Oroande läsning utan förklaringar

rawan-muahammad-5-palestina.jpg

Rawan Muhammad, Palestina

Jag är nog inte ensam om att lägga märke till att många barn verkar veta mycket mer om sexualiteten än vad de bör veta. Jag glömmer aldrig en syn på min sons förskola där två pojkar garvade och stojade samtidigt som de rörde sig så som man gör i samlag. Några barn hängde med, resten begrep ingenting. De stod kvar bara för att de andra var så roade. Och det fanns faktiskt ingen skillnad i uppdelningen mellan svenska barn och invandrarbarn de gångerna jag lade märke till sånt.

Skällsorden och grova uttryck barn emellan vittnar också om djupgående kunskaper om detsamma. Och de grova orden kan komma från Erkans mun likväl som från Oskars. Och någonstans hoppas man väl att det hela ska stanna vid garv och stoj. Men så är det inte alltid. Idag kan man läsa att unga sexbrottslingar blir alltfler.

DN: Sexbrottslingen har blivit yngre. På sju år har antalet unga sexbrottsdömda mer än fördubblats. Kanske skulle de kunna stoppas, men lärare och dagispersonal blundar ofta för varningssignaler.

Vidare: År 1997 fanns 844 personer misstänkta för sexualbrott i Sverige. 96 av dessa (11 procent) var 15–20 år.År 2006 fanns 2.038 misstänkta för sexualbrott. 403 av dessa (20 procent) var 15–20 år.

Det är oroande siffror. Men bara vetskapen räcker inte. Och det går inte att spekulera som förälder utan att låta som en moraltant. Man kan hur lätt som helst slänga fram teorin att alltför många barn bevittnar sexuella handlingar i en alltför tidig ålder. Och man kan skylla på pornografin som finns i stort sett överallt på nätet och på teve. Med barn som tillbringar allför många timmar utan vuxen närvaro är det lättare än lätt att utsättas för både det ena och det andra. Men det är bara teorier. Forskning behövs. Och forskningsresultaten bör bli tillgängliga för alla. Om vi inte vill läsa om nioåringar som begår sexualbrott.

DN igen: Annika Wassberg på Off Clinic berättar att hon har mött förövare som är så unga som nio år.


DN  DN1

Annonser

Med namn eller utan

54.jpg

 

Jag reagerade imorse när jag läste en liten notis i dagspressen. Israel dödar palestinier, löd rubriken. Det lät som om det var första gången det skrivs så. Eller som om det har skrivits så rutinmässigt att det är tömt på all mening. Jag vet inte om man bara konstaterar eller hyllar dödandet när man skriver så. Man återger namn på fullständigt okäna personer på ett sätt som om de vore världskändisar.

Men det jag reagerade mest på var namnen på de dödade. Det står tydligt och klart vad de hette och var de hörde hemma någonstans, politiskt. Det är chockerande då man aldrig återger namnen på alla oskyldiga civila som dödas dagligen. Har ni någonsin läst: Israel dödar mor och 4 barn. Modern hette Zaina och var sömmerska. Döttrarna hette Raheel och Nour. Pojkarna hette Aiman och Omar. Raheel gick på gymnasiet och Nour gick i åttan. Aiman gick i sexan och Omar gick i ettan! ??

Nej, det har ni nog aldrig gjort. Och det kommer ni nog inte att göra på länge till. Och när jag kommit på exakt vad det är jag finner stötande i det här, återkommer jag.

SvD DN