Fönster Mot Gaza, Majed Salha, Palestina

En svensk har berättat vilka totalt motstridiga intryck han fick under ett besök i Israel. Så länge man uppehöll sig i hjärtlandet kring Tel Aviv, ja då är alltsammans underbart. Man behövde knappt sakna något från Sverige, varken caféerna, shopping gallerierna eller IT-företagen. Klimatet var dessutom avsevärt mycket bättre.

Det var som att befinna sig i kära gamla Kalifornien.

Ta nu några steg ut i periferin och israels ansikte förändras. Ju längre bort från centrum desto hårdare är dragen. När du når Västbanken och Gazaremsan blir de närmast totalitära.

Du undrar kanske vad jag svamlar om Rawia? Kanske försöker jag bena ut hur det kommer sig att olika människor kan komma tillbaka från det landet med så diametralt motsatta intryck. Somliga bubblande av entusiasm över ”Mellanösterns enda demokrati”. Andra grå av fasa, med berättelser om vägspärrar, ekonomisk strypning och återkommande militära angrepp.

Vilka intryck man kommer tillbaka med verkar bero på var man ställer sig och tittar.

Det beror också på vad man själv egentligen VILL se.

Man kan bestämma hur okunnig man vill vara.

Och nu drar det ihop sig till sextioårsjubileet av Statens grundande. Troligen kommer de olika utsiktspunkterna att lysa igenom. I New York Times talas om ett ganska håglöst firande där förberedelserna mest präglas av återkommande kostnadsjämmer.[i]

Enligt en enkät väntar en stor del av befolkningen bara på ett nytt kirg.

Å ena sidan talas om att landets ekonomi blomstrar. Å andra sidan: trots det lever en allt större del av befolkningen i fattigdom. Det verkar handla om samma ihåliga uppgång som USA har genomgått. Enligt Naomi Klein är dessutom en stor uppgången betingad av handeln med de säkerhetssystem som skapats för att användas på de ockuperade områdena och som haft en strykande åtgång efter elfte september.[ii]

Du ser Rawia. Lysande framgångssaga eller kroniskt krisdrabbat svartbygge. Det beror på var man ställer sig och tittar.

Nu börjar tankarna driva över till en grupp som är fast beslutna att man bara får de mest smickrande vinklarna av sextioåringen.

Jag tänker på Födslorättsprogrammet.

Födslorättsprogrammet eller Birthright eller Taglit Birthright Israel slussar varje år tusentals ungdomar på en tiodagars resa till Israel.

Det är relativt nytt. Framför allt är det ett amerikanskt projekt. Programmet grundades år 2000 enligt Wikipedia. Det finansieras av den israeliska regeringen, en skara förmögna filantroper och lokala judiska samfälligheter.

Sedan starten har programmet slussat 160 000 deltagare genom sina gruppresor. Av alla deltagarna kommer 70 procent från USA. För att få delta måste man vara mellan 18 till 26 år gammal. Man måste vara judisk och aldrig ha besökt Israel tidigare.
Så varför upprättades programmet? Initiativtagarna var Michael Steinhardt och Charles Bronfman. Steinhardt har gjort en förmögenhet på Wall Street. Bronfman är arvtagare till ett Seagrams bryggeriföretag. Båda oroade de sig över tilltagande assimilation och växande likgiltighet mot Israel bland unga amerikanska judar.

Dels skulle de bibringas en känsla för Israel, dels skulle de, förhoppningsvis, välja livskamrater bland reskamraterna. I gengälld var resa och uppehälle, nästan, gratis.

Succén var given. Vem kan motstå ett sånt erbjudande? Cecilia Uddén mötte en före detta deltagare som ”räddats” från ett äktenskap med en katolskt flicka och beslutat att emigrera. Många talade efteråt om en omvälvande upplevelse.

För många var det den första utlandsresan i livet. Födslorättsprogrammet har flera olika undergrenar, anpassade för deltagare med olika specialintressen, natur, religion, etc.

Ett besök vid Klagomuren var obligatoriskt för samtliga.

Skådespelerskan Jamie-Lynn Sigler (spelade dottern i Sopranos) är en före detta deltagare. Hon var förtjust. I en intervju bubblade hon av entusiasm över en kamel tur i öknen, pittoreska gränder i Jerusalem och att ha pratat med en grupp väldigt trevliga soldater som eskorterade.

Det mesta serveras med rediga doser sionistisk propaganda. Somliga utsiktspunkter undviks försiktigtvis.

En kanadensisk deltagare berättade att de brukade få påstötningar om att försöka dra i tåtarna å Israels vägnar efter hemkomsten för att förbättra dess image.[iii]

Skeptikerna kallar Födslorättsprogrammet för ”indoktrineringsresor”.

Man kan välja att betrakta det på två sätt. Å ena sidan: Ett program som visar vilka formidabla resurser som kan mobiliseras. Det kan å den andra sidan faktiskt också betraktas som ett tecken på annalkande kris. För bara några decennier sedan hade det överhuvud taget inte behövts. De människor man numera plöjer ner stora resurser i att påverka hade varit med på noterna och legat stilla i bakfickan av sig själva.

Och ett gnissel började snart märkas.

Kanske började det 2003 med en tjugoettåring från Pittsburgh vid namn Lora Gordon. Hon var inledningsvis en stor framgång för programmet. Gordon hade blivit alltmer sionistisk. Vändpunkten hade blivit när en bekant lockade henne att på egen hand företa ett besök till Gazaremsan.

Gordon bytte sida och anslöt sig till ISM för att protestera mot husrivningarna i Gaza.

Hon blev kvar i Gazaremsan i tio månader.

Av och till fick hon upprörda frågor om hon inte svikit Födslorättprogrammet. Svaret från Lora Gordons sida blev bara att ingen kunde avkräva deltagarna vilka åsikter de till sist skulle landa i.[iv]

Lora Gordon blev en av de första avhopparna.

Men inte den sista.

Envisa rykten berättar att Internationella Solidaritetsrörelsen bedrivit ett illvilligt krypskytte mot Födslorättsprogrammet sedan dess. Många av volontärer är unga. Många har judisk bakgrund. Enligt en av organisationen grundare Ghassan Andoni omkring tjugo procent, allt som allt. En annan av ISM:s grundare Huwaida Arraf uppskattar att i den Amerikanska sektionen är så många som en tredjedel av hennes frivilliga av judisk bakgrund.[v] Dessa välkomnades glatt och fick vänliga vinkar om var det fanns snälla människor som gärna betalade överfarten.

Sedan dess kan Födslorättsprogrammet efter varje säsong konstatera att de närt ytterligare ett dussin ormar vid sin barm som artigt lyssnat på utläggningar om Israels unika öde för att därefter dyka upp i allehanda demonstationer ute på Västbanken.

Den israeliska tidningen Haaretz intervjuade ett par avhoppare. Den ende, kallad Max förklarade att pappa och mamma sagt att det han tänkte göra var vanärande.

Han bestämde att det vore mer vanärande att inte genomföra.[vi]

Fenomenet kallades för Birhtleft.

Redan år 2003 meddelade den israeliska regeringen att den skulle reducera sina bidrag till Födslorättsprogrammet.

Från Födslorättsprogrammet restes upprörda klagomål mot Internationella Solidaritetsrörelsen. Den senare såg anmärkningsvärt litet generad ut och svarade bara att det inte stod några miljonärer på kö för sponsra deras verksamhet. ISM:s volontärer fick själva spara till sina reskassor. För att kunna avfyra ett större evenemang blev det ofta till att baka och sälja kakor för att skrapa samman pengar. Det skulle inte komma några bidrag från Charles Bronfman, Irving Moskowitz, Chaim Saban, Lev Leviev eller medlemmar av familjen Rothschild som leende hällde ner miljarder dollar i Födslorättsprogrammet eller bosättningarna på Västbanken.
För programmet ökade lidandet ytterligare av att det fick konkurrens. Ett par damer från Boston, Hanna Mermelstein och Dunya Alwan, startade ett nytt reseprogram: Birthright Unplugged för intresserade ungdomar med målet att visa upp allt som Födslorättsprogrammet undvek. De som deltagit i Födslorättsprogrammet kunde komplettera med Unplugged varianten. De fick besöka palestinier på Västbanken. Bönder, stadsbor och politiker.[vii]

Det var inte riskfritt. En grupp kom i vägen för stenkastande bosättarbarn i Hebron. ”Ingen fick några allvarliga skador.” Ett smärre krakel utbröt 2006 när en aningen naiv flicka kastades ut från Födelserättsprogrammet efter att råkat nämna att hon tänkte komplettera med Unplugged, för att få veta vad som pågick på ”andra sidan”.

