Aljazeeras Dokumentärfilmfestival

fran-havet.jpg

 

Aljazeera har annonserat ett tag om sin fjärde dokumentärfilmfestival.

Är du dokumentärfilmare och vill vara med så bör du börja handla snart. Sista anmälningsdagen är 15 januari 2008 och sista dagen som Aljazeera ska ha din film är den 1 februari 2008. Kan vara kul att vara med. Jag tror att festivalen hölls i Qatar. Inte så illa med en solsemester mitt i vintern kanske.

Vore faktiskt roligt att börja se bra svenska dokumentärer på Aljazeera Dokumentärkanal.

Länken finns här. Där kan du anmäla dig och ta reda på mer.

Vad nu då?

arrest.jpg

Israelisk soldat och hans mänskliga sköld, en palestinsk pojke

Det är inte för inte man nu börjar bli pranoid. USA, notoriska sabotörer av FN:s och Säkerhetsrådets resolutioner för Palestina, jobbar nu på för att driva igenom en resolution i samma FN:s Säkerhetsråd. Vad har nu Abbas lovat eller gått med på egentligen? Vad är det man vill få fäst på papper om inte något som gör alla andra tidigare FN-resolutioner meningslösa? Om inte makulerar dem helt och hållet?

Det är mycket som står på spel. Erkännandet av Israel som judisk stat misstänker jag. Det är något som det palestinska folket vägrar gå med på kategoriskt för det skulle innebära att restan av dem, de 1.5 miljoner palestinier som bor kvar i sina byar och städer, inne i det som är Israel idag, kommer att fördrivas. Det innan man sett konturerna av den slutgiltiga skepnaden av det som påstås ska bli en palestinsk stat genomborrad av stora bosättningar fulla med odrägliga faschistoida typer som kommer att beröva det varje chans till normal existens. En palestinsk stat som kommer att leva på 30 procent av sina reserver av dricksvatten för Israel stjäl de restrerande 70 procenten. En palestinsk stat som inte har tillräckligt med mark över för att odla sin egen mat eller erbjuda bostäder. Och så de över 6 miljoner flyktingar som ännu inte fått sin rätt att återvända hem erkänd.

Och FN och Säkerhetsrådet kommer säkert att rösta igenom eländet. För även där är det ju USA:s och Israels vilja som styr. Och även där betraktar man Abbas som allena representant för det palestinska folkt trots att han inte representerar mer än sig själv och sina egna, köpta lakejer.

I värsta fall, kan det vara så att det slutgiltiga sveket mot palestinierna håller på att fullbordas. Men, det sveket kommer att vara ett svek mot alla som befinner sig i MÖ. För det kommer förr elle senare att leda till ett krig där enbart den ena sidan överlever.

DN  SvD  Dagen  GP

General Aoun: Jag kommer inte att opponera mig!

michel_own.jpg

Michel Aoun

Efter regeringsalliansens kovändning angåend arméchefen Michel Sleimans kandidatur till presidentposten meddelade en road tidigare general, Aoun, i samma armé och innehavare av samma post att han inte kommer att opponera sig. Däremot sa han att nu väntar diskussioner och förhandlingar om grundlagsändring och framtida regeringsbildning.

Oppositionen i Libanon har krav på en rättvisare regeringsbildning där man får en representation inom regeringen som stämmer proportionerligt med den andel av befolkning man representerar. De vill ha en tredjedel av ministerposterna så att de övriga inom regeringen inte kan köra över dem gång på gång.

Därför tror jag att Aoun och resten av oppositionen vill ta reda på en del om vad Sleiman har för funderingar kring den sittande regeringen och även kommande regering. En ny president måste säga upp den sittande regeringen, utse en ny regeringschef och ge honom i uppdrag att bilda en ny. Men trots att mycket finns kvar av det som orsakar oro i Libanon, så verkar man förstå att landet inte klarar av en kris som kan leda till inbördeskrig.

Skrattande berättade Aoun att den paragraf i grundlagen som säger att statsanställda ska vänta i två år innan de kan ställa upp i presidentval kom till under 1990-talet för hindra honom från att bli vald till president. Då var han arméchef. Samma paragraf tas nu bort för att återigen hindra honom från att ställa upp igen.

Regeringsalliansen spolade sin chans att välja en president som passade bättre med deras mål, ur den lista som den maronitiska patriarken Sfeir lade fram. Nu har de varken tid eller uttrymme att manövrera mer. Jag tror att Seniora mer än gärna lämnar ifrån sig regeringsmakten nu för landets ekonomi befinner sig på katastrofens rand. Under torsdagen demonstrerade libaneserna mot för höga bensinpriser bland annat. Av mina samtal med vänner och släkt i Libanon har jag förstått att många i Libanon idag inte har råd att äta sig mätta. Har man barn som går i skolan har man helt enkelt ingen chans om man inte har ett välbetalt arbete. Och det är inte många som har. En del stora arbetsgivare har börjat betala rese-ersättning för sina anställda för den äter en betydande del av deras inkomster.

Så, man har nu skjutit upp presidentvalet till den 7 december. Libaneserna kan fortfarande hoppas på en fredlig lösning av konflikten mellan tupparna. Och jag undrar, medan jag skriver, när ska allt som har med presidentvalet i Libanon ska sluta vara så maskulint. Det är patriark, general och Beik för hela slanten. Det finns säkert ingenting i den libanesiska grundlagen som fastslår att maroniten som kan ställa upp i presidentval måste vara man. Men än är det långt kvar tills det blir möjligt för libaneserna att ens tänka på att välja en kvinna.

150px-michel_sulaiman.jpg

Michel Sleiman

DN

Kvinnan, olivträdet och integriteten

cms-image-000008654.jpg

 

Bilderna på henne när hon försökte försvara sina olivträd drabbar en som örfil. Ensam stod hon och gjorde vad hon kunde för att försvara sina träd. Men det gick som det gick. Träden rycktes upp och smulades till ved. Mahfouza Shteye, för fet är så hon heter, den sextioåriga kvinnan från byn Salem i närheten av staden Nablus, har nu fått ett pris kallat efter sig.

Det är den arabiska föreningen ”Karama” i Amman som instiftat priset som ska delas ut årligen hädanefter till kvinnor som kämpar för att bevara sin integritet och mot våld, i alla dess former, som drabbar kvinnor. Och många blev glada att återse denna kvinna för det är många som undrat vem hon var.

Priset kommer att kallas, kort och gott: Mahfouzas Integritets Pris.

Mahfouza förklarade för tevekamerorna under onsdagskväll vad hon kände när hon kramade olivträdet: Det var som att förlora ett barn! Värt att nämna att israelerna har ryckt upp mer än en miljon palestinska olivträd sedan 1967.

Tevereportern som intervjuade henne avslutade med kommentaren: Vem sökte skydd och tröst hos vem? Trädet eller kvinnan?

Ammannet.net

Invånarna i Nahr al-Bared: Alla överger oss

1_739779_1_34.jpg

 

 De som har följt den här bloggen ett tag har säkert läst om Nahr al-Bared förut. Det är flera månader sedan striderna där tog slut mellan den libanesiska armén och Fath al-Islam. Direkt efter var Libanons nuvarande premiärminster Fuar Seniora framme och tiggde inte mindre än 380 miljoner dollar för återuppbyggnaden av Nahr al-Bared. Hur har det gått? Det har inte gått alls. Nahr al-Bared är fortfarande en hög ruiner. Det är sönderbombat, sönderbränt och illaluktande bråte överallt. Journalister är förbjudna att komma in där men de av lägrets invånare som har får komma in har tagit bilder.

En FN-tjänsteman, som arbetar för UNRWA, säger: ”Vi förstod nog inte  början vidden av katastrofen”.  

1300 familjer har återvänt till lägrets utkanter och bor för närvarande i baracker 3,5 meter breda och 7 meter långa. Där delar flera familjer utrymme för att leva, sova, laga mat och bada. De fryser och har brist på allt. Till och med madrasser och täcken. 5500 familjer bor annars fortfarande i andra flyktingläger, hos släktingar, i skolor, i garage vars hyror stigti från 50 dollar till 200 dollar i månaden. Och barnen från Nahr al-Bared kan inte gå i skolan i år.

Nahr al-Bareds invånare är fulla av ångest. De tror att alltihop, inklusive historien om Fath al-Isalm endast var en förevändning för att förstöra deras flyktingläger som hade klarat sig hyfsat under inbördeskriget och israeliska invasioner tack vare avståndet till Beirut och södra Libanon.

Vad har Seniora fått för pengar från givarländerna och vad han gjort med dem vet ännu ingen.

Aljazeera.net

 

1_739778_1_23.jpg

Indonesien planterar: 79 miljoner träd

lake_toba.jpg

 

Medan de flesta av oss känner förtvivlan växa för varje dag över klimathotet, handlar andra. En av de mest positiva nyheter jag läst i detta sammanhang är att Indonesien nu sätter igång och planterar hela hisnande 79 000 000 träd.

Det är oerhört positivt av ett land som inte räknas till världens rikaste precis. Det är inte många som skulle protestera om jag säger att Indonesien har inte heller gjort sig känt som en av de största miljöbovarna. Och medan vi undrar vilka av de förfärliga scenariorna som forskarna presenterar ligger närmast sanningen, och medan vi undrar om det stämmer att vår planet kommer att bli en torr öken eller om förmörkning och långsammare avdunstning kommer att råda, gör Indonesien det enda rätta just nu i väntan på lösningar som minskar kolidioxidutsläppen. Och medan världens rikaste länder lägger ohyggliga summor på krigsindustri och krig, visar Indonesien att om viljan finns, så går det att göra saker.

