Är det någon som begriper något?

Suhair Salman, Irak
I sin nya strategi för kriget i Irak sa George Bush att Egypten, Jordanien och alla länderna vid Persiska viken borde stödja och samarbeta med Malekis regering i Baghdad. Han varnade också för att ett amerikanskt nederlag i Irak skulle hota dessa länders existens.
Min hjärna går på sparlåga just nu men jag tycker ändå att det är det galnast jag hört (har verkligen stött och blött frågan och lyssnat på analyser och kommentarer) men jag börjar tycka att det är skrattretande. Skratt kan det dock inte bli tal om när man tänker på hur irakierna har det.
Bush vill alltså att arabländerna ska betala, tror en del araber. Andra tror att han vill att de ska gå in med trupper (fullständigt otänkbart för den irakiska regeringen och Iran). En del tror att han vill slå till mot Iran och vill ha arabernas stöd för det. Andra säger att iranierna styr i Irak med amerikanernas samtycke. Det talas persiska öppet i Baghdad och i södra Irak. Maleki och shiamuslimerna vill inte höra talas om sunnimuslimska araber. Araberna vill heller inte höra talas om irakiska shiiter som avrättade en sunnimuslim på offerhelgens första morgon.

Talbani besöker Tehran och Damaskus (Syrien styrs av en alawitisk regim som står shiamuslimerna nära). Och arabländerna hamnar mellan den amerikanska hammaren och det iranska städet. Och vad ska araberna betala för? Oljan forsar ut ur Irak helt utan räkning och kontroll. Det är verkligen inte pengar man behöver i Irak. I alla fall inte amerikanerna och inte den Irakiska regeringen.
Kan det vara så att Bush avlägsnade Saddam och gav Irak till Iranierna på ett guldfat utan att fatta det? Men det finns ju de som påstår att iranska officerare förhör sunnimuslimska fångar i amerikanska fängelser i Irak. Samtidigt som Bush så hemskt gärna vill ge iranierna ordentligt på tafsen? Och sedan när vänder sig George Bush till stackars araberna? Jordanien och Egypten är ju inga supermakter precis. Egyptens ambssadör slaktades ju som ett får i Irak.
Och så skickar han världens fulaste och falskaste utrikesminister som var hos Abbas idag och erbjöd en tillfällig palestinsk stat med tillfälliga gränser. Har någon någonsin hört talas om något sådant?Min palestinska hjärna ger upp. Mitt palestinska hjärta orkar inte brista mer. Jag orkar inte ens skratta åt galenskapen.

Något brinner, av Amal Donkol

Amal Donkol från Egypten
1940-1983
Något brinner i mitt hjärta
När tiden går…och vi skiljs åt
Vi sträcker våra händer mot varandra
När kärleken för oss samman
Men vägarna skiljer dem alltid åt
***
…du ligger bredvid mig ändå
Och jag lutar mig, nära
Humorn väver dina ord
Ditt ansikte är
ett sammanhängande samtal
Du sänker blicken med ögonlock
Dränkta av en magi
som får drunkningsdöden att flyta till ytan
din ungdom är ett krypin i bergen
cedrar, en rinnande bäck
gyllene vin, som jag ensam
vaknar till och dricker
ruset dyker ner i mitt hjärta
trycker mig längre in i dig
tills vi smälter samman
jag sträcker två berusade händer
dina kläder i min hand
är sönder
din arm är runt mig
och ur skogens yttersta djup
forsar en flod
jag håller om dig
mina läppar mot dina
universum går ner
faller ihop
……..
Elden dör
Vi iakttar den
Med blyga ögonlock
Som gör vakandet rådvill
Dina läppar smälter
Dina frukter är en njutning
Som rinner över
översättning från arabiska: Rawia Morra
شيء يحترق
شيء في قلبي يحترق
إذ يمضي الوقت … فنفترق
و نمدّ الأيدي
يجمعنا حبّ
و تفرّقها .. طرق
***
.. ولأنت جواري ضاجعه
و أنا بجوارك ، مرتفق
و حديثك يغزله مرح
و الوجه .. حديث متّسق
ترخين جفونا
أغرقها سحر
فطفا فيها الغرق
و شبابك حان جبليّ
أرز ، و غدير ينبثق
و نبيذ ذهبيّ و حدي
مصطبح منه و مغتبق
و تغوص بقلبي نشوته
تدفعني فيك .. فتلتصق
و أمدّ يدين معربدتين
فثوبك في كفّي ..
مزّق
و ذراعك يلتفّ
و نهر من أقصى الغابة يندفق
و أضمّك
شفة في شفة
فيغيب الكون ، و ينطبق
……………
و تموت النار
فنرقبها
بجفون حار بها الأرق
خجلى !
و شفاهك ذائبه
و ثمارك نشوى تندلق
نص: أمل دنقل
ترجمتها عن العربية: راوية مرة

En dyr och blodig karusell

”Frihetsgudinnan” av Omayya Joha

Medan hundratusentals palestinska barn lider av brist på mat, värme och rent dricksvatten, visar den amerikanska administrationen en exceptionell generositet och lovar att betala 86 miljoner dollar vilket motsvarar mer än en halv miljard svenska kronor, för att bygga upp president Abbas säkerhetsstyrkor.

Det är inte det som är det mest bedrövliga, utan det faktum att president Abbas inte tackat nej till denna gåva. Tvärtom, han är glad för den och påstår att den har med något som kvartetten hade kommit överens om. Och jag som trodde att kvartetten hörde till vår bedrövliga historia.

Den är en halv miljard svenska kronor som inte ska gå till mat, värme, rent dricksvatten, mediciner och sjukvård utan ska finansiera ett palestinskt inbördeskrig. Tack så jävla mycket, säger de flesta palestinier.
De styrkor som Abbas har idag är ju en spillra av den gigantiska säkerhetsapparat som Arafat byggde upp och som slogs sönder av israelerna med amerikanska vapen och dollars. Så, när de nu byggs upp igen för att ta kål på demokratin i Palestina, kommer amerikanerna att bli tvungna att betala igen för att slå sönder dem, i en inte alltför avlägsen framtid.

Att skymfa Muawiya

Faisal Qasem
Aljazeera
Faisal Qasem är en av den arabiska Aljazeeras mest kända och omtyckta ansikten. Han leder ett av Aljazeeras mest populära och mest sedda debattprogram ”Den motsatta riktningen” heter den.
Det är ett bullrigt program där vad som helst kan hända. Massor av gånger har deltagare bara rest sig och gått sin väg. Massor av gånger har de skrikit åt varandra och förolämpat varandra. Men det har alltid gått, i alla de program jag sett, att förstå vem var vinnaren och vem var förloraren.

I veckans program, som gick i tisdags och repriserades igår natt, framstod det klart, att vi alla var förlorare.

Jag såg reprisen för att förstå nåt, för att hitta anledningen till min nedslagenhet. Gästerna var två irakier som skulle diskutera avrättningen av Saddam. Det var nog det mest fruktansvärda debatt jag någonsin sett. Det var en hel universum som skilde de två männen åt. Det var en menifestation av sekteristiskt hat som jag som sunnimuslim aldrig begripit.

Den shiitiske gästen skymfade Kalifen Muawiya bin abi Sufyan som levde på profeten Muhammads tid. Alltså under 600-taltet. Muawiya, död för 1400 år sedan, väcker fortfarande hat i Irak. Det kändes som om hela arabvärlden ryste samtidigt.

Jag förstår inte att man kan gå och nära ett sådant hat. Men jag tillhör ju majoriteten. Jag kan inte historien så som den skrivits och upplevts av shiiterna. Blev jag rädd när jag såg den ovärdiga avrättningen av Saddam? Ja, fruktansvärt rädd. Hatet och hämndbegäret som manifesterades där räcker för att sätta hela Mellanöstern i brand.
Det faktum att Saddam avrättades den första dagen av Offerhelgen, den dagen då man helst ska benåda, har väckt hatets spöke muslimer emellan. Idag, den 5 januari 2007 demonstrerade man, höll likvakor eller strejker för Saddams minne i Egypten, Mauretanien, Tunisien, Algeriet, Marocko, Irak, Bahrain, Sirilanka och Kashmir. Och det växer och växer. Baathpartiet får större stöd och blir allt populärare i alla arabiska länder, om man ska tro dess representanter.

Faisal Qasem, den oerhört kompetente och rutinerade programledaren, tappade andan och rösten i slutet av programmet. De två irakiska herrarnas ordval och argument, var mer än han kunde hantera. När den shiitiske gästen krävde att den andre, sunnitiska gästen skulle lämnas ut till den irakiska regeringen, förvandlades det hela till en mardröm. Jag har aldrig sett Faisal Qasem så nedslagen och så bedrövad. Han såg ut som om han höll på att svimma.

