Libanon mellan dödsskotten och Fairuz

dl.jpg

Fairuz i sin nya musikal, Sah al-Nawm

Igår kväll svor jag på att inte bli upprörd över det som hände i Libanon. I Beiruts södra förorter sköts igår åtta libaneser till döds och femtio skadades, flera av dem allvarligt. Anledningen var att de som bodde där tröttnade på att få strömmen avbruten hela tiden till förmån för andra områden. Om det jag hört stämmer, så demonstrerade man mot att man får frysa varenda natt medan man i andra områden har ström större delen av dagen och natten. Detsamma sägs gälla Baalbeck i Bekaadalen och i södra Libanon och till och med i stora orter där som staden Nabatiye. Det som Baalbeck, Nabatiye och Beiruts södra förorter har gemensamt är att de flesta som bor där är shiamuslimer. De sympatiserar med Amal eller Hizbullah och motsätter sig ”Den nya Mellanöstern” politiken som lanserades av USA:s utrikesminister Rice efter junikriget 2006. De straffas alltså, med avbruten elström till förmån för andra områden, helt enkelt, för sin politiska uppfattning. Lika horribelt skulle det kännas om den nuvarande borgliga regeringen vid en kris skulle bryta strömmen för områden som är kända för att rösta på socialdemokrater och vänsterpartiet för att moderater och folkpartister ska kunna se på teve och värma sina bostäder istället. Vem skulle låta bli att gå ut och demonstrera då? Även i snälla beskedliga Sverige? Ja, moderater och folkpartister förstås…

Blodet kodade i mina ådror när Samir Gaagaa kommenterade från sitt uppvärmda slott och kallade demonstranterna för anarkister som ville sprida kaos i landet… och en annan snubbe som hävdade att det var en planerad aktion som ville sända ett budskap till Amr Mousa och det arabiska toppmötet i Kairo. Men visst. Är man själv en kalkylerande, intrigerande mätt typ som aldrig behöver hungra och frysa som miljoner fattiga libanser gör idag, ja, då kan man komma med hur tokiga förklaringar och kommentarer som helst. Särskilt när man inte fäster någon som helst vikt vid att de som protesterade i Beirut igår var uteslutande civila och gick i civila kläder.

Inför kamerorna dödades dem. Var skotten kom ifrån kunde man inte säga. Libanesiska armén hävdar att det inte var de som sköt utan en tredje part som sköt både mot demonstranterna och armén. Vi får hoppas att det är så och att utredningen leder fram till de skyldiga. Men är det så att det var den libanesiska armén som sköt, ja, då kan general Michel Sleiman glömma presidentstolen.

Och jag följde nyheterna imorse, fortfarande fastbesluten att inte bli ledsen eller upprörd. Lugnt än så länge. Det blir ingen gemensam begravningståg för de som dödades. De drabbade familjerna får ordna med var sin egen  begravningsceremoni för sina mördade ungdomar. Men jag kan inte se hur man kan undvika oroligheter för alla som dödades kommer ju från samma område. Begravningstågen kommer säkert att sammanstråla åtminstone i moskén eller på vägen och nya demonstrationer och protester är det som väntar senare idag.

När jag hade lyssnat på det får jag höra att många libaneser, inklusive högtuppsatta politiker och parlamentariker vädjar till Fairuz att inte sjunga i Damaskus. Och så såg jag henne. Äldre, sorgsnare, större än någonsin och slås av att libaneserna kan så lite om den största ikonen Libanon haft i modern tid. Hur sjutton kan de tro att Fairuz skulle avstå från att sjunga i Damaskus? Och förstår de inte budskapet i hennes handling? Fairuz sjunger inte i Damaskus av en slump precis. Det finns ett knivskarpt politiskt budskap i det hon gör, till de som envisas med att förvandla Libanon till en amerikansk lydstat och någon sorts bakgård för ockupationsmakten Israel. Fairuz avbryter sitt lugna liv i ett av Paris lugnare kvarter, för att sjunga i Damaskus som svar på Rices poltik och palner för den nya Mellanöstern. Annars hade hon inte varit Fairuz. Och så sjunger hon. Och så rinner tårarna… Satan…

Tårarna rinner för jag ser en röd tråd mellan det som sker i Libanon och det som sker i de palestinska områdena. Ställer man upp på USA:s och Israels vision av regionen ska man vara mätt och varm men sakna heder och självständighet. Slåss man emot så ska man frysa, hungra och inte få tillgång till det mest grundläggande i livet. Det vill säga gå under med hedern i behåll.

Det är bara att vänta och se vilka det är som segrar till slut…

SvD DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser