Irakier av kurdiskt och turkiskt ursprung försvarar Tariq Aziz

Muhammad Abusall
Ibland får man reda på saker som får ens egna bekymmer att verka ytterst futtiga. Hur dramatisk ens vardag än är, hamnar man lätt i lä nar man hör hur Tariq Aziz´ advokat har det.
Han, advokaten, heter Badi´Aaref Izzat. En man i övre medelåldern som valde att försvara Tariq Aziz när dennes advokat sedan decennier vägrade göra det då Aziz överlämnade sig till amerikanerna.
Badi´ avslöjade för första gången, i programmet ”Special visit” på al-Jazira att Aziz förhandlade med amerikaner innan han överlämnade sig. Han ringde dem och sa att han skulle avslöja var han var om man förde hans familj ut ur Irak. Det gjorde amerikanerna och Aziz hamnade i fängelset.
Idag lever han i en fönsterlös cell på tre gånger en och en halv meter i Matarfängelset intill Baghdads flygplats.
Fängelset har flera avdelningar. I samma avdelning som Tariq Aziz bor tjugo andra av Iraks gamla ledare. De får träffas och vara utanför cellen 4 timmar dagligen. De har flera tidningar att läsa varje dag, delar på en radio och kan även se på teve. De ser till och med sändningarna från rättegången mot Saddam Hussein.
Tariq Aziz har haft en hjärnblödning och därför talar han otydligt idag. Advokat Izzat ville inte svara på om Aziz har skrivit sitt testamente eller inte. Men han berättade gärna att Jalal Talbani skickar cigarrer, mediciner och andra gåvor till Tariq Aziz.
Allawi har tydligen nöjt sig med att skicka hälsningar.
Badi´ Aarif Izzat har hittills betalat ett högt pris för det arbete han gör och tjänat inga pengar på det. Tvärtom, han är så gott som ruinerad idag. Hans barn hade kidnappats och som lösensumma betalade han hela sin förmögenhet och pantsatte sitt hus. Han har fått hotbrev och är rädd varje gång han åker till fängelset. Vägen dit är en av dem värst drabbade av attentat.
Varför försvarar han Tariq Aziz? ”Därför att jag är irakier och advokat” svarar han.
Om situationen i Irak och det gamla ledarskapets öde säger han: Idag är det mer troligt än någonsin att amerikanerna blir tvungna att förhandla med Baathpartiet för att lösa situationen i Irak. På frågan om samma ledarskap kommer att delta i återupprättandet av ordningen där, svarade han svävande.
Annonser

Ahmad Adawiya och Um Hassan

Ahmad Adawiya

En av mina mardrömmar är känslan av att man missar så mycket hela tiden, saker man borde se eller åtminstone lägga märke till. Mardrömmen blir inte mindre mardrömslik när man någon gång utbrister inombords: Hur kunde jag missa allt detta? Varför såg jag inte och inte hörde?

Häromdagen upplevde jag detta och skämdes tills svetten rann och hjärtat rusade.
Någon ringde och bad mig ta fram en sång som man kan tänkas höra på en arabisk familjfest. Jag visste precis på en gång vad jag skulle ta fram.
Ahmad Adawiyas sång om Um Hassan, Hassans moder. När jag hade skickat iväg sången satt jag mig ner och undrade varför jag valde just den sången. Svaret infann sig inte omgående. Det enda jag visste var att jag i hela mitt liv har undvikit att lyssna på Adawiya frivilligt. Det är något i hans röst som skrämmer mig, en lockande vacker hes gråt som ger mig gåshud. Musiken däremot är helt demonisk. Jag kan aldrig sitta still när jag lyssnar på hans sånger. Höftlederna och hela bäckenet liksom blir självständiga och lever sitt eget liv då. Plötsligt dansar jag mot min vilja, virvlar runt i rummet som en derwish.
Det gör man inte i Sverige. Det blir inte bättre av att den orientaliska dansen heter ”Magdans” vid dessa breddgrader. Man har liksom missat att det är bäckenet och höfterna man dansar med, brösten och armarna. Att dansen är en fruktbarhetsrit och att fruktbarheten har inte riktigt med magen att göra, att magen rör sig därför att bäckenet rör sig…
Hur som helst, jag har aldrig haft tid att dansa på allvar och därför kan jag lätt avstå. Men hur kunde jag missa samhällskritiken, den glada, kärleksfulla gråten, klassfrågorna och de röstlösas röst i Adawiyas sånger? Kanske måste man besöka Egypten innan man kan förstå vad han sjunger om.

Och hur är det med Um Hassan?
Den sången, förstår jag idag, är det snällaste som sjungits om en arabisk kvinna och mor någonsin. Det är inte vilken kvinna som helst. Um Hassan är en enkel fattig kvinna med en enorm kärlek i sitt liv, sonen Hassan. Hon mår inte så bra, Um Hassan, och i sången försöker Ahmad Adawiya tala henne till rätta så gott det går.
Det här är nog den enda arabiska sången om en kvinna som inte handlar om hennes kropp, hennes ögon, hennes skönhet etc… Den här sången handlar om hur Um Hassan ”mår”, i sig själv, inte i förållande till någon man. Hon är liksom en person, av kött och blod. Hon hittar på en massa tokiga förklaringar till varför hon mår dåligt och använder sig av en massa tokiga botemedel för att komma ur sin ångest.
En oerhört sorglig sång sjungen med den gladaste folkmusiken jag någonsin hört, den egyptiska folkmusiken, sprungen ur landsbygden.
Herr Adawiya, de fattiga grändernas, de avlägsna byarnas sångare, föraktad av den arabiska finkulturen så länge, jag böjer huvudet tills min panna når marken framför dina fötter… och ber om förlåtelse för dövheten och blindheten

Um Hassan ska krya på sig
Och akta sig för onda ögat och för avund
Gud bevare dig, sonen Hassan
Må Gud skydda dig för avundsamma blickar

Um Hassan har drabbats av sjukan som går
Fick inte en blund i ögonen sedan igår
De ondskefulla ögonen lämnar henne aldrig i fred
Um Hassan har drabbats av onda ögat, av avund

Hon vet inte vad hon ska ta sig till
Sedan gryningen är hon yr
Hon eldade örter och rökelse
Men blev inte ett dugg bättre av det

Man ordnade en Zar åt henne
Hon mådde ännu sämre av det
Någon borde ha hindrat henne
Stackars Um Hassan, så desperat hon är

Vad är det med dig, Um Hassan?
Sluta med dumheterna, skäms på dig
Varken rökelse eller Zar hjälper här
Vakna, snälla du, ta ditt förnuft tillfånga

(Zar är en sorts andlig dans som har sitt ursprung i gamla egyptiska traditioner men som idag anses vara en muslimsk ceremoni av egyptierna och som tros driva bort onda andar ur kroppen)

TILL MITT SLUT OCH TILL HANS

Man till häst
av Ghassan Kanafani
– Är du trött på att gå, mitt barn,
är du trött?
– Ja, far.
– Din natt på vägen är lång
Och hjärtat flödar över nattens mark.
Du är ännu lätt som en katt
stig upp på min axlar.
Snart ska vi gå genom den sista skogen
av järnek och terebint.
Detta är norra Galiléen
Libanon ligger bakom oss
och vi äger hela himlen från Damaskus
till Akkas vackra murar.
– Och sedan?
– Återvänder vi till vårt hus.
Kan du vägen min son?
– Ja, far:
Öster om Johannesträdet på huvudgatan
börjar en smal liten väg bland fikonkaktusar
fortsätter mot brunnen och blir bredare
svänger mot farbror Jamils vingård
han som säljer tobak och sötsaker,
försvinner i en tröskningsplats
rätar upp sig igen och slår sig ner i huset
i form av en papegoja.
– Känner du huset, mitt barn?
– Lika bra som vägen.
En jasmin omkring en port av järn
ljusfläckar på stentrappan
en solros som stirrar långt ut i fjärran
tama bin som dukar frukost till min farfar
på en bambubricka
på husets gård en brunn, en hängpil och en häst
bakom muren en morgondag som bläddrar i våra papper.

– Far, är du trött?
Jag ser svett i dina ögon.
– Jag är trött, min son… Bär du mig?
– Som du brukade bära mig, far.
Jag ska bära denna längtan
Till min början och till hans
och jag ska gå denna väg
till hans slut och till mitt

ur diktsamlingen ”Varför lämnade du hästen ensam”

Av Mahmoud Darwish

Dar Al-Muna

översättning: Kerstin Eksell

Det nya Romarriket

Esmatt Morra plagierar Monet
Var på bio med sonen och hans väninna idag. Slapp se den fula katten Gustav då barnen valde att se ”Bilar” i sista stund. Jag var ganska tacksam i början men insåg ganska snart att jag hamnat i den värsta av världar.

I två timmar satt jag och skruvade på mig av dåligt samvete. För vad än filmen hade för gulliga, välmenande, uppenbara avsikter, var de dolda avsikterna, förfärliga.
Det var en värld av bilar och åter bilar. Det var stort. Enormt stort. Ohyggligt stort. Allting. En arena som fick de antika amfiteatrarna att framstå som ynkliga små hålor. Glöm Colloseum. Glöm de töntiga gladiatorerna. Här var det metall och fart för hela slanten. Publiken i arenan, den också av metall, skulle föreställa ett par hundratusen med såg ut som miljoner. Där hade de samlats för att se potens, fart, manlighet. Den kvinnliga bilen, blå och söt, satt och väntade i den borttynande staden på andra sidan en motorväg som gick mitt i ingenstans.


Mitt dåliga samvete, som stegrade till ångest, kom av att jag skrämdes av den storslagna, beklämmande bilden av världen som barnen får. Livsstilen, den amerikanska i mångdubblade dimensioner bara vällde och vällde fram och där satt man och kände sig så oändlig liten.

Det var ingen oskyldig film. Det var en skiss av ett imperium som fick Romarriket och gamla Egypten att framstå som obetydliga parantes i historien. Ryggraden i denna värld? Som sagt, metall, fart, soppa, punka, folknöjen som påminner om en värld utan bekymmer. Inte en liten tanke på miljön, på global uppvärmning, på skrothögar, på avfall och föroreningar.

Det är ju dessa, våra barn, som kommer att ärva en värld som består av berg av avfall. Det är de som kommer att städa efter oss, i bästa fall, eller drunkna och försvinna i våra avfall och föroreningar.

Blodet flyter fram i Tigris

Naji al-Ali
Palestinsk konstnär
Ett hundra okända lik om dagen plockar man i Baghdad, i genomsnitt, enligt tevekanalen al-Jazira. De flesta hittas flytande i Tigris. Många hittas inte. De dumpas i avlägsna delar av öknen eller förs bort av flodens vatten. Många räknas inte i statistiken. De hittas med id-handlingarna på sig, körs till anhöriga som begraver dem utan att meddela detta till myndigheterna.
Man kan inte låta bli att undra, vilka är dem? Om man får reda på det, är det inte svårt att räkna ut vilka deras bödlar är. Bödlar som binder sina offer, torterar dem och sedan sätter en kula i pannan på dem.
Hur många fasor klarar ett folk av? Hur mycket ond bråd död kan ett land tåla och fortfarande kallas ett land? De som dödas i olika attentat är inte inräknade här. Alla som sårats, stympats eller fått sina liv ödelagda är inte heller inräknade. De som dör av näringsbrist, av brustna hjärtan, av brist på medecin och av krigets följdsjukdomar är inte heller inräknade här. Irak är idag en enda stor och oändlig likvaka.

Ingen kan sjunga så vackert och så sorgligt som Irakierna. Detta oerhört poetiska folk, förblöder, tack vare demokratin som västalliansen kom till dem med. Hur mycket västerländsk demokrati tål Mellanöstern?
”Den som blivit biten av en orm, vågar aldrig dra i ett rep”, säger en av dem vackraste och sorgligaste irakiska sångerna jag känner till. Hur många ormar går inte lösa i Irak idag? Vem kan stoppa detta blodbad? Hur många irakier finns kvar? Och hur många kommer att finnas när detta inferno är över?
Gud, om du finns i himlen, se till att oljan i Mellanöstern tar slut omgående! Först då kommer Tigris och andra floder i regionen att återfå sina gamla, vackra färger. Först då kommer väst att skita i om det blir demokrati där eller inte. Vad som än fanns förut, kan det inte ha varit värre än detta. Man kan inte städa efter en diktatur med en massa små diktatrurer. Man kan inte nära sekteristiskt, rasistiskt och religiöst hat och på allvar tro att detta kommer att leda till demokrati. Och Irak är inte slutet. Syrien står på tur och Libanon och även andra länder i regionen.
När oljan kommer ur jorden, bränner den och förgiftar allt i sin väg. Århundraden av samlevnad försvinner, vänskapsband, grannsämja och mångkultur. Priset är alltför högt. Ingenting kan rättfärdiga utrotandet av ett helt folk, varken demokrati eller olja.

Våra nya, billiga liv

”Jorden” arabisk kalligrafi
Var på väg hem när jag hörde någon viska med en bitter och sorgsen röst: ”Jag har väntat på det här lexikonet i trettio år. Nu när det kom, visar det sig att det är fullt av fel. Det är fel i nästan vartannat uppslag. Det är inte sant! Det kan inte vara möjligt! Förlaget hade inte råd med riktiga experter. De tog folk som ställde upp för minsta möjliga arvode! Och så gick det åt helvete!”

Var för stressad för att lyssna vidare. För arg och för allting. Orden väckte något som har pyrt länge under ytan.
Ja, så går det när man jagar det billigaste. Folk köper mjölk som smakar pyton och som kommer långt bortifrån därför att den är billigare. De åker till stora köpcentra som man inte kommer fram till om man inte har bil. De spenderar tid, ork och bensin, för att komma åt en billig vara. Folk köper allt från tårtbotten till kött i stora förfärligt fula affärer för att spara en krona här och en krona där. En krona som kunde ha gått till att bonden som producerade varan, eller hans medarbetare, fått ett värdigare liv.

Sedan blir folk förfärade när saker och ting smakar illa, när de mister jobbet, när de konkurreras ut av sådana som arbetar för minsta möjliga lön. På min arbetsplats kommer de flesta att få gå därför att det finns folk som vill göra samma jobb för en tredje del av lönen. Kvalitén är det inte många som bekymrar sig om just nu.
Och så kommer våra liv att se ut. Minsta möjliga pris, minsta möjliga lön, dålig smak, dålig kvalité. Från det allra heligaste, böcker och lexikon, till toapappret. Ändå, ser de flesta av oss inte sambandet mellan det man betalar och det man får, oavsett om man är förlagschef eller en ensamstående förälder som försöker få det hela att gå ihop. Billigt, billigt, är det nya mottot i våra billiga liv.

”Hoppet” arabisk kalligrafi

Med blicken river nya sår
Mot min vilja
Viljan mot mig
River blicken
Strör den för vinden

Jag står utanför mig
Stammar något om ovisshet
Täcker ögonen med rosafärgad blindhet
Konstfullt
Oskyldigt
Ler och ler

Vaknar
Ser utan att se
Går vidare
Ensam
Bärande kärleken
Svept i en lögn
Stel och kall på sin bår

Ingen förlåtelse för mig
Ingen nåd
Bara lögnens storslagenhet
Den emaljerade huden
Och händerna som inte når

Brottet är mitt och hela skulden
Offret är den enda belöningen
Jag någonsin får
Smyckar det med en bloddroppe
En vit pärla och en tår

Minnet är ett rovdjur
Som gläfser i huvudet
Visar tänderna och gapet
Jag har inte vuxit en dag
Jag har inte kommit ett steg längre
Trots den oändliga marschen
Mellan här och nu
Och där och då
Åldern är för länge sedan
Tömd på sina år