Aljazeera.net  DN1 DN2 DN3

Överraskande kovändning

1_712687_1_34.jpg

ÖB Michel Sleiman

Som en blixt från klar himmel meddelade majoritetn i den libanesiska regeringen, den så kallade 14-mars koalitionen att man går med på en grundlagsändring som gör det möjligt att välja general Michel Sleiman till president i Libanon. Libanesisk grundlag kräver att statsanställda ska säga upp sig två år innan de kan ställa upp i presidentval medan Michel Sleiman finns fortfarande i tjänst.

Ingen ting har man slagits så försoningslöst emot som en grundlagsändring ända fram till förra veckan. Och ingen av de namnen som stod på den maronitiske patriarkens lista avfärdats, efter general Michel Aoun, så kategoriskt som Michel Sleiman.

Faktum är att Michel Sleiman var den första kandidaten som den libanesiska oppositionen föreslagit. Jag skulle tro att han är den muslimska delen av oppositionens favorit. Det var Hizbullah som föreslog honom lite försiktigt för över ett år sen. Men det har ingen velat höra talas om. Nu är man så orolig för att general Michel Aoun ska på ett eller annat sätt ta över presidentmakten, att man väljer den man som är nog den enda som oppositionen skulle kunna tänka sig att rösta på, efter Aoun.

Michel Sleiman råkar faktiskt stå närmare oppositionen än den sittande regeringen. Det sägs att han står Michel Aoun närmare poltiskt än vad han står sin egen chef, försvarminisern Elias al-Morr.

Han har sagt att han inte kan tänka sig att ställa upp om inte alla parter väljer honom enhälligt. Och jag kan tänka mig att man väljer honom enhälligt. Men först måste oppositionen hinna klia sig i skallen och förstå vad det är som händer. Man vill gå ordentligt till väga och ta tid på sig. Man tror inte att man kan gå med på att ändra grundlagen och välja presiden i ett och samma sammanträde i parlamentet.

aljazeera.net

 

Arabiska bedömare oroliga

k-younis.jpg

Efter attacken mot polisstationen i Khan Younis

Arabiska bedömare uttrycker oro efter Annapolis. Man menar att det är mycket tveksamt om Abbas har mandat att ingå fredsavtal i den nuvarande situationen. Nabil Amr, en av dem som står Abbas nära meddelade att Abbas skriver under som representant för PLO. Samma PLO som inte haft ett enda sammanträde på nästan 18 år. Där varken den palestinska nationalförsamlingen, PLO:s medlemsorganisationer, Centalkomittén eller Exekutiva komittén har tillfrågats. Och när uppenbarligen större delen av palestinierna är oerhört skeptiska mot vad dessa förhandlingar som nu kommer att starta kan leda till.

Man oroar sig även över israelernas överdrivna intresse för den arabiska närvaron vid mötet och det myckna talet om det. Som om själva syftet med mötet var att få så många som möjligt av arabstaterna dit för att ”normalisera” relationerna till staten Israel utan att fred med palestinierna blir en verklighet. De mest pessimistiska menar att Israels mål är inte en palestinsk stat utan mycket annat där palestinska rättigheter är en bagatell i sammanhanget. Israel är intresserad, påstår man, av oljeledningen som förr i tiden gick mellan Irak och Haifa. Den skulle ha blivit en verklighet om kriget i Irak inte gick som det gick. Man är även intresserad av vatten från Yermoukfloden i Syrien och Litanifloden i Libanon. Man är intresserad av billig arabisk arbetskraft och den arabiska oljedollarn för  investeringar i olika arabländer och de stora marknaderna som detta kan öppna inför israeliska varor. Om allt detta går som planerat kan Israel bli en ekonomisk supermakt.  

Men mera omedelbart kan fredsmötet mellan Abbas och Olmert och det amerikanska stödet vid sidan av den stora arabiska närvaron kan nu ge Israel tillräckligt alibi för att intensifiera sina angrepp mot Gaza. Det är, enligt många, inte helt otroligt att de två samarbetar mot palestinierna i Gaza. Och oron verkar för närvarande vara befogad. Israelerna angrep igår en polisstation med både flyg och från havet. Två polismän dog, två är mycket allvarligt sårade medan tre andra uppges har goda chanser att klara sig.

Det som oroar mest är att Abbas folk inte verkar ha något emot ett utrotande av Hamas i Gaza med israelisk hjälp. Sprickan palestinier emellan vidgas oavbrutet. Den palestinska polisen som under tisdagen dödade en palestinier i Hebron där 5000 personer demonstrerade mot mötet i Annapolis, angrep igår det begravningståg som skulle föra den dödade till begravningsplatsen under onsdagen. Tjugoåtta personer skadades. Ingen tror att de hårt prövade Hebronborna kommer att finna sig i den behandling som de får av den palestinska myndigheten. Därför kan man förvänta sig flera sammandrabbningar.

Samtidigt i Ramallah protesterade journalister mot den brutala behandlingen av dem under tisdagens demonstration där tre av dem misshandlades svårt och där aljazeeras korrespondent fick armen bruten på flera ställen. Fler och fler anser att Abbas myndighet håller på att förvandlas till en polisstat där man kommer att samarbeta med, och utför en del av jobbet för ockupationsarmén.

Uppdatering 08.00: Två nya räder mot södra delen av Gaza, Khan Younis, där 4 palestinier som har till uppgift att hålla tillbaka israeliska styrkors intrång i området, dödats.

DN1  DN2  DN3 DN4  DN5  Sydsvenskan Jinge  ClaesKrantz  Dagen 

 SvD  SvD2  SvD3

Döden, i fredens skugga

iiiiiiiiiiiiiiii.jpg

 

Samma dag som Olmert talade om att det inte finns en arabisk stat som han inte vill ha fred med, dog fyra patienter i Gaza i väntan på att få åka utomlands för att få behandling. Antalet döda bland kroniskt och allvarligt sjuka patienter stiger därmed till 23, sedan belägringen av Gaza började.

Det finns 450 cancerpatiente i Gaza, 400 patienter med njursvikt, och ca 450 hjärtpatienter. Alla riskerar att dö en plågsam död då många av de medeciner de behöver har tagit slut och de får inte lämna Gaza för behandling som de annars brukar få utanför, på Västbanken eller i Egypten exempelvis.

600-700 av dessa behöver åka varje månad för nödvändig behandlign, 250-300 av dem är i akut behov av hjälp nu, vid sidan av de 900 som lider av cancer eller njursvikt som det inte finns några möjligheter att hjälpa i Gaza överhuvudtaget.

Och i skuggan av freden uppger en talesman för israeliska armén att man dödat inte mindre än åtta palestinier i olika bombningar av Gazaremsan det föregående dygnet också.

Källa: Ramattan.com

Läs mer om Annapolis i GP1  GP  Sydsvenskan1  Sydsvenskan2 DN  DN1  DN2  SvD1 SvD2  AB

Frustration, sorg, bitterhet och vrede

1_739117_1_34.jpg

Frustration, sorg, bitterhet och vrede. Det är det enda jag kan komma på för att beskriva reaktionerna i arabvärlden idag. Den absolut enda jag hört tala positivt om mötet i Annapolis är en viss doktor Nazzal från kresten kring Abbas. En motbjudande finansvalp som tydligen hittat sin nisch och funnit nytta i att kombinera politik och ekonomisk vinning.

Alla andra var bara uppgivna, förbannade, sorgsna och frustrerade. Palestinier i flyktingläger i Libanon, Syrien och Gaza talade i exakt samma ordalag. Och samma ordalag använde marockaner, jordanier, libaneser, algerier, egyptier….

Och de sistnämnda var bland de argaste och sorgsnaste. Underligt för ett folk som har haft ett fredsavtal med Israel i mer än en kvarts sekel.

Under en demonstration i Gaza grep en tant som såg ut att vara över åttio år mikrofonen från huvudtalaren, Zahhar, och deklamerade en dikt. Och flera gånger avbröts hon av applåder från ett folkhav som såg ut att vara över hundratusen personer.

Och i Gaza fortsatte demonstrationerna ända in på natten. I Hebron dödade den palestinska polisen en person och skadade tio. I Ramallah skadade man många, bland dem tre journalister. Aljazeeras korrespondent fick armen bruten på flera ställen.

Och det demonstrerades och demonstrerades. I de flesta arabiska länder och i stortsett i alla palestinska flyktingläger runt om i Mellanöstern. Och mest oroliga och stridslystna verkar paelstinierna inne i Israel som fasar för själva tanken på att tvingas från hus och hem efter sextio år av kamp för överlevnad i sina byar och städer.

Och jag tänker: Så blir det under 60 år av brustna förhoppningar. Så blir det efter en massa konferenser som inte gav något. Så blir det när förtroendet för den andre är mindre än noll. Och så blir det när under hela dagen nyheter från Annapolis blandas med nyheter om nya avrättningar i Gaza. Inte mindre än åtta personer dödades av den israeliska armén. Och fyra kroniskt sjuka dog i väntan på att få åka ut för behandling utanför Gaza. Hur kan man tala fred och mörda samtidigt?

DN  DN1  DN2   SvD1 SvD2  SvD3   Sydsvenskan1  Sydsvenskan2  AB  GP GP2