Hariri och Hyckleriets högborg

Sulaiman Franjieh
Det jag inte visste, är att alla i Libanon känner till Fath al-Islam. De enda som inte vågar tala om dem är folk från Nahr al-Bared. Av förståeliga skäl.

En bland många andra som lade alla korten på bordet när det gäller Fath al-Islam är den före detta parlamentarikern Sulaiman Franjieh. Hans version var densamma som jag hört av vanliga människor som inte vet mer om saken än det de sett, hört, läst och tänkt. Skillnaden är att Franjieh är en partiledare och en av de riktigt insatta i läget i Libanon.

Det visade sig att Fath al-Islam är en ganska penningstark organisation som har en hel del lägenheter i Tripoli i norra Libanon. Deras löner har från början betalats ut av Bank Med som i sin tur ägs av groupe Méditerranée, som i sin tur ägs av släkten al-Hariri.

Så, Fath al-Islam har kanske ingenting med den riktiga al-Qaida att göra. Finns inte al-Qaida i Libanon då kan man rita en egen.
Kärnan i Fath al-Islam är före detta grova brottslingar som släpptes ut från fängelset i samma amnesti som möjliggjorde frisläppandet av Doktor Samir Jaajaa, eller mer känd som Slaktardoktorn i Libanon.
Så, släkten Hariri, som hade skapat Jund al-Sham i flyktinglägret Ain al-Hilwe, ligger även bakom Fath al-Islam. När Jund al-Sham kördes ut från Ain al-Hilwe var det Bahia al-Hariri, Saad Hariris faster, som gav dem pengar att köpa bostäder för i staden Saida.

Det är bara släkten al-Hariri som vet vad syftet med dessa terrororganisationer är.
Samtidigt bor den före detta presidenten Chirac i Hariris våning i Paris, och har lyckats genomdriva ett beslut i FN:s säkerhetsråd för en internationell domstol för att utreda mordet på Rafeeq al-Hariri, medan man aldrig brytt sig om att 100 000 libaneser har gått åt, och många av de ansvariga för deras död styr i detta ögonblick åter i Libanon. Kommer t.ex. Någonsin Samir Jaajaa att ställas för svar för sina massakrer och mordet på den dåvarande premiärministern Rachid Karameh? Något som han fälldes för i en libanesisk domstol?

För att återgå till Fath al-Islam, det har visat sig att de allra flesta medlemmarna där är libaneser, andra kommer från Jemen, Saudiarabien, Jordanien, Bangladesh och så vidare och så vidare…
Inte en enda av dem som hittills dödats av Fatah al-Islams medlemmar har palestinsk ursprung.

När Bank Med inte betalade ut deras löner i tid, gick de och rånade den, för de är bankrånare och mördare från början. När den Libanesiska armén skickades ut för att sätta dit dem, gick andra grupper ut under natten och slaktade ett antal libanesiska soldater medan de sov i sina tält.
Så, jag undrar om hyckleriets högborg, FN:s säkerhetsråd, kommer någonsin att ställa Saad och Bahia Hariri till svars för dessas död och för de oskyldiga civila som dödats i Nahr al-Bared?

Annonser

Helvetet är äntligen över

Från och med imorgon klockan 08:00 är min grabb välkommen till en privatskola, med sin växtvärk och allt! Helvetet med Kvarnbäcksskolan är definitivt över. Inget mer tjafs om vad han får äta som barn med muslimskt påbrå, ingen mobbning eller utbränd personal och inget gnäll om brist på resurser.

Sorgens överflöd

Isamael Shammout, Motherhood
Vissa dagar borde man få slippa vara med om, helt enkelt. En sådan dag var måndagen den 28 maj. Då skrek jag oavbrutet mellan klockan 12:30 och 14:00. Anledningen? Ett samtal från min sons nya fröken.
Hon frågade mig om jag kunde följa med min son på klassutflykten till Skansen nästa vecka. Jag hade gärna gjort det. Det ville jag verkligen. Men nu råkar jag vara sjuk och kan inte ens lova mig själv något för ett par timmar framåt. Därför kunde jag inte lova henne något på stående fot.
Då fick jag höra att min son inte skulle få följa med på klassutflykten om jag uteblir. Anledningen? Att min son går långsamt!
Då tog det hus i helvete. När jag undrade om de inte kunde ha en vuxen till från skolan med sig, fick jag till svar att de inte har några resurser. Så, Haninge Kommun har ont om resurser, och då kan vilken sketen fröken som helst beordra en förälder, sjuk som frisk, att hoppa in och arbeta utan lön för att Haninge Kommun ska kunna utöka sitt överskott av våra skattemiljoner?

Ja, min son går kanske något långsamt. Han är väldigt kvick i huvudet men fysiskt sett är han en väldigt lugn och försiktig kille. Vill gärna se sig om och ställa frågor om skalbaggar och bilar och annat. Dessutom växer han just nu så det knakar. Byxorna som han kom in i förra månaden är för korta och för trånga idag. Skorna också. Han HAR ont i benen och i fötterna.
Det passar tydligen inte med frökens resplaner. För hon har prickat in tåg och buss till Skansen som hon inte ville missa för min sons skull.
Jag har aldrig tänkt på att klassutflykter för 8 åringar går i samma fart som formel 1 tävlingar.

Min son har gått i samma skola sedan förskoleklassen, alltså i tre år. Han har Alltid följt med på klassutflykter till stan och har aldrig ställt till med något bus eller försening eller annat. Därför faller hennes ord som en yxa mot mitt hjärta. Och gång på gång upprepar hon för mig att hon inte har tid att vänta och dra på honom. Det var som om hon glömde att hon talade med mig om mitt barn, mitt eget kött och blod.

Tårarna föll och faller oavbrutet sedan dess. Det får helt enkelt inte vara ett sådant överflöd av sorg i samband med våra barns uppväxt och skolgång.

Till saken hör att min son varit en av dem som drabbats hårt av röran och mobbningen i skolan. Nu när klassen har kommit genom den värsta tiden, och när de nu för första gången ska få göra något roligt ihop efter det att allt bråk lagt sig, blir min son utstött av självaste fröken.

Om jag inte följer med, får han inte göra det heller för hurtiga, turbofröken. Dumma jag som hela tiden trott att de flesta barn går faktiskt långsamt.

Tänker på barn som verkligen lider av något handikapp. Om min stora starka grabb med sin skarpa hjärna har det så himla svårt i skolan, hur går det då för de barn som har reella svårigheter?
Från och med imorgon stannar min son hemma. För resten av året. Nästa höst hoppas jag att han kan börja i en annan skolan. En skola som förhoppningsvis har en pedagogik som inte är inspirerad av Doktor Mengele.

Mellan takdropp och takränna

Fredsduvan, Omayya Joha
(bilden bör läsas som på arabiska, alltså från höger till vänster)

”Undvek takdropp och hamnade under takrännan”, säger ett arabiskt ordspråk…
Hur man än rör sig idag, som arab, hamnar man under en störtflod av grumligt vatten. Varje val innebär ett val mellan en takränna och en annan. Takdroppens ljuva tid är oåterkalleligt förbi.

Har just vaknat av illamående och magsmärtor. Satt först käpprak i soffan med en kopp örtte och zappade fram till al-Jazeera, idiotiskt nog. Nyheterna där kan få vilken hästmage som helt att vändas ut och in.

Och plötsligt slog det mig i vilken knipa jag befinner mig. Rent intellektuellt. Och det slog mig att jag inte är ensam om det, utan har sällskap av åtskilliga miljoner.

Det som rullade fram på al-Jazeera var en inspelning med chefen för Fath al-Islam och det visade sig att han heter Shaker al-Absi. Bakom honom stod Fath al-Islams militära chef, och han heter Abu Ghuraira. Deras utseende gör det väldigt svårt att föreställa sig dem i Libanon. De hör mer hemma i bildmaterial från Afghanistan eller något annat dammigt ställe. Jag förstår inte att de kunnat röra sig i Libanon utan att väcka uppseende.

För att återgå till min intellektuella knipa, så består den av mina begränsade valmöjligheter idag, mellan den ena takrännan och den andra. För medan jag ännu inte vant mig vid tanken att behöva välja mellan sekulära palestinier som representeras av sådana som Muhammad Dahlan, den hänsynslösa makthungriga palestiniern som svassar för Israel och USA på sitt folks bekostnad (och som påstås äga en skyskrapa i Dubai, som han skaffat med medel som ingen vet riktigt vad han fått ifrån), och mellan religiösa ledare, som Ismail Haniye, som lever som de lär, och som inte stjäl förråder eller sviker… Det samma kan sägas om hela arabvärlden, valet mellan religiösa partier som drömmer om ett muslimsk kalifat, så som på medeltiden, och korrupta regimer som är så nersölade med skam och ovärdighet att det är nästan onödigt att gå in på någon vidare detaljerad beskrivning av dem…

Nej, eländet stannar inte vid den punkten, för nu inser jag att jag måste göra ett val mellan Hamas och Hizbullah på ena sidan och al-Qaida på den andra…De sekulära krafternas tid är också förbi.

Det är sekularismen som är i knipa, i hela Mellanöstern. Det finns knappt någon vänster kvar att tala om. Det som finns är korrupta sekulära krafter som inte tvekar att livnära sig på den lilla människans blod, och så finns det religiösa partier som har en stinkande kvinnosyn men som har en betydligt bättre människosyn och en klar hållning mot korruption och förräderi. Och så till slut, den yttersta mardrömmen. Al-Qaida, som vill införa Guds lag med svärdseggen eller slaktarkniven…

Och nu slår det mig något nytt, att jag och de åtskilliga miljonerna i Mellanöstern inte är ensamma. Under samma takrännor står USA, Israel och EU.För säga vad man vill om Hamas och Hizbullah, men deras syn på konflikten i Mellanöstern och mellan Islam och Väst, grundar sig på rätt och orätt. De är den judiska statens fiender, så som en ockupationsmakt och en förtryckarstat. Medan al-Qaidas hållning är rent rasistisk. De tevkar inte ens att skära halsen av muslimer som inte passar in i deras mall.


Kanske är det hela världen som befinner sig i en knipa, inte bara jag.

Libanon mellan al-Qaida och USA

Hassan Nasrallah

Sayyed Hassan Nasrallah talade ikväll. När Nasrallah talar, lyssnar jag! Med alla sinnen. Med hela kroppen. (Det är inte så att jag är kär i karlen eller ens vill leva i ett samhälle styrt av hans parti). Jag lyssnar noga på Nasrallah därför att han är den ende som talar sanning i Libanon idag. Och därför att han är den ende som har något att säga, till skillnad från de andras hyckleri.

Oavsett, vad man tycker om Nasrallah personligen eller om Hizbullah i allmänhet.
Hans lugn och hans lågmälda ton var ett dåligt tecken. Att han talade på dialekt, på sitt pojkaktiga vis, gjorde mig orolig. Men när han började skämta lite smått blev jag riktigt rädd.
Nasrallah talade ikväll så som han talar när läget är kritiskt.
Nasrallah talade ikväll så som han talar när katastrofen är ett faktum.

Han talade länge vitt och brett, om läget i Libanon, om de olika turerna i tjafset mellan regering och opposition och kallade till bildandet av något som han beskrev som ”en räddningsregering, eller en undantagsregering”. Men till slut, kom han till allvaret:

Det som händer i det palestinska flyktinglägret Nahr al-Bared, om den libanesiska arméns betydelse för ett sammanhållet Libanon, om ”nygamla projekt” som att invadera och gå bärsärkargång i palestinska flyktingläger. Om de skrämmande minnena som vaknade till liv när han hörde unga libaneser tala om att ”lägga Nahr al-Bared i ruiner”.

”Det väcker skrämmande minnen från det förflutna! Moralen kräver av oss att betrakta Nahr al-Bared som vilken libanesisk by som helst. Vem skulle bomba sönder och utsätta 35 000-40 000 människor i en libanesisk by för bombardemang och attacker bara för att det inne i byn finns ett kriminellt gäng?”, sa han.

Sedan kom han med några påståenden, det som jag helst inte ville höra. Bland annat sa han:

”Det finns de som sitter vid makten i Libanon idag, som har haft kontakter med Fath al-Islam, som förde hit dem, och som förde över pengar och vapen till dem!”

”Bush sa att man, i och med kriget i Irak, och i Afghanistan, fick möjlighet att slåss mot al-Qaida i Irak och Afghanistan, istället för i USA. De amerikanska planen med som landade i Beirut idag, gör Libanon till ett nytt slagfält mellan USA och al-Qaida!”

”Det är inte så att USA plötsligt börjat älska Libanon. USA gick inte ens med på ett eldupphör mellan Hizbullah och Israel i somras trots alla vädjanden om eldupphör. Det som USA gör idag är att förvandla Libanon till ett nytt Irak.”

Ja, Sayyed Nasrallah. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har fel! Men, dessvärre, tror jag att det du säger är sant den här gången också.

Konsten att vara palestinier

Ibrahim Noubani, Palestinska
Från ett flyktingläger till en annan. Decennium efter decennium. Vår tid har ingen tid. Våra åldrar räknas i före och efter. Och det finns alltid gott om före och efter. Före Katastrofen, före 1967, efter första intifadan, efter Osloavtalet, före…efter…före…efter…

Vår högsta dröm i livet är en värdig begravning. Och någon som finns där för att gräva en grav åt oss, för att skyla vår sista ensamhet.

Vi är inga människor. Vi är drömmen om mänsklighet. Vi lever i flock även när vi är avskurna från varandra. Som fjärilarna känner vi av när någon av oss har det svårt. Vi står inte ut med vår samhörighet. I vardagen avskyr vi varandra. I svårigheterna blir vi ett. En kropp med sex miljoner själar. Sex miljoner själar, fångna i en banal bild, eller en kliché, som i sin mest outhärdliga form, framställer en duva, en olivkvist eller en blodig hand.

Vi är fula, fattiga, bullriga, skojiga. Vi är ofta pinsamma, tragiska rättshaverister, men innerst inne vet vi och alla andra, att vi har rätten på vår sida. Ingen skrattar så gott som vi. Ingen gråter så bittert som vi. Inga ungar är så snoriga som våra ungar. Inga vuxna är så barnsliga som våra gamlingar. Inga andra är så uppgivna som vi. Inga andra är så fulla av hopp som vi.
Vi är inga nationalister. Vi slåss för att slippa bära vår nationalitet som en snara runt halsen. När någon av oss förnedras, förnedras vi allihop. När någon av oss såras, blöder vi allihop.
Det som håller oss samman är känslan av orättvisa och blodsmaken i munnen. Det som håller oss stående är vår heder. Vår vilja att stå som en klump i världens hals tills man inser, att vi inte nöjer oss med glömskan, att vi kommer att göra oss påminda, om det så tar tusen år.

Ränderna går visst aldrig ur

Palestinska flyktingar i Libanon
Jag har skakat av köld hela natten. Orsaken är inte bomberna och skjutandet i Gaza, inte Israels flygraider där och inte explosionerna i Nahr al-Bared heller. Det som får mig att skaka av köld är hundratals unga libaneser som demonstrerade i hamnstaden Tripoli igår och krävde att få vapen och den libanesiska arméns tillstånd att få gå in i Nahr al-Bared.
Plötsligt visar Libanon ett av sina ohyggliga ansikten. Den libanesiska statens största svaghet, är den lilla libanesens stöddighet och skjutglädje, alltid vid fel tillfälle.I somras invaderade Israel södra Libanon. Medborgarna i söder fick klara sig själva. Inga ungtuppar från norr eller andra ställen i Libanon krävde vapen eller erbjöd sig att gå söderut. Den libanesiska armén lyfte inte ett finger för att försvara landets medborgare i de sydligaste byarna eller ens i Beiruts södra förorter.
Men mot ett palestinskt flyktingläger som är kidnappat, ja, då är man beredd att skjuta och gå in. Och det har man gjort förut. På 1970-talet gick man in i palestinska flyktingläger, som Nabáa, Maslakh, Karantina och Tall al-Zaatar. Dessa flyktingläger finns inte längre. De raderades från kartan för gott. På 1980-talet gick man in i Sabra och Shatila, först kristen milis och ett par år senare var det Amal-milisen. Båda gångerna var resultaten förödande. Andra flyktingläger angreps, belägrades, sköts sönder och samman, svältes ut. Hade det inte varit för Hizbullah och vänstern som gjorde sitt yttersta för att stoppa slakten hade massakrerna räknats till många fler idag.

Unga libaneser har gått in i mitt eget hem. Väckte oss med pistoler mot tinningen även när vi bodde mitt i stan. Enda förevändningen var att vi var just palestinier. Om inte våra grannar hade lagt sig i, hade inte jag suttit här idag. Redan för länge sedan stod det klart för mig att det som knäcker Libanon, är dess oorganiserade medborgare som har för lite insikt, för stora egon och för kort stubin. För medan vänstern och faktiskt även Hizbullah arbetat hårt för att höja medvetenheten hos sina medlemmar, forstsätter de andra att vara vind för våg, att kräva att få vapen, för att skjuta åt fel håll. Alltid!