Där jämställdhet råder

lz781900.jpg

Jag gissar på att så här ser idealbilden av en arabisk kvinna hos medelklassen. Kan man göra nåt i en sån här klänning?

Det finns tydligen två områden där så gott som fullständigt jämställdhet mellan kvinnor och män råder i den stora arabvärlden. Dessa två områden är drogmissbruk och analfabetism. Siffror som publicerades i arabvärlden för några månader sedan talade om att 48 procent av drogmissbrkarna är kvinnor. Idag är det en annan rapport som fastslår att 46 procent av kvinnorna kan varken läsa eller skriva.

Stora delar av arabvärlden är blinda fläckar för mig. Jag tror inte att jag vet hur illa ställt det är för kvinnorna i Somalia, Mauritanien, Jemen eller Sudan. Det är inte bara skillnad mellan olika samhällsklasser utan faktiskt även mellan olika länder.

Det ser ljust ut för kvinnorna i Qatar och Arabemiraterna. Oman är det land som har en nationalorkester för klassisk musik där en stor del av musikerna är kvinnor och inte så sällan ockuperar de teverutan i timmar. Men hur ser det ut på den saudiska landsbygden? Ingen aning. Det som är skrämmande är att många av de läsokunniga, både kvinnor och män är så unga. 15-45 år gamla. Och hela arabvärlden har i nästan hundra år upprepat Ahamad Shawqis vers: Modern är en skola, om du utrustar henne utrustar du en god nation.

En stor del av de som går på universitet i arabländerna idag är kvinnor. Men universitetsutbildning kan i många fall leda till att kvinnan lever som ogift eller som frånskild. En utbildad kvinna finner sig inte i vad som helst. Därför möter högre utbildning för kvinnor motstånd på grund av familjernas rädsla för att kvinnorna aldrig kommer att kunna kontrolleras igen. Men jag vågar hävda att fattigdomen är den som bär det största ansvaret. Fattigdomen i en värld som på många håll fortfarande flyter på hav av olja.

Idealbilden av den perfekta kvinnan är inte så oproblematisk heller. Kvinnan är fortfarande ett utställningsföremål. De otaliga satelitteve-kanalerna förvärrar situationen där de anlitar unga kvinnor som inte är annat än söta och talar barnpråk och presenterar blaha-blaha-program. De är väldigt populärar bland ungdomar, verkar det som, då de tar emot deras samtal och sänder den musik ungdomarna vill höra.  En del av dessa programledare är inte så värst unga heller och de är pinsammast av alla.

Libanon är en svårknäckt nöt i det här sammanhanget. Därifrån kommer de absolut bästa och mest seriösa kvinnliga journalisterna vid sidan av Palestina. Därifrån kommer de enda tjejerna i arabisk teve som vågar arbeta utan smink. Men libanon står för de absoluta majoriteten av de jollrande tjejerna som inte kan något annat än de senaste hitsen och de senaste trenderna inom modevärlden. Jag glömmer aldrig en ung libanesiska som talade om ett par sandaletter för en miljon dollar förra året, i så nonchalanta och vardagliga ordalag som om sandaletterna kostade 500 spänn.

Därifrån till mammorna som dödas av israelisk eld i Gaza, eller de fattiga egyptiska kvinnorna som dör av fågelinfluensa därför att de inte skulle kunna ge sina barn kött om de inte hade egna höns, är resan väldigt, väldigt lång…

Och de arabiska penningbergen växer vid Persiska Viken.

SvD  DN

Annonser

Oj, oj, Hillary

1_743920_1_34.jpg

Ryska Björnen enligt Yaser Ahmed

Jag känner nästan inga ryssar men jag inbillar mig att jag känner den ryska själen. Och det har jag känt länge. I tonåren läste jag Maxim Gorkj. Vid 20-års åldern gällde Dostojevskij och lite vid 30 gällde Leo Tolstoj. Det var absolut ingen planering i läsningen utan det bara blev så. Och av någon anledning blev den ryska litteraturen som en liten krypin i själen. Ett mysigt varmt rum där jag känner igen mig. Jag kan till och med längta efter att läsa något ryskt än idag trots att jag knappt hinner läsa något som trött ensamstående förälder. Och en dröm är att jag en dag ska ta mig an lite modernare ryssar och se hur deras ”rum i själen” känns.

Jag har aldrig därför känt mig rädd för ryssar eller haft svårt att tala med dem. Det spelar ingen roll om ryssen man talar med är en läkare eller en hårfrisörska. Så fort man nämner en av deras litterära storverk reagerar de alla på samma sätt: De vänder sig om, tittar på en några extra långa sekunder, de får en särskild glans i blicken och säger: Åh, har du verkligen läst Anna Karenina? Åh, har du verkligen läst Idioten? Åh, har du verkligen läst Brott och Straff?

Och man försöker att låta bli att visa att man känner sig förolämpad och säger: Ja, jag har läst den och innan man vet ordet av börjar de tala om en av huvudpersonerna. Varje ryss har en alldeles egen favorit bland dessa, nämligen. En karaktär som de känner som sitt eget jag och som de kan tala om i timmar. Och då är isen bruten för gott. Och när man till slut säger: Hej, då! Ja, då känner man att man verkligen haft ett meningsfullt möte med en annan mänsklig varelse. Därför anser jag att ryssarna, oavsett vad alla andra tycker, är ett av världens mest kultiverade och djupsinniga folkslag. Och det är alldeles mitt eget verk. Mina egna upplevelser och mina egna erfarenheter är de enda jag kan skylla på.

Därför läser jag med bedrövelse vad Hillary Clinton lär ha sagt om Putins avsaknad av själ. Det är något som varken Putin eller ryssarna kommer att glömma i första taget. Är det något ord som är viktigt för ryssar, så är det ordet ”själ” vågar jag påstå, efter mina ringa men för mig betydelsefulla resor långt in i den ryska själen.

Så vad har vi att vänta om Hillary Clinton blir vald till USA:s nästa president? Ja, inte är det något så utsökt som eposet ”Krig och Fred” utan något så förhatligt som Kalla Kriget number 2?

Osnyggt! Det är det enda jag kan komma på om Hillarys uttalande. Och om man nu ska jämföra Putin, en karl som jag aldrig gillat, med Bush, ja, då vet jag inte i vilket själsligt sammanhang man ens kan jämföra dem.

DN