Sexuell Rabies, eller vad det nu är…

Iman Shaggag
Sudan
På nyårsafton undrade en vän vad jag tyckte om ”sexuell rabies”. ”Sexuell vad då?” svarade jag och såg ut som ett frågetecken. Jag trodde att han skämtade. Men det gjorde han inte. Jag skyndade till datorn och sökte på Google, på arabiska, efter ”sexuell rabies” och fick en ansenlig mängd träffar. Där satt vi resten av nyårsafton och surfade mellan olika bloggar och videositer.
Jag har länge försökt få ett grepp om vad debatten egentligen handlar om i Arabvärlden. Men det är inte lätt, inser jag. Det finns tydligen en hel värld där ute som berättar om vad det är som egentligen sker utan att man talar öppet om det. Allt från att förbjuda bloggar i Egypten till den homosexuella revolutionen som kokar under ytan till just sexuell rabies.
Det är något som hänt och händer i Egypten och exploderar just runt slutet av fastemånaden Ramadan. Det har alltså hänt tidigare men exploderat lavinartat i år, för ett antal veckor sedan.
Just när folk går ut för att fira, gå på bio, restaurang eller teater, händer det. Hundratals unga män (tonåringar och äldre) väller fram från ingen stans, slår ner männen som är i sällskap med kvinnor, bröder, fästmän och söner, för att komma åt att slita kläderna av unga kvinnor. När de har gjort det, tar de i kvinnorna, slår dem, sparkar dem… det är det som sägs. Ingen kvinna har hittills talat om en regelrätt våldtäkt. (ingen kvinna har framträtt offentligt så klart för det skulle innebära ett socialt självmord).
Det är tydligen så att andra, snälla män, kommer fram och slåss med horderna av våldtäktsmän och räddar de stackars nakna, misshandlade unga kvinnorna.
Och våldtäktsmännen sparar ingen. Beslöjade som icke beslöjade möter samma behandling. De springer in i affärer och restauranger för att söka skydd men då följer förövarna efter och slår sönder stället. Tar de skydd i en bil slår man sönder bilen. Affärsinnehavarna i centrala Kairo har tydligen lärt sig att stänga dörrarna och dra ner jalusidörrar av metall så fort en kvinna springer in skrikande.
Det egyptiska inrikesministeriet och polismyndigheterna hävdar att de aldrig hört talas om sådana händelser. Ingen anmälan om sådant har kommit in, hävdar man.
Men bloggarna skriver, filmar med telefonkameror och publicerar vittnesmål. Om man har varit i Egypten blir man kanske inte så himla chockad ändå. Det är helt enkelt för mycket fromhet. Den sexuella frustrationen syns ganska tydligt efter ett tag.
Men att det ska leda till upplopp och massvåldtäkter eller våldtäktsförsök mitt i central Kairo innan landets myndigheter inser att de har ett problem, att de förnekar det trots all bildmaterial och alla vittnesmål… det är… jag vet inte vad det är …

Ett Gått Nytt År, fritt från smällare

Det är märkligt hur ens förhoppningar kan krympa. Det nya året är här och det enda jag tänker på att det är snart möjligt att slippa alla smällare. Det har hållit på i två-tre veckor. Barn i 10-12 års åldern har smällt smällare hela tiden. Precis överallt i bostadsområdet. Jag begriper inte att det är möjligt. Jag förstår inte att folk har råd. I mitt lilla bostadsområde har flera miljoner gått upp i rök de senaste veckorna. På båda sidor om huset har det smällt dagligen från förmiddagen till eftermidnatt.
För en som upplevt krig kan nerverna tolerera det någon dag men när det pågår så länge känns det som om hela nervsystemet är söndertrasat. Det vid sidan av oron att något barn ska skada sig när som helst och att man kanske måste rycka ut och hjälpa till och leta reda på hans föräldrar. Eller att man själv ska bli drabbad när man går ut med soporna eller kommer hem från affären. Små bombmattor smäller precis var som helst och när som helst eller så susar något obehagligt förbi en och smäller. Det är små smällare som är enbart avsedda att låta. Som ett gevärsskott ungefär, och ibland exakt som ett gevärsskott.

Kan det här fortsätta? Nästa år måste jag i så fall leta upp ett ställe någonstans mitt i skogen långt från all civilisation för att slippa eländet. Ingen champagne i världen kan dränka dessa obehagliga ljud.
Man vill ju inte gnälla och vara en glädjedödare men nu konstaterar jag bittert att handlarna har rester kvar i sina enorma lager som de vill bli av med och de kommer säkert att vräka ut det till rabatterade priser och då är det bara att stå ut någon vecka till.
Så, Gott Nytt År, fritt från smällare så snart som möjligt. Frid för öronen och själen så småningom. För i skrivandets stund, smäller det fortfarande…