När orden flyter samman

Arvet, av Tamam Shammout

Nu är det officiellt bekräftat. Det finns mycket höga halter anrikat uran i jordprover tagna från Libanon. Två olika engelska laboratorier som använt två olika testmetoder kom fram till exakt samma resultat.
Finns det någon naturlig förklaring till detta? ”Nej”, svarar Frank Barnaby, F.d. sakkunnig hos engelska försvarsdepartementet. ”Anrikat uran är extremt kostsamt att framställa. Ingen går omkring och strör anrikat uran här och där.”!
Vad är nyttan med det? Frågar reportern. ”Det finns ingen nytta med det. Det är inte så att det gör de traditionella vapnen mer effektiva. Man kanske har använt det för att dölja användandet av uttjänt uran som finns i nya missiler men båda är ju extremt giftiga. Jag vet inte varför man har använt det. Jag vet bara att vi måste arbeta för att förbjuda användandet av alla former av uran i alla krig. Jag har ju sett vad det ställde till med vid Balkan och i Irak. Det är extremt cancerframkallande och skadar arvsmassan!” Det säger Frank Barnaby. I övrigt är det tyst i Väst, av någon anledning.

Det är tyst inom mig också. Jag har inte kunnat tala med mina syskon på två månader. Det går bara inte att tala med dem sedan jag hört att raketerna som fallit mindre än 500 meter från deras bostäder innehöll anrikat och uttjänt uran. Orden flyter samman bara.

Lena Pettersson, karl för sin hatt

Arabiska städer

Äntligen blir det rapportering värd namnet från Mellanöstern. Lena Pettersson är på plats. Det syns, det hörs och det känns.

Sedan Peter Löfgren lämnat uppdraget som Mellanösternkorrespondent har det varit riktigt sorgligt. Glest, oengagerat, rumphugget eller obefintligt. Förutom några inhopp av Claes JB Löfgren som då och då åkt dit och gjort reportage som varit värda att se.
Nu blir det historier att höra, riktiga människor av kött och blod som säger sin mening.

Lena har bott i Mellanöstern förut och har till och med lärt sig arabiska. SVT har gjort ett riktigt kap. Obegripligt att man inte engagerat Lena förut.

Lycka till Lena. Du är karl för din hatt! Blink, blink!

Tukta ditt onda jag

Iman Shaggag, Sudan

Hörde Sheikh al-Qaradawi tala om psykiska sjukdomar. Qaradawi är idag den högsta muslimska auktoriteten i den muslimska världen om man tar hänsyn till hans popularitet och det utrymme han får i Media.

Det han talade om var ”Nafs”. Det är ett arabiskt uttryck som kan rymma allt från ”Jag” till ”Det” till det medvetna och omedvetna och alla skikt däremellan.
Frågorna var många men han återkom hela tiden till ”Nafs” vars natur är att uppmana till det onda och därför bör det tuktas. När det tuktas ser det till att rannsaka sig självt och när det har blivit expert på det, avancerar det till ”trygghet”.

Jag kunde ha köpt detta om jag hade varit en arabisk kvinna som bor vid persiska viken och vars största bekymmer är att få reda på om maken ligger eller inte ligger med det asiatiska hembiträdet som slavar dygnet runt för ett par hundra dollar som hon skickar hem till en lat make som lever som en kung någonstans i en tropisk trakt.

Men med det livet jag levt och lever än idag, känner jag att den muslimska vetenskapen om själens sjukdomar behöver en rejäl uppdatering. Massor av arabiska psykologer och psykiatriker satt säkert och slet sitt hår när de hörde på al-Qaradawis recept för bättre själslig hälsa. För ”Nafs Mutmainna”, det trygga självet eller jaget, är tryggt när det förlitar sig på Gud. Många muslimer av idag har inte den lyxen.

Man måste vara lobotomerad flera gånger om för att titta sig omkring och känna sig trygg i världen av idag. Säg ”Trygghet” till en tvååring som har ångest för att mamma blir misshandlad i hans åsyn. För barn som föds med Aids. För barn som tillbringar hela sitt liv på en soptipp. Säg det till en person som blir skjuten av en krypskytt han inte känner. Säg det till en förälder som inte har mat att ge sina barn.

Säg det till majoriteten av mänskligheten som aldrig fått känna på vad trygghet är. Ska de verkligen arbeta för att tukta sina ”Jag”? Ska de skämmas över att de inte ser Guds ansikte någonstans?

Satr, eller att famla i blindo

Abd al-Halim Hafez

Ett av dem mest använda arabiska orden är ”Satr”. Det betyder ”Att skyla”. Ett av Guds 99 arabiska namn är ”Sattar”, skylaren. Vad är det man skyler? Ja, allt helt enkelt. Att skyla sin och andras nakenhet, svaghet och svårigheter är varje muslims plikt. Därför har vi så bråttom att begrava våra döda. Svagare och mer utlämnad kan man inte vara, än när man är död. Därför är det satr som gäller, begravning samma dag.

Men att vi använder dessa uttryck i tid och otid betyder inte att vi följer dem. Vi araber är nog världsbäst på skvaller.
Satr förbjuder ju oss att tala öppet om det som är viktigt att tala om. Därför pinas vi och håller tyst. Skvallrar och viskar en hel del och sedan spricker vi och spyr ut det mesta vid helt fel tillfälle. Men det mest sorgliga är att vi för det mesta famlar i blindo. Vi vet inte så mycket därför att de flesta gör sin plikt och skyler. Biografi och självbiografi är så gott som okänd än idag i den arabiska litteraturen. För vad ska man skriva om? Allt är ju hemligstämplat. Automatiskt. Och är det inte det, får man spott och spe för att man avslöjat.

Vill man bli utvisad och utfryst behöver man bara tala illa om sina föräldrar. Ingenting kan få en i värmen efter det. Vill man bli bespottad ja då behöver man bara tala illa om en död person.
Och om man inte får tala om hemligheter, sånt som inte alla andra redan känner till, och om man inte berättar sådant som det inte är meningen att berätta, är det meningslöst att skriva biografi eller självbiografi.

I trettio år har jag hört rykten att Abd al-Halim Hafez, en av arabvärldens största sångare, död sedan 1977, hade ett kärleksförhållande med en hemlig kvinna. Nu, trettio år senare bekräftas ryktet. Kärlekshistorien har en 40-50 år på nacken.
Han var alltså inte homosexuell, han älskade en gift kvinna som hette GiGi och som, när hon skilde sig och skulle gifta sig med Halim, dog i leukemi. Men än idag, avslöjar man inte hennes efternamn. GiGi är kanske inte hennes förnamn heller.

Men äntligen, Halims belharzia fick sällskap av hennes leukemi och hans sånger blev plötsligt mycket mer begripliga. Jag har hört dem tusentals gånger förut men aldrig riktig förstått vad han egentligen sjöng om. När man hör dem i den ordningen de kom, kan man inte annat än förstå att kärleksförhållandet var ett faktum. Hans sånger var under lång tid en spegling av de ohyggliga omständigheterna som omgav en enorm kärlek mellan två olyckliga personer.

Loran

Ijlal M. Sharif, Sudan

Loran rycker upp sig och berättar sin historia:

Soldaterna släpade mig till det största fältet i byn. De turades om att våldta mig medan byborna såg på. De lämnade mig där. Jag var medveslös. Jag minns bara att jag tittade på folk omkring mig. Såg hur de såg på mig. Sedan svimmade jag. När jag vaknade var jag ensam. Nu vill ingen veta av mig. Ingen vill ha med en våldtagen att göra. Det är skamligt. Ingen kan ens erbjuda mig ett jobb. De säger att jag måste prostituera mig. Men det kan jag inte göra. Jag kan inte leva på det jag hatar mest av allt. Nu går jag här hemma. Jag träffar ingen och ingen söker upp mig. De gjorde det där för att förödmjuka min klan.”

Reportern kör sin prata, medan Loran syns i bild. Han talar om små pojkar som kidnappats och använts som soldater, som bärare och som sex slavar.

Loran sjunker djupare och djupare in i sig själv. Det är som om hon blir genomskinlig och sedan helt osynlig. Trots att konturerna av hennes kropp, hennes vackra ansikte och vackert flätade hår finns kvar i bild.

Loran, historien om Demokratiska Kongo. Historien om många andra kvinnor och många andra länder.

Libanon skulle må bättre av mindre kärlek

Ismail Shammout, In Lebanon

Det var en kvävande varm sommarnatt. Luften var så mättad med fukt att det kändes som om man höll på att drunkna. Vi lade oss på stengolvet på balkongen, min kusin och jag, för att få lite svalka medan vi väntade på att en amerikansk film skulle rulla igång. Men filmen var förseeeeeenad för att en libanesisk politiker höll tal. När han kom till den söndertuggade frasen ”Vi älskar dig, Libanon”, kved min kusin och pep: ”Nej, gör inte det, snälla!” Hon såg ut och lät så plågad att jag brast i skratt, så högt att det ekade längst hela den söminga gatan.

När jag frågade henne vad hon menade, sa hon: ”De älskar Libanon. Allihop. De älskar Libanon till döds. Jag tror att Libanon skulle må bättre av mindre kärlek.”

Jag berättade för alla dagen efter vad hon hade sagt och plötsligt blev hennes ord vårt motto. Varje gång vi hörde den söndertuggade frasen skrattade vi och sa i kör: ”Libanon skulle må bättre av mindre kärlek!”

Nu älskar man Libanon sönder och samman igen. Man börjar lite mindre blodigt. Med käppar. Hundratals käppar av samma längd och samma tjocklek. Undra vilken gubbe det var som betalade för dessa kärlekstillhyggen. Trä är dyrt i Libanon. Väldigt generöst. Undra hur länge de har varit gömda i väntan på den första användningen. Undra hur många snickare har varit sysselsatta med att tillverka dem. De såg fina ut. Massor med sandpapper har säkert gått åt. Det framkom inte heller vilket fosterländskt parti det var som delade ut dem till sina anhängare. Men Libanon vore inte Libanon utan skottlossning. Sex döda och över hundra sårade.

De gubbar som syns idag är inte alltid de samma som för tjugo eller trettio år sedan. Många har hunnit kola vippen och är ersatta av söner eller barnbarn. En del var så gamla att de inte mindes vad de hette, andra skakade häftigt och någon fick bäras in och ut till sammanträden. Man förstod liksom inte att det var dags för pension och vila eller eftertanke.

Nu ser man deras ersättare i yngre kopior. Samma efternamn. Samma förvrängda miner. Samma argument. Samma kroppsspråk. De bor i samma palats fast med större förmögenheter.

Samma Libanon. Samma olycka. Samma rökpelare. Samma skräck. Samma avgrund. Kärleksfrasen har aldrig varit hesare. Språket har aldrig varit sliskigare. Den som kunde skona Libanon från kärleken.

Lila

Mansoura Hassan, Pakistan

Som lavendelfläckarna
På bergets solbelysta sida
Ligger själen och lapar färg

Händerna håller tillbaka
Myriader av kristaller
Som rasar inuti ögonen

Här slutar himlen
Och daggen tar vid
Fåglarna, klipporna
Den tunna luften, källorna
Den långa vägen till havet
Växandet
Neråt

Här ser jag kvinnor
På flykt undan de vita molnen
Ammande sina barn
Bröstmjölk blandad med sorg

الليلكي

كبقع الخزامى

على الجهة المشمسة من الجبل

تمددت الروح لتلعق شيئا من اللون

تحبس اليدان

كميات هائلة من الكريستال

الذي يتداعى داخل العينين

هنا تنتهي السماء

ويبدأ الندى

الطيور

الصخور

الهواء الخفيف، الينابيع

الطريق الطويل إلى البحر

النمو

إلى أسفل

هنا أرى نساء

هاربات من الغيوم البيضاء

ترضعن أطفالهن

حليبا ممزوجا بالحزن

نص وترجمة راوية مرة

Är det någon som begriper något?

Suhair Salman, Irak

I sin nya strategi för kriget i Irak sa George Bush att Egypten, Jordanien och alla länderna vid Persiska viken borde stödja och samarbeta med Malekis regering i Baghdad. Han varnade också för att ett amerikanskt nederlag i Irak skulle hota dessa länders existens.
Min hjärna går på sparlåga just nu men jag tycker ändå att det är det galnast jag hört (har verkligen stött och blött frågan och lyssnat på analyser och kommentarer) men jag börjar tycka att det är skrattretande. Skratt kan det dock inte bli tal om när man tänker på hur irakierna har det.
Bush vill alltså att arabländerna ska betala, tror en del araber. Andra tror att han vill att de ska gå in med trupper (fullständigt otänkbart för den irakiska regeringen och Iran). En del tror att han vill slå till mot Iran och vill ha arabernas stöd för det. Andra säger att iranierna styr i Irak med amerikanernas samtycke. Det talas persiska öppet i Baghdad och i södra Irak. Maleki och shiamuslimerna vill inte höra talas om sunnimuslimska araber. Araberna vill heller inte höra talas om irakiska shiiter som avrättade en sunnimuslim på offerhelgens första morgon.

Talbani besöker Tehran och Damaskus (Syrien styrs av en alawitisk regim som står shiamuslimerna nära). Och arabländerna hamnar mellan den amerikanska hammaren och det iranska städet. Och vad ska araberna betala för? Oljan forsar ut ur Irak helt utan räkning och kontroll. Det är verkligen inte pengar man behöver i Irak. I alla fall inte amerikanerna och inte den Irakiska regeringen.

Kan det vara så att Bush avlägsnade Saddam och gav Irak till Iranierna på ett guldfat utan att fatta det? Men det finns ju de som påstår att iranska officerare förhör sunnimuslimska fångar i amerikanska fängelser i Irak. Samtidigt som Bush så hemskt gärna vill ge iranierna ordentligt på tafsen? Och sedan när vänder sig George Bush till stackars araberna? Jordanien och Egypten är ju inga supermakter precis. Egyptens ambssadör slaktades ju som ett får i Irak.

Och så skickar han världens fulaste och falskaste utrikesminister som var hos Abbas idag och erbjöd en tillfällig palestinsk stat med tillfälliga gränser. Har någon någonsin hört talas om något sådant?Min palestinska hjärna ger upp. Mitt palestinska hjärta orkar inte brista mer. Jag orkar inte ens skratta åt galenskapen.

Något brinner, av Amal Donkol

Amal Donkol från Egypten

1940-1983

Något brinner i mitt hjärta
När tiden går…och vi skiljs åt
Vi sträcker våra händer mot varandra
När kärleken för oss samman
Men vägarna skiljer dem alltid åt

***
…du ligger bredvid mig ändå
Och jag lutar mig, nära
Humorn väver dina ord
Ditt ansikte är
ett sammanhängande samtal
Du sänker blicken med ögonlock
Dränkta av en magi
som får drunkningsdöden att flyta till ytan
din ungdom är ett krypin i bergen
cedrar, en rinnande bäck
gyllene vin, som jag ensam
vaknar till och dricker
ruset dyker ner i mitt hjärta
trycker mig längre in i dig
tills vi smälter samman
jag sträcker två berusade händer
dina kläder i min hand
är sönder
din arm är runt mig
och ur skogens yttersta djup
forsar en flod
jag håller om dig
mina läppar mot dina
universum går ner
faller ihop
……..
Elden dör
Vi iakttar den
Med blyga ögonlock
Som gör vakandet rådvill
Dina läppar smälter
Dina frukter är en njutning
Som rinner över

översättning från arabiska: Rawia Morra

شيء يحترق

شيء في قلبي يحترق
إذ يمضي الوقت … فنفترق
و نمدّ الأيدي
يجمعنا حبّ
و تفرّقها .. طرق
***
.. ولأنت جواري ضاجعه
و أنا بجوارك ، مرتفق
و حديثك يغزله مرح
و الوجه .. حديث متّسق
ترخين جفونا
أغرقها سحر
فطفا فيها الغرق
و شبابك حان جبليّ
أرز ، و غدير ينبثق
و نبيذ ذهبيّ و حدي
مصطبح منه و مغتبق
و تغوص بقلبي نشوته
تدفعني فيك .. فتلتصق
و أمدّ يدين معربدتين
فثوبك في كفّي ..
مزّق
و ذراعك يلتفّ
و نهر من أقصى الغابة يندفق
و أضمّك
شفة في شفة
فيغيب الكون ، و ينطبق
……………
و تموت النار
فنرقبها
بجفون حار بها الأرق
خجلى !
و شفاهك ذائبه
و ثمارك نشوى تندلق

نص: أمل دنقل

ترجمتها عن العربية: راوية مرة

En dyr och blodig karusell

”Frihetsgudinnan” av Omayya Joha

Medan hundratusentals palestinska barn lider av brist på mat, värme och rent dricksvatten, visar den amerikanska administrationen en exceptionell generositet och lovar att betala 86 miljoner dollar vilket motsvarar mer än en halv miljard svenska kronor, för att bygga upp president Abbas säkerhetsstyrkor.

Det är inte det som är det mest bedrövliga, utan det faktum att president Abbas inte tackat nej till denna gåva. Tvärtom, han är glad för den och påstår att den har med något som kvartetten hade kommit överens om. Och jag som trodde att kvartetten hörde till vår bedrövliga historia.

Den är en halv miljard svenska kronor som inte ska gå till mat, värme, rent dricksvatten, mediciner och sjukvård utan ska finansiera ett palestinskt inbördeskrig. Tack så jävla mycket, säger de flesta palestinier.

De styrkor som Abbas har idag är ju en spillra av den gigantiska säkerhetsapparat som Arafat byggde upp och som slogs sönder av israelerna med amerikanska vapen och dollars. Så, när de nu byggs upp igen för att ta kål på demokratin i Palestina, kommer amerikanerna att bli tvungna att betala igen för att slå sönder dem, i en inte alltför avlägsen framtid.