Jag om ironi, Klas Sandberg om hot

Stulen egendom

Kvarnstenarna på den här bilden är min egendom. De stals från min hemby Suhmata, för att pryda, och ge en historisk aura åt en israelisk bosättning som byggdes i närheten, långt efter det att mina släktingar jagades iväg.

En av de bittraste ingredienserna i att vara palestinier är ironin. Det finns en ironi hela tiden i anklagelserna, i lögnerna, i historieförfalskningen och i den idioti som en palestinier känner sig ständigt jagad av, från de mest väntade och de mest oväntade hållen…

Det som jag ofrivilligt flinat åt de senaste dagarna är kommentarer från en dator som tillhör Livets Ord, skrivna av en viss Patrik. Denne Patrik läxar upp mig angående hot från en israelisk minister. Och det är inte vilket hot som helst. Det är hot om ”förintelse” som jag inte var ensam om att reagera på graden av osamkligheten som låg däri.

Det bittra är att denna Livetsordare, Patrik, av någon anledning ser sig själv som någon försvarare av ett kommande rike när Judarna ska inse att de inget annat än kristna och snällt konvertera… och på vägen är Patrik beredd till vilka kostnader som helst, så länge det inte är kostnader som han själv eller hans samfund ska stå för.

Det som Patrik aldrig någonsin skulle komma på tanken att inse, är att jag är Kristendomen som ligger honom närmast om hjärtat. Jag kommer från en by vars namn är Suh-Mata… Vakna efter att ha varit död… Vem det nu var som gjorde det. JAG kommer från en by som ligger i den trakten där Jesus gick, i Galilén… Fanns han någonstans så var det där i första hand, innan han ens kom på tanken att ta sig till Jerusalem som vuxen.

I min hemby finns resterna av en urgammal bizantisnk kyrka. En av de få väggar som fortfarande står i min sprängda hemby tillhör faktiskt kyrkan mitt i byn. Och i min hemby ligger Korsriddarborgen Samueth… Och i den byn finns mina rötter sen tusen år, och endast från den byn härstammar jag. Talande en arabisk dialekt som ligger i ett ingenmansland mellan arbiskan, arameiskan, syrianskan, etc.. 

Och när Kristendomen kom till Livetsordarens breddgrader, hade mina förfäder varit kristna i en sisådär tusen år… och många av dem hade även hunnit tröttna eller tänka om eller konvertera till andra religioner. Men, det är MIG Livetsordaren läxar upp, den sista spillran av den kultur och den värld som Jesus och Kristendom föddes i. Och Livetsordaren Patrik läxar upp mig till försvar för mina mördare, de som fördrev mina föräldrar som småbarn från byn och såg till att jag föddes som rättslös, egendomslös flykting som dessutom sitter på den anklagades bänk i tid och evighet. Och för Patriks Gud är det tydligen helt okej att göra så… Och för Patriks Gud är det tydligen okej att Patrik ger sig på den sista spillran av Kristendom, den riktiga Kristendomen som håller på att utrotas helt och hållet i Kristendomens vagga, inte för att muslimerna eller några andra är dumma, utan därför att ockupatione utrotar den och allt annat som inte passar in i dess agenda.

Och Patrik har inte det minsta bekymmer, och inte en tanke på att ta reda på hur de ursprungliga kristna palestinierna har det idag. Det som Patrik och hans församling har för ögonen är att rättfärdiga brottet, i Kristinamn… Amen!

Men, vad vore jag utan några av kommentatorerna här, och först och främst Klas Sandberg. Här kommer Klas Sandbergs svar, som jag för övrigt hoppas att Patrik ser till att det kommer fram till högsta hönset i den församlingen. Vem vet, Herrens vägar äro outgrundliga…

Klas:

Jag hoppas du ursäktar om jag blandar mig i diskussionen Patrik men det finns ett par saker som du verkar ha missförstått litet grann.

Först och främst verkar du ha uppfattningen att ”bara EN” israelisk minister kläcker ur sig uttalanden om att göra slarvsylta av lede fi. Att det handlar om ett smärre, verbalt feltramp.

Ack käre Patrik om det vore så enkelt. I själva verket så har Matan Vilani bara återupprepat vad en stor del av de israeliska etablissemanget säger eller tänker. Du har landets förre överbefälhavare Rafael Eitan som inledde sin politiska karriär på vallöftet att göra livet för palestinierna på Västbanken och Gaza ännu mer olidligt.

Du har Rehavam Ze’evi, (o)salig i åminnelse, du har general Effi Eytam, som energiskt introducerade tanken på Transfer (etnisk rensning) som lösning på alla Israels problem.

Du har Avigdor Lieberman, en organiserad rasist, som Ehud Olmert utnämnde till sin ställföreträdare med särskilt ansvar för ”framtida strategiska hot”.

Liberala och fredssinnade israeler är mer rädda för Lieberman än för någon annat. Han förespråkar storskalig etnisk rensning av de ockuperade territorierna. Hans parti är organiserat på närmast totalitära principer. Han appellerar till samhällets fattiga och utstötta.

Och som sagt, Lieberman blev den näst mäktigaste mannen i staten.

Israeliska militärer har knåpat med utvärderingar av sitt debacle i Libanon sommaren 2006.

Vilka slutsatser tror du de ha kommit till?

Jo, att de borde gått fram med ännu större brutalitet. General Gadi Eisenkot förklarar morskt en israelisk tidning att man måste tillgripa ”oproportionerligt våld” nästa gång. General Eisenkot tillfogar dessutom att det inte handlar om någon lös fundering utan att detta är PLANEN.

Och att den dessutom är godkänd.[i]

Du har också respektabla forskare som publicerar bekymrade forskningsrapporter om ”det demografiska hotet”.

Kan du gissa vad det hotet går ut på Patrik? Mycket riktigt. Den palestinska befolkningen är stor och växer snabbt. Samma forskare kan tankfullt rekommendera att dödligheten hos sagda befolkning på olika sätt borde höjas.

Tja vad innebär det? Det låter korrekt och vetenskapligt Patrik. Man säger inte rentut att det är dags att börja gräva massavrättningsgropar eller arrangera dödsmarscher, inget så rått och primitivt.

Likväl är det bara på det sättet som den palestinska mortalitetsfrekvensen kan höjas med önskad snabbhet.

Bekymrar det inte dig Patrik?

Hade arabiska eller iranska politiker, forskare eller militärer sagt något tillnärmelsevis lika drakoniskt hade det förmodligen resulterat i ett ramaskri från ledarredaktioner politiska partier etc. etc. Tänk bara på vilket liv det blev (och fortfarande är) kring den iranske presidenten Ahmadinejads (i stort sett hopfantiserade) hot.

Trots alla klagomål över Mellanösternkonflikten överbevakas av massmedia verkar allt detta försvinna in ett svart hål.

Du skriver att konflikten handlar om två parter. Visst Patrik, men det är bara en av dessa parter som har en förkrossande militär överlägsenhet till sitt förfogande. Den ena parten förfogar över artilleri, stridsvagnar, robotbåtar, stridshelikoptrar, målstyrda robotar, allt du kan drömma om OCH, troligen: cirka tvåhundra kärnstridspetsar. I bakgrunden finns dessutom hela tiden USA, berett att fylla på arsenalerna om de skulle råka sina. (Vilket skedde under angreppet på Libanon 2006).

Den andre har hemmagjorda bomber, hemmagjorda raketer och en del insmugglade Kalasjnikov karbiner.

Likväl beskärmar du dig över att ISRAEL hotas av utplåning.

Patrik: känns inte det aningen absurt?

Om det stämmer att du har dina rötter Livets Ord: borde det inte bekymra dig att många av de palestinier som hotas av Transfer eller värre, är kristna som du. Ungefär en femtedel av befolkningen. Din Ledare Ulf Ekman har förvisso skrivit om ”Islam. Hatets religion” så jag misstänker man i församlingen inte bekymrar sig nämnvärt över vad som drabbar muslimer.

Men man kunde ju alltid hoppas.
_____________
[i] ”Israel warns Hizbullah war would invite destruction
” Yedioth Ahronoth

Palestinsk kvinnlighet till toner av norrmän

 

 

Lördagen den 4 oktober 2008 var den dagen då jag fick se Rim Banna, min landsmäninna för första gången och det var på en svensk scen. Södra Teatern i Re:Orients regi.

Jag är van att lyssna på henne när hon sjunger för den egna gitarrens och den äkta makens. Men nu var det fem norska musiker med. Och nervositeten var enorm.

Hur skulle det låta? När hon sjunger om flyktingskapet? När hon ropar:  ” Ta mig med när du åker bort. Jag kan leva på timjanblad. Hungern står jag ut med men inte med separationen.” Aha, med fem norska män… Skull Rim ta den högsta tonen? Skulle hon låta rösten ta den där yttersta svängen? Mardrömmen var en hel västerländsk föreställning av något som ligger ganska långt från det västerländska både i tid och i rum…

Det tog sin tid. Den första och andra låten var det si och så med. Rösten ville inte. Modet ville inte infinna sig. Men det var bara uppvärmningen. Både hon och musikerna kom igång så småningom. Vid tredje låten gick det knappt att hänga med normännens alla svängar. Min son som ännu inte hade bestämt sig för vad han skulle tycka började jubla. Och Rim imponerade även med sina glädjedrillar mitt i den sprakande musiken. Glädjedrillar imponerar stort på min son men det är sånt som jag aldrig lyckats lära mig…

Och det var kvinnligt. Och det var palestinskt så det förslog. Från urgamla texter om Mashaal, mannen som hade levat i Palestina någon gång  och drivit palestinska kvinnor till vansinne så vacker och sexig som han var och ända fram till den sexton månader gamla Sara som fick en israelisk kula i pannan och dog år 2000.

Och så sorgligt. Så vackert. Och Rim fick stor ögon när hon märkte att det i publiken satt en och annan landsman. Och däremellan uppstår Palestina, större än alla krator, legitimare än alla FN:s beslut tillsammans. Suverän, oförstörd, framsjungen med en ursprunglighet som inte går att framkalla, som inte går att låtsas eller ge sken av. Antigen finns något eller så finns inte det. Och däremelllan, mellan Rims stora smycken, melllan hennes ihopsamlade urgamla texter, hennes röst och min sons glädje, och hans klappande händer, fann jag ett sagoland med rinnande floder av honung och smör och en man så vacker att han drev ett helt lands kvinnliga befolkning till vansinne…

Och ja, det såg ut, och det lät som om norrmännen åtminstone kände vad varenda stavelse betydde…