Det är en märklig gruppresa Rawia. Istället för besök till Masada eller klagomuren utgörs punkterna av en rundtur i Betlehem, en tur i Hebron med ett besök hos en palestinsk familj eller ett besök till en förstörd by i själva Israel.

En av deltagarna, Marjorie Dove Kent, berättade för Boston Globes reporter hur hon såg bosättare kasta sten och vråla åt palestiner. En snabb blick på Hanna och Dunya. De tittade tillbaka utan att säga något. Inga utläggningar. De lät henne bara se och tänka själv.
___________________
[i] “60 Years After Israel’s Founding, Many Are Not in the Mood for a Party” av Isabel Kershner, den 9 april 2008.

[ii] ”Laboratory for a Fortressed World” av Naomi Klein, i The Nation 14 juni 2007

[iii] “Come, see Palestine!”  av Rachel Shabi, i Salon.com den 5 juni 2006.

[iv] ”Birthright participant turns pro-Palestinian activist” Annette Young i Haaretz 16 maj 2003.

[v] ”A love under fire” av Nicholas Blincoe i Guaridan, 31 maj 2003.

[vi] “ISM Activists Use Birthright Program to Get to Israel” av Daphna Berman, i Haaretz, den 16 juli 2004.

DN AB SvD 

[vii] “Counter Tourism” av Benjamin Joffe-Walt, The Boston Globe, 22 juli 2007.
Läs även andra bloggares åsikter om Nakba, Palestina, Palestinska Flyktingar, Palestinier, Israel 60 år, Sextioårsjubiliet, Västbanken, Gazaremsan, Vägspärrar, Militära Angrepp, Naomi Klein, Säkerhetssystem, Framgångssaga, Svartbygge, Födslorättsprogrammet, Birthright, Taglid Birthright, Ungdomar, Israeliska Regeringen, Judiska Samfälligheter, Filantroper, Michael Steinhardt, Charles Bronfman, Seagrams, Klagomuren, Jamie-Lynn Sigler, Sopranos, Indoktrineringsresor, Lora Gordon, ISM, Ghassan Andoni, Huwaida Arraf, Birthleft, Hanna Mermelstein, Dunya Alwan, Birthright Unplugged, Masada, Betlehem, Hebron,

Samir Geagea, doktorn som valde kriget framför läkarstudierna

Samir Geagea är en av de ivrigaste försvararna av Sinioras regering. Den väststödda regering som den kallas i svensk press. Jag antar att svenska tidningsläsare utgår från att en “Väststödd Regering” är en regering som består av civiliserade, fina människor som står för västerländska ideal som frihet, jämlikhet, rättivasa etc… till skillnad från de barbariska muslimerna i oppositionen. Att oppositionen består av kristna, muslimer och druser är det ingen som vill nämna hittills.

Så vilka är dessa väststödda fina herrar? Den mest högljudda, stöddiga och färgstarka bland dem är Samir Geagea, född 1952 i östra Beirut. En man som kallas Hakim, slang för doktor, av sina anhängare. Men det är bara det att Samir Geagea avslutade aldrig sina läkarstudier. Två gånger avbröt han dem för att delta i “befrielsen” av libanesiska områden.

Första gången var det 1975-1976 när han “befriade” det palestinska flyktinglägret Tall al-Zaatar. Efter ett drygt år av belägringar, strider, beskjutningar och dödande av flyktinglägrets invånare när de försökte komma ut, belägrade man lägret i 53 dygn och beköt det oavbrutet. Man klippte av vattenledningar och elledningar. Och man sköt de som försökte få tag i vatten vid ett par vattenledningar som man inte kunnat stänga av i utkanten av lägret. Den 12 augusti föll Tall al-Zaatar i Geageas och hans vänners händer. Tusentals av dem överlevande avrättades. Tusentals andra hade redan dödats av bombardemanget. Inte en enda vuxen man överlevde därifrån utom några få gamla. De som kom ut var barn och kvinnor, de flesta redan illa skadade. Detta vet jag därför att jag var där.

I de sammandrabbningar som följde skadades han och skickades till Frankrike för behandling. Därefter deltog han i masskern i staden Ehden, där han slogs mot presidensonen Tony Franjieh, som också var kristen maronit och ledare för Maradapartiet i ett försök att “ena” de kristna styrkorna. Han misstänks än idag för mordet på Tony Franjieh, hans hustru Vera och hans treåriga dotter Jihan.

När Israel invaderade Libanon 1982 ställde hans styrkor till med massakrer och etnisk rensning av de drusiska byarna som gränsade till kristna byar i Shoufbergen. När israelerna drog sig tillbaka hämnades druserna under ledning av Walid Jumblat genom att göra detsamma mot kristna byar. Och ja, både Jumblatt och Geagea har ministrar i den “väststödda” regeringen idag och är bundisar.

Och det var De Libanesiska Styrkorna som massakrerade de två palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila där flera tusen palestinier fick sätta livet till medan den israeliska armén höll vakt runtkring flyktinglägren. I Sabra och Shatila förlorade jag klasskamrater och flera familjer, kvinnor och barn, som kommer från samma by som jag i Palestina och som hade överlevt massakern i Tall al-Zaatar sex år tidigare.

Eli Hobeika, Samir Geageas ledare och kamrat då, var den som ansvarade för det hela. Om Geagea själv deltog i massakrerna vet jag inte. Men Samir nöjde sig inte med andra plats. Han röjde Eli Hobeika ur vägen och tog över som ledare för de beryktade styrkorna.

I början av 1990-talet stred han mot General Aoun efter Taifavtalet som krävde att De Libanesiska Styrkorna skulle upphöra som milis och bli ett politiskt parti. Samir Geagea sattes i fängelset anklagad för sprängningen av Najatkyrkan. Han åtalades för mordet på premiärministern Rashid Karami (sunni) och ledaren för Ahrarpartiet Dany Chamoun (kristen).

Samir Geagea dömdes till döden av en libanesisk domstol men domen förvandlades til livstid. De Libanesiska Styrkorna upplöstes. Han släpptes ut ur fängelset 2005. Han återtog sin “politiska” karriär och är idag en av de mest kända figurerna inom 14-mars rörelsen.

 Wikipedia/arabiska  Wikipedia/engelska

SvD SvD1 DN 

Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Beirut, Tall al-Zaatar, Sabra och Shatila, Ehden, Massakrer, Tony Franjieh, Sleiman Franjieh, Marada, Ahrar, Dany Chamoun, Dödsdom, Kristna, Muslimer, Sinioras Regering, 14-Mars, Fouad Siniora, Walid Jumblatt, De Libanesisa Styrkorna, Rashid Karami, Druser, Doktor, Läkarstudier, Hakim

 

Igår rasade striderna i bergsområden ovanför Beirut. Anhöriga till mig som hade flytt från striderna i Beirut befann sig där. Min mor hade också hyrt en lägenhet nyligen i ännu en by i närheten och där pågick striderna också. Ett skyskon med barn hade lyckats på ett ofattbart sätt köra tillbaka till Beirut med sina två pojkar, sex och sju år gamla. “Vi såg inte en enda civil människa hela vägen. De enda vi såg var militärer”. Det i sig är ganska avslöjande för den dumdristiga körningen ut ur området. Man vad skulle man själv göra om granaterna regnade ner? Om man inte visste hur länge det kan hålla på?

Och när de kom fram till Beirut upptäcker fadern att sjuåringen har plockat fram ett plastgevär och tagit plats bakom en blomlåda på balkongen. Han lekte soldat och riktade sitt gevar av plast mot militärposteringen tvärsöver gatan. Fadern flög ut på balkongen, tog plastgevaret och smulade sönder det.

Och det blir mer och mer stilla i mitt huvud. Jag måste få reda på var den och den har tagit vägen. På vems gata skjuts det mest just nu. Och jag står upp eller sitter ner men mitt inre rasar ihop som en hög av sand. Någon, hjälp mig att ringa min morbror och kolla hur det är med honom och hans barn… Jag kan inte ringa. Om jag börjar ringa kan jag inte sluta. Om jag säger till dem åk dit eller dit så svarar de: “Den här gången åker ingen någonstans. Det enda och det klokaste man kan göra är att stanna hemma. Den här gången kan ingen fly. Det är meningslöst att fly.”

Min mamma säger: ” I vårt hus bor det druser, sunniter och palestinier. Vem tror du är så himla korkad att han eller hon börjar begå några dumheter? Det är så överallt. Vi sitter verkligen i samma båt. Antigen överlever vi det här tillsammans eller så går vi under tillsamman.”

Jag pratar med libanesiska vänner. Och det slår mig att alla så lugna. Så optimistiska. Det är som om ett ok har rasat från deras axlar. Och först då inser jag under vilket tryck de har levat hittills. En katastrofal ekonomi. Ett politiskt dödläge. En regering som inte gjort annat än försöka klamra sig fast vid sina stolar, förtala och svartmåla oppositionen och tigga om och skryta med amerikansk hjälp och stöd.

Explosionen blev häftigast bland druserna. De har skämts så länge och så mycket över Walid Jumblatts dumheter att de nu vill driva ut hans milis därifrån. Begravningen av de två kidnappade Hizbollahmännen blev en drusisk manifestation av solidaritet med oppositionen. Hundratals av drusernas högsta andliga och politiska ledare närvarade. Det var talande. Det var stort.

Alla är så fulla av tillförsikt. Stödet ute i Arabvärlden är enormt. Solidaritetsbrev och meddelanden kommer in, senast från Jordanien där både politiker och offentliga personer uttalar sitt fulla stöd till den libanesiska oppositionen.

Men ingenting har någonsin hållit i Libanon. Ingenting har varit oföränderligt. Det går hundratusentals unga och utbildade som inte ens kunnat drömma om ett jobb. Det är den tickande bomben som Siniora och andra inte tänkt på. De kommer hela tiden att vara en riskfaktor. Dessutom passerade USS Cole Suezkanalen igår på väg tillbaka till Medelhavet.

Jag tror inte att någon av kvinna född kan spekulera om vad som händer om en timme. Var vi är om tio minuter. Det är bara att vänta och se och även om man inte är religiös, be, för Libanon. För det verkar så som att den absoluta majoriteten av libaneserna verkar vara lättade. Och för första gången vet man vad man vill. Ett självständigt arabiskt Libanon, motsatsen till allt amerikanskt prat om “Den nya Mellanöstern”. Med några ord kan man sammanfatta att det som hände i Libanon är ett strot amerikanskt nederlag.

 

 SvD DN

Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Beirut, Strider, Militär, Civila, Libanons Berg, Barn, Flykt, Solidaritet, Andliga Ledare, Druer, Hizbollah, USS Cole, Suezkanalen, Den Nya Mellanöstern, Amerikaner, USA, Fuad Siniora

General Michel Sleiman, Arméchef och presidentkandidat

I nästan ett halvtår har folk undrat vad Michel Sleiman hållit på med. Konflikten eskalerade, de som stödjer Sinioras regering blev allt fräckar och fräckare i sina hotelser och sin maktfullkomlighet medan generalen knappt varit synlig.

Men nu när det gäller, spelar han alla sina kort rätt, hittills. Det är oerhört ovanligt i Libanon. Han lät armén gå emallan och skydda liv utan att spilla blod. Han såg till att ledare och egendom skyddades så gott det nu gick. Men när Siniora och Jumblatt kastade alla brännande frågor i hans knä, visade han prov på en visdom, klokhet och hederlighet som är sällsynta att hitta i hela MÖ idag.

Som militär inser han nog hur livsavgörande det libanesiska motståndet är för Libanon. Som libanes struntar han i vad motståndet har för religiös tillhörighet. Därför skickad han tillbaka några brinnande pinnar till Fuad Siniora. Michel Sleiman visste att Siniora ljög när han sa att regeringsbesluten om uppsägning av säkerhetschefen vid Beiruts flygplats och åtalsbesluten mot oppostionens ledare gällande kommunikationsnätet ännu inte skrivits under och därmed inte vunnit lagakraft.

En representant för oppositionen visade igår kopior på besluten undertecknade av samtliga ministrar i Sinioras regering och dessutom har man skickat kopior av dem utomlands. Till Ban Ki-Moom bland andra.

Så idag får Siniora vackert sitta i möte med sin så kallade regering och gå igenom besluten och helt enkelt ta dem tillbaka. Men nya dokument, som också ska undertecknas av samtliga ministrar.

Sen får Siniora och de andra göra upp med Jumblatt. Karln har faktiskt berövat dem all stolthet och alla möjligheter att någonsin komma ur det här med hedern i behåll. Jumblatt erkände nämligen igår i en presskonferens att han tar på sig hela ansvaret för det inträffade.

Det som hade läckt ut från regeringen var att det var just Jumblatt som tvingat fram besluten. Samtliga andra i regeringen hade varit emot och då hade Jumblatt hotat med att dra sina ministrar ur regeringen. Det skulle ha fått regeringen att falla definitivt. Därför gick de med på att underteckna besluten trots att de anade att det kunda vara farlgit. Hellre sätta landet i brand än avgå. Så lojal är Siniora mot sitt folk.

Men medan Jumblatt satt i presskonferens hade hans folk kidnappat tre medlemmar från Hizbollah. Två av dem hittades mördade och skändade, den tredje är fortfarande försvunnen. Och med ens grinade Libanons förfluta i nuet manifesterande sin ohygglighet. Och för många av oss som varit med förr var det ingen överraskning. Det är så det är. Och det är så det kommer att vara om inte något radikalt ändras i Libanon.

Siniora och Jumblatt kan nu aldrig vrida klockan tillbaka. Ingenting idag kan gå tillbaka till det som varit bara för några dagar sen, eller före den 8 maj 2008. Regeringen är naken och det enda som kan rädda den är intervension utifrån.

Wahhabisterna som hellre ser ett libanon plågat av arbetslöshet, fattigdom, utsugning och till och med israelisk och amerikansk ockupation än ser ett fritt självständigt Libanon tack vare shiamuslimska libanser. Shiamuslimerna får gärna skicka sina barn i döden och befria södra Libanon från ockupation då och då, men när det kommer till politisk delaktighet så ska de helst hållas borta, så som de alltid hållits borta. Och de ska vara nöjda om deras barn får anställning som renhållningsarbetare i rika sunnimuslimska och kristna kommuner. Men ack, den tiden är för alltid förbi.

Otäcka toner hörs från Libanon och jag kan inte annat än se petrodollar i bakgrunden. Den rika minoriteten vill inte dela med sig av makten, marken och kapitalet. De gnäller över att shiamuslimer köper fastigheter här eller där. Men att sunnimuslimska släkter äger mer än hälften av markytan av södra Libanon (Enligt uppgift från Shaikh Maher Hammoud, en av de främsta sunnimuslimska ledarna i staden Saida och som stödjer oppostionen helhjärtat trots att han tillhör den sunnimuslimska överklassen i Libanon) den markytan som shiamuslimerna befriat från ockupation åt dem otaliga gånger, det glömmer de gärna.

Nu är allas blickar riktade mot general Michel Sleiman. Han har som sagt gett tillbaka jobbet till säkerhetschefen vid Beiruts flygplats. Nu gäller det att han ser till att han blir vald som president eller i värsta fall bilda en räddningsregering där ingen från det gamla gänget har något att säga till om. Och först och främst borde han hålla arabförbundet på milsavstånd. För arabförbundet kan spela en förödande roll om Saudiarabien och Egypten ges en chans att sabba. De kommer att behandla den libanesiska oppositionen på samma sätt som man hittills behandlat Hamas.

SvD SvD1 SvD2 DN Sydsvenskan HD Svensson

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Motståndsrörelsen, Opposition, Fuad Siniora, Walid Jumblatt, Michen Sleiman, General, Militär, Shiamuslimer, Sunnimuslimer, Kommunikationsnät, Säkerhet, Beiruts Flygplats, Wahhabister, Saudiarabien, Egypten, Arabförbundet, Renhållningsarbetare, Kristna, Libanons Armé, Saida, Befrielse, Ockupation, Israel, USA, Hizbollah, Ban Ki-Moon, Lögn, Lagakraft, Regeringsbeslut, Ministrar

 

Ja, vem är vem i Libanon idag? Det är inte lätt att svara på ens för den som är född i landet. Sedan självständigheten har Libanon plågats av sitt syrelseskick, designat av fransmännen. Fransmännen ville försäkra sig om att de kristna i landet fick de viktigaste posterna, såsom presidentposten och försvarsministerposten. Det de inte förutsåg var att den konstitutionen  blev en fälla, både för de kristna och för alla andra som bor i landet.

Än idag är det ens religiösa tillhörighet som avgör om man får vara med och styra i landet. Det är inte kompetensen som avgör, utan vem farfars farfarsfar var, hur mycket pengar man har och hur mycket blod man är beredd att spilla. Har man pengar och är beredd att spilla blod behöver inte farfars farfars far har varit någon.

Och har man inte tillräckligt med pengar och inte är beredd att ta livet av de egna medborgarna så kan man inte vara med och styra. Men den religiösa tillhörigheten styr vilka poster man kan besitta. Så enkelt är det.

Så för att ha ett ord med i laget i Libanon har det hittills krävt: Ett tjusigt efternamn, pengar och en milis. Det är de som hållit sig vid rodret längst. Resten har mördats eller åldrats eller fallit i glömska.

Här försöker jag bena ut och förklara genom ett exempel, drusernas representation. Här ser ni de fyra namn som förekommit mest i libanesisk politik. Vilka är de? Och vad vill dem? 

 

 Prins Talal Arslan

Prins Talal Arslan är född 1965 och son till prins Majeed Arslan, en av den libanesiska självständighetens främsta hjältar och en känd kämpe mot fransmännen. Arslansläkten var de som förde drusernas talan och som utsåg “Shaikh Aqel” för druserna, det vill säga drusernas viseman. Detta fram till 1970-talet då släkten Jumblat tog över uppgiften när de blev ett politiskt parti och hade egen milis.

Fadern Majeed dog för ett antal år sedan. Sonen Talal leder idag “Libanons demokratiska parti” som bildades 2001. Han fick ta sin fars plats i parlamentet 1991 och valdes åter att representera sin region 1992, 1996 och 2000. Han förlorade sin parlamentsplats 2005 till “Demokratiska mötet”. Han har varit minister i Omar Karamis regering 1990-1992 och i Rafiq Hariris regering 1996-1998.

Han är huvudkonkurrent till Walid Jumblatt om makten i de druskiska områdena i Libanons berg och en bitter motståndare till Sinioras regering. Arslan är oerhört lojal mot Libanons arabiska arv och djupt engagerad i de frågor som plågar araberna. Han är inte alls road av  tanken på ett amerikavängligt Libanon eller fred med Israel så länge palestinierna inte har en stat och så länge Israel ockuperar arabisk mark.

 

Marwan Hmade

Marwan Hmade föddes 1939 i en familj av kända publicister och hans far var diplomat. Han står släkten Twaini nära. Släkten Twaini äger An-Nahar Group vars dagstidningen An-Nahar utgör flaggskeppet i koncernen. Marwan startade sin karriär som journalist och även som korrespondent till franska tidningar och arabiska tidningar som kommer ut i Paris.

Sedan 1977 är han medlem i Drusiska Rådet för forskning och tillväxt. Han har varit minister i samtliga regeringar i Libanon sedan 1980 fram till idag utom mellan 1996-2000. Han har bland annat varit socialminister och finansminister.

Under de senaste åren har han stått Walid Jumblatt nära och stött Sinioras regering. Han var en del av Rafiq Hariris regering med avgick i protest med förlängningen av Emile Lahouds presidenperiod. Han sitter idag i Sinioras regeringen som kommunikationsminister.

 

   

 Walid Jumblat

Walid föddes 1949. Ledare för Progressiva Socialistpartiet. Son till Kamal Jumblatt som dödades i ett attentat 1977. Släkten Jumblatt har kurdiskt ursprung. Namnet sägs vara Jan Bolat, Själen av stål, på kurdiska. Det sägs att släkten kom samtidigt som Saladdin al-Ayyoubi till syrien och blev kvar där tills de revolterad mot Ottomanerna. När deras ledare dödades flydde delar av släkten till Libanon. Där antog de drusernas tro och blev ledare för en del av dem i Shoufbergen.

Kamal Jumblatt var en mycket respekterad och uppskattade ledare som även betraktades som tänkare och filosof. Kamal var den som ledde Haraka Watiniya eller oppositionen (Vänstern) när faschisitiska vindar blåste över libanon från högern.

Walids poltitiska bana tog en överraskande vändning första gången när han svarade på maroniternas etniska rensning av ett stort antal drusiska byar i bergen. Maroniterna gjorde det med hjälp av israelerna som ockuperade området under invasionen 1982. När Isralerna drog sig tillbaka hämnades Junblatt på maroniterna genom att ställa till med en likadan etnisk rensning på kristna byar i samma region. Druserna anser att de äger marken då det var det var de som stod för den första libanesiska statsbildningen genom prins Fakhr al-Din den förste. Det var druserna som hade tagit dit de kristna som arbetade med att odla deras stora markegendomar, då druserna var krigare som inte ville odla marken själva.

Den etnsiak rensningen som han hämnades på de kristna byarna med stärkte hans ställning i regionen och ställde andra dursiska släkter, som släkten Arslan, i skuggan, och sedan dess är de ganska marginaliserade och missnöjda med den dominerande roll som Jumblatt och hans parti och milis haft i regionen.

Junblatt har sedan mordet på Rafiq al-Hariri varit väldigt obalanserad. Han har varit mycket provokativ och talat för mycket. Från att ha varit en av Syriens främsta allierade och gift med dottern till en föredetta försvarsminister i Syrien är han idag en av Syriens bittraste fiender i Libanon. Han har sagt själv att han har aldrig gillat Syrien och att han ljugit i 25 års tid. Han har själv erkänt att han aldrig behållit några krigsfångar utan avrättat alla omgående. Och rykten har hela tiden cirkulerat om ofattande korruption och utpressning mot Rafiq al-Hariri. Det var det som Hizbullahs ledare Hassan Nasrallah syftade på när han kallade Jumblatt för “lögnare, mördare och tjuv enligt egen utsago”.

Libaneserna har haft stor överseende med Jumblatt ända fram till nu i veckan när han avslöjade Hizbullahs kommunikationsnät. De flesta anser att han har gått för långt. Det är en sak att hota mostståndarna med att de skulle “släpas till fängelse” , en annan att tillfoga motståndsröreslen en sådan skada. Hatet och föraktet mot honom är enorm idag inte bara i Libanon utom i hela arabvärlden. Själv tror jag att Jumblatts liv är i fara men prins Talal Arslan, som själv varit hotad av Jumblatt gick ut i Libanesisk media och sade att den som rör Jumblatt har rört honom själv och att Jumblatts integritet är att betraktas som hans egen.

De flesta libaneser och araber blev imponerade av Arslans storsinthet. Om det kommer att respekteras, är dock en annan sak. Särskilt om läget i Libanon förvärras eller om Jumblatt gör något ännu mer ogenomtänkt.

 

Wiam Wahhab

Wiam Wahhab är en drusisk ledare som har suttit i Libanons parlament och även haft ministerpost. Han står prins Talal Arslan nära och har bildat ett politiskt parti som heter Tayyar Tawhid eller “Enandets rörelse”. Han är en av Jumblatts och den sittande regeringens bittraste fiender. Igår hotade han Jumblatt att om han inte drar bort sin milis från de drusiska byarna i bergen så kommer hans folk (Tawhid) att göra det själva. Det är mycket troligt att om strider bryter ut i bergen så blir det mellan Wahhabs folk och Jumblatts. Där finns inga andra beväpnade folkgrupper då Jumblatt har kontrollerat området i flera decennier.

SvD  DN

Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Beirut, Walid Jumblatt, Marwan Hmade, Wiam Wahhab. Prins Talal Arslan, Druser, Shoufbergen, Oppositionen, Motståndsrörelsen, Kommunikationsnät, Libanons Parlament, Libanons Regering, Fuad Siniora, Hizbullah, Hizbollah, Milis, Tayyar Tawhid, Styrelseskick, Kolonialism, Statsbildning, USA, Israel, Fred, Ockuperad Mark, Ockupation, USA, Libanons Konstitusion, Pengar, Etnisk Rensning, Maroniter, Israelisk Invasion, Progressiva Socialistