Loran

Ijlal M. Sharif, Sudan
Loran rycker upp sig och berättar sin historia:

Soldaterna släpade mig till det största fältet i byn. De turades om att våldta mig medan byborna såg på. De lämnade mig där. Jag var medveslös. Jag minns bara att jag tittade på folk omkring mig. Såg hur de såg på mig. Sedan svimmade jag. När jag vaknade var jag ensam. Nu vill ingen veta av mig. Ingen vill ha med en våldtagen att göra. Det är skamligt. Ingen kan ens erbjuda mig ett jobb. De säger att jag måste prostituera mig. Men det kan jag inte göra. Jag kan inte leva på det jag hatar mest av allt. Nu går jag här hemma. Jag träffar ingen och ingen söker upp mig. De gjorde det där för att förödmjuka min klan.”

Reportern kör sin prata, medan Loran syns i bild. Han talar om små pojkar som kidnappats och använts som soldater, som bärare och som sex slavar.

Loran sjunker djupare och djupare in i sig själv. Det är som om hon blir genomskinlig och sedan helt osynlig. Trots att konturerna av hennes kropp, hennes vackra ansikte och vackert flätade hår finns kvar i bild.

Loran, historien om Demokratiska Kongo. Historien om många andra kvinnor och många andra länder.