där dömd och avrättad, som så många andra, utan rättegång. Och det är något som Olmert är stolt över och berömmer med hela munnen. Att det finns en familj som forlorat både sitt barn och sitt hus, är något som han inte ens tänkte på tydligen. Att straffa hela familjen är så självklart för israelernas tänkande, trots att inga bevis finns mot någon.

President Abbas rådgivare i Jerusalemfrågor Hatim Abd al-Qadir blev själv sårad inatt när israeliska armén rev ett femvåningshus som såg ut att vara splitternytt och väldigt påkostat, i Beit Hanina i Jerusalem. Fem familjer som hade köpt våningar i huset tillbringade natten på gatan. Ingenting fick de med sig från huset, utom de kläder som de hade på sig.

Bomberna som exploderade i Gaza har fördjupat klyftan mellan de styrande i Ramallah och Hamas. Precis som det var meningen och ingen av parterna verkar tänka tanken på att det faktiskt är just meningen med de attentaten. Hamas må vara populär bland palestinierna, men de saknar den intelligens nivå som utmärker den libanesiska motståndsrörelsen idag. Där vet man hur och när man måste stå över provokationer av den typ som skett i Gaza. Abbas var inte sen att beordra fängslanden av ett 50-tal Hamasanhängare på Västbanken. Allt medan israelerna mördar, demolerar och stjäl mark ifrån dem. Och någon lättnad på varubristen har Gazaborna ännu inte upplevt på riktigt. Vapenvilan gav inte det som utlovats.

SvD DN Jinge  Hampus Pasteys Plats

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Terror, andra avsnittet

 

Det var inte länge sedan jag skrev om hur bosättarna från Yizhar brände odlingarna i byn Burin. Tre gånger har det skett hittills. Senaste gången fick elden härja i fem timmar innan den israeliska armén lät byborna och brandkårerna börja släckningsarbetet. 700 donums brann och 9500 oliv- och fruktträd också. Bosättarna kom under 1980-talet och hittills har de tagit mer än 7000 donums från byborna. Nu bränner de träden precis när det är dags att skörda. Palestiniern Yousef Qadous, 75 år gammal förlorade mer än 300 träd när man brände 18 donums av hans mark. Och det var andra gången han drabbats.

Igår var det dags igen. Igår attackerade man byn igen och förstörde elnätet så att flera byar i närheten blev utan el. Och svårast att uthärda för byborna, enligt de själva är att den israeliska armén täcker bosättarnas aktioner, låter de hållas, skyddar dem under tiden och sedan hindrar palestinierna när de försöker släcka elden. Den senaste branden kostade byborna drygt 1.5 miljoner USD. Men bosättarna attackerar även fåraherdar och djurskötare, misshandlar dem och dödar deras djur genom knivhugga så många som de kommer åt.

Som grädde på moset meddelar man från Israel igår att man godkänt expansion av en bosättning i den ockuperade Jordandalen. Och att 1400 ethiopier förväntas anlända till Israel. Man måste ju ha folk att fylla all stulen mark med.

Maan Aljazeera.net/arabic 

Jinge om rymdvarelser Pastey om IMF och 100.000 fall av TBC Paolo: Elitism A´la DN 

Svensson om Knarkhandeln och Afghanistan
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Där Obama ber

Bilden ovan är från en muslimsk begravningsplats som grävs upp i Silwan i Jerusalem. Tiotals gravar med kvarlevor har grävts upp och kan nu adderas till alla andra gravar som skändats i området. I de bilder som al-Aqsa Institute delat till pressen visar klart och tydligt skelett och kranier liggandes ovan jord. Man är övertygad om att begravningsplatserna är muslimska därför att gravarna ligger i västostlig riktning och där kropparna har legat vända mot Mecka. Men israelerna vill bygga annat där nu, en bilparkering bland annat.

Mänskliga benrester har kunnat skådas ligga öppet på marken bara några få meter från al-Aqsamoskén. Det man gör är att man rycker loss skeletten från jorden, samlar dem i högar, lägger de sedan i boxar som körs till en plats okänd för palestinierna. Och trots att det mesta tyder på att det är en mycket gammal muslimsk begravningsplats har man flyttat kvarlevorna utan att meddela religionsdepartementet i Israel. Sheikh Muhammad Hussein, stormuftin av Palestina vill att kvarlevorna lämnas till palestinierna.

I i en intervju till al-Jazeera.net säger han: ”Den som slår sönder en civilisation, ett historiskt arv, moskéerna och bostäderna över huvudet på dem som lever där, förmår även att gräva upp de döda och slänga dem på gatorna.”

Silwanborna är nu förbjudna att begrava sina döda där de gjort i århundraden, vid Rahmaporten, eller ”Barmhärtighetens port” vilket har gett dem stora bekymmer då det inte finns några alternativ till begravningsplatsen. Istället får Silwanborna nu chock på chock när det ser mänskliga ben bäras kring av barn och hundar.

Och inte långt därifrån bad Obama vid klagomuren. Vi får hoppas att han inte trampat på några mänskliga ben han också.

DN DN1 DN2 SvD SvD2  Jinge om en lobbyist Hampus om konsekvens Klas om Afghanistan

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Israeliska moralkakor

Moral är det ord som vi hört till leda den senaste veckan. Israelerna har varit oerhört upprörda över att libaneserna firat fångutväxlingen. Över att de fått hem fem libaneser som suttit i israeliska fägelser och över att de fått hem 199 döda libaneser, palestinier och araber av andra nationaliteter som i årtionden legat begravda anonymt i numrerade begravningsplatser. Israelerna vill ha hem sina döda soldater. Det är moral. Att libaneser och palestinier vill ha hem sina döda soldater, är omoral.

Men libaneserna fick mer än levande och döda. De fick även kartor över minfält och områden där israeliskt flyg lät miljoner klusterbomber regna ner. Nu kan man röja så att barn kan leka, djur kan beta och bönder kan plocka frukten från sina träd. Och mest av allt firar libaneserna att de inte har en enda fånge kvar i israeliska fängelser.

Moral, är det första jag tänkte på när jag såg videon som visar hur en israelisk soldat håller en bakbunden palestinier med ögonbindel och puttar honom åt sidan, så att hans kamrat, en annan israelisk soldat kunde komma åt att skjuta honom i benet. I närvaro av en annan moralväktare av rang, en överste i det moraliska Israels armé. Palestinierns brott? Han demonstrerade mot de senaste moraliska markstölderna i byn Ni’lin.

Vi som upplevt den israeliska moralen inpå bara skinnet har inte ens orkat fnissa den senaste veckan. Israelerna tog verkligen tjatpriset. Men den uppvisning i ”moral” som israelerna visar i den här videon är så typisk att det väcker allför många minnen från andra liknande moraliska shower, serverade av världens mest omoraliska land idag, och som alltid förmår chockera.

Nu ska vi inte tjata. Nu tar vi och tycker synd om stackars misstänkligjorda, missförstådda, orättvistbehandlade, det som förevigt är synd om, det ”moraliska” Israel. Skål för moralen.

Vi skålar på hälften blod, hälften tårar, som miljoner palestinier och libaneser fått smaka på alltför länge.

 DN SvD SvD1 Dagen HD SDS  Jinge  Hampus 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Israelisk telefonterror på Säkerhetsrådets bord

Efter de israeliska bombningarna i Beirut

Idag meddelar de största tidningarna i Libanon om att landet klagat hos säkerhetsrådet mot den israeliska telefonterrorn mot vanliga libaneser som blivit uppringda hemma, på mobilen eller fått sms som innehåller hot och där det framgår klart och tydligt att sändaren är Israel. De som svarat på telefonen hemma fick en chock när en dator läste upp ett meddelande som varnar dem för att sympatisera med Hizbullah med hot om ett liknande krig som det som skedde 2006. Av libanesernas reaktioner att dömma har hoten hittills haft exakt motsatt effekt.

Idag fick jag reda på att någon startat en blogg enkom för att hävda att jag hyllar barnamördare. Och när jag öppnade mitt mail fick jag meddelanden om hot mot mig och Jinge på hans blog.

Nu råkar det vara så att jag inte är rädd för döden för jag har berättat här att jag har blivit mördad av Israel och Israels lakejer ett antal gånger förut. Min kropp bär på både granatsplitter och en kula som jag fick i mig redan vid tioårsåldern. Jag tror inte att Jinge är särskilt ängslig av sig heller. Det som är provocerande är denna politik, denna attityd, hot och dödshot och dödande för att tysta sådana som talar om hur det egentligen ligger till. Till och med Israels mest obetydliga sympatisörer har fattat hur det brukar gå till. Och varje dödshot kommer bara att leda till att vi skriver ännu mer, och att vi blir fler. Det är så det funkar.

Det kommer man ingenvart med. Världen idag är helt annorlunda ut än den var 1948, 1967, 1982 etc… Både jag och andra, många många fler, kommer att tala om Israels förbrytelser och om jag eller Jinge försvinner så finns det fler, hundratusentals världen över. Jag tror inte att man kan hota ALLA till tystnad. Så är det bara.

 Assafir.com  Aljazeera.com  Jinge om dödshoten Svensson om Eklund

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hjälten och terroristen

 

Ikväll meddelar man från Israel att Dalal al-Mughrabis kropp inte kommer att följa med de kvarlevor som kommer att friges imorgon. Det är lite väl sent för att spekulera men i värsta fall kan det påverkar hela utväxlingen.

Jag skrev igår ett inlägg om fångutväxlingen utan att nämna henne för jag kände att Dalals och Baraks historia förtjänar ett alldeles eget inlägg.

De bilder och historier som florerat på nytt, i teve, press och Internet om Dalal al-Mughrabi och Ehud Barak fick mig att stanna upp. Jag har länge velat skriva om henne men väntade för att se om hon verkligen skulle få bli ”fri” emedan Barak fortfarande var Israels försvarsminister. I själva verket skulle inte hon velat det själv då hon i sitt testamente önskade att bli begraven ”i Palestinas jord”.

Hur det än bli, förblir Dalal Baraks spöke. Plågoande och förbannelse. Därför att hon till stor del är hans skapelse. Hennes kvarlevor och hela hennes historia kommer att vara förknippad med honom för evigt, antigen han vill det eller inte.

Historien började på Sadatgatan, i Beirut, inte långt från den ökända al-Hamragatan, i början av 1970-talet. Som ledare för en mördargrupp smög sig Barak in och dödade tre ledande palestinier, Kamal Odwan, Kamal Naser och Abu Youssef al-Najjar, i deras egna hem. Han blev hjälte för hela Israel.

Den 11 april 1978 var det dags för hämnd. Dalal ledde en grupp män som tog en gummibåt och satte kurs mot hennes älskade Jaffa. Hon var född 1958 i flyktinglägret Shatila, tio år efter fördrivningen från Palestina. Där satt hennes föräldrar, far- och morfärldrar och grät och sörjde flykten från Jaffa. Någon gång hade hon fattat beslutet att hon skulle återvända, minsann.

Vinden ville inte föra henne till Jaffa den ödesdigra natten. Någonstans mellan Haifa och Jaffa landsteg hon och gruppen och kapade en buss. Enligt arabiska källor var det en buss full med militärer. Enligt israelerna var den full med barnfamiljer. Från bussen sköt hon och gruppen mot alla mötande militära bussar. Och Barak var den som ansvarade för att stoppa hennes och hennes kamraters färd.

När deras ammunition tog slut gav Dalal order om sprängning av bussen. Det sägs att 30 människor dödades den dagen och 70 skadades.

Det berättas att Barak hade undrat vem gruppens ledare var. När han fick reda på att det var tjejen, grpes han av ursinne och gav sig på kroppen. Jag går inte in på några detaljer därför att jag inte minns själv vad jag såg för bilder då. 12 år gammal var jag och jag tyckte att det hela var fasansfullt. Särkilt när Israels hämnd blev en invasion av hela södra Libanon som var en förfärlig upplevelse för mig och mina små syskon.

 Det jag undrar idag är vad han tänkte när han hörde att hela operationen hette: Kamal Odwan, efter ett av hans offer i Beirut.

Där låg hon, på asfalten, på väg mot Jaffa. Hämnaren för hans mord i Beirut några år tidigare. Återigen fick han bli hjälten som dödat en terrorist, utan att någonsin fråga sig hur det kom sig att hon blev terrorist.

Jag betraktar bilden av dem tillsammans, som finns här. Ehud Barak med Dalal al-Mughrabis döda kropp, och undrar, förstår han? Undrar han? Är han alldeles säker på vem av dem är den som är hjälten, och vem som är terroristen? Ser han beröringspunkterna? Ser han likheterna? Så ser det inte ut i den bilden i alla fall.

Till saken hör att det var han som började. Hon hämnades, han hämnades. Och nu spökar hon igen. Hur det än blir imorgon är hon fri. Från honom. Från hans gelikar. Från Nakban. Från Palestina. Från flyktingskapet. Från den så kallade freden. Från kriget. Från allt. Det är bara han som för all evighet kommer att vara förknippad med den döda kvinnans kropp. I full aktion. När Barak dödade i Libanon, var han förklädd till kvinna. Dalal behövde ingen förklädnad. Hon var en kvinna.

Och aldrig någonsin kommer han att förstå att han och hans folk skapade henne. Bokstavligen. Dag för dag, förnedring efter förnedring, förnekelse efter förnekelse, lögn efter lögn, anklagelse efter anklagelse, orättvisa efter orättvisa. glömska efter glömska. Det är bara gudar som klarar av att förbli människor efter en sådan historia som palestiniernas.

Katastrofen med Israelerna är att de tror att de har monopol på känslor. Moral. Mänsklig värdighet. Förmågan att älska. Förmågan att lida. Förmågan att förgås av sorg. Att förintas av smärta. När de mördar, är de hjältar. När palestinierna mördar, är de terrorister. Själv är man en överlägsen hjälte som bör hyllas. Den andre är ett underlägset monster som bör utrotas.

Till slut fick monstret liv. Innuti Dalal. Reste sig. Gav igen. Med samma mynt. Och så kommer det att fortsätta, tills monopolet upphör. Tills man inser vad det är man har gjort, och ber om ursäkt för att man tagit ett annat folks land, fördrivit dem från hus och hem och berövat dem allt vad mänskligt värde heter. När det kommer att ske? Inte förrän mördandet och markstölderna upphör. Belägringen, förnedringen, förnekelsen, orättvisan, glömskan…

SvD SvD1 SvD2 DN DN1 DN2 Dagen Jinge, om Sarkozy och demokratin Esbati om besvärliga typer 

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

En sorglig fest i Libanon imorgon

Fatima al-Haj, Libanon

Klockan åtta svensk tid kommer man att utväxla fem libanesiska fångar mot de två israeliska soldaterna som Hizbollah kidnappade i juli 2006 just för att befria den sista libanesiska fången hos Israel, Samir al-Quntar. Araberna kallar honom de arabiska fångarnas furste. I trettio år har han suttit för ett attentat som han utfört i Norra israel, 17 år gammal.

47 år gammal kommer han ut och trots att han är dömd för 542 år. Det som har sipprat ut från fängelserna är att Samir har växt till sig. En storvuxen man med stora ögon och fast blick och ingenting hos honom påminner om den där 17 åringen. Hans familj kan inte bärga sig. Den har vuxit, familjen, sedan dess. Den har vuxit en hel del. Han har syskon som han aldrig träffat. Om han ångrat sig? Knappast, verkar det som. Det han lovat från fängelset, sägs det, är att ägna sig åt motståndet resten av sitt liv.

Jag tror att han måste ägna resten av sitt liv åt att gömma sig för Israelerna kommer att jaga honom och försöka döda honom. De andra fyra fångarna behöver kanske inte oroa sig lika mycket. De togs tillfånga under julikriget 2006.

Imorgon kommer de så fort de kommer till libanesiskt territorium att föras till Beiruts flygplats med president Michel Sleimans helikopter. Därefter kommer de att föras till presidentpalatset i Baabda där alla av poliskt betydelse i Libanon kommer att närvara för att hedra dem, inklusive sådana som gör det motvilligt. Inte ens Walid Jumblatt kommer att kunna hålla sig borta då Samir al-Quntar, som shiamuslimerna slagits så hårt för att befria, under så många decennier, är drus. Att utebli från en sådan fest skulle innebära politiskt självmord.

Samir al-Quntar kommer nog att spela en stor politsk roll i Libanon i fortsättningen, oavsett om han har förstått det eller inte. Det som har sipprat ut från israeliska fängelser är att killen är bergfast i sin övertygelse om motståndets nödvändighet när det gäller konflikten med Israel. Han har varit en stor ledare och en inspiratör för alla som träffat honom. Och om arabiska fångar har haft en lika stor dröm om friheten  så har den handlat om att få träffa Samir al-Quntar i fångenskapen. Många är de palestinska fångarna som har låtit sig fotograferas med honom, senast i raden Marwan al-Barghouthi.

Israelerna verkar övertygade om att deras två soldater är döda. Att de kommer att ta emot kropparna i kistor. Som syster, dotter och mor önskar jag att israelerna har fel. Jag hoppas att de två soldaterna är vid liv. Och även om de inte är vid liv, tänker jag på deras familjer och hoppas att de får ro. Min egen brors döda kropp var borta i flyktinglägret Shatila i över 18 år. När den äntligen påträffades orkade vi knappt känna någon sorg. Det var bara en befrielse. En grav att gå till. Äntligen. Då hade vi sörjt i decennier över att inte ha en grav att gå till när alla andra gjorde det, trots att min far och många av våra släktingar dödats i Tall al-Zaatar. Falangisterna hade bulldozrat allt. I värsta fall kan tusentals kroppar, bland dem min fars och mina släktingars, ha hamnat på en soptipp någonstans. För man lät inte de överlevande från Tall al-Zaatar att återvända för att hämta kropparna.

Klockan 20.00 svensktid bör man utväxla kropparna efter stupade israeliska soldater i Libanon mot två hundra kroppar som israelarna hade hållit på sina så kallade ”numrerade begravningsplatser” för att de inte skulle få värdiga begravningar av sina anhöriga i Libanon. Många av dem har varit döda fångar sedan 1970-1980-talen. De flesta av dem är palestinier. Det blir många begravningar i alla flyktingläger, först efter att man gjort DNA-tester på kropparna för att fastslå identiterna.

Kropparna kommer att landa i Beiruts flygplats där vägen kommer att vara kantad av hundratusentals om inte miljoner libaneser och palestinier. Många gamla sår kommer att gapa och blöda mitt i en gigantisk, makaber och sorglig fest. Alla flyktingläger kommer att stå ansikte mot ansikte med Nakbans fasansfulla ansikte, än en gång.

En sista förhoppning är att man betraktar sig själva och hela processen och begrundar: Är det så här det kommer att se ut i alla evighet? Krig och kistor och makabra fester i det land där världens tre största religioner predikat kärlek i tusentals år?

SvD SvD1 DN DN1 Dagen Sydsvenskan 

 Jinge om Reinfeldt  Svensson om ökande klassklyftor och ökande bevakning

Pastey om diskursförändringar Paolo om att ta liberalismen på allvar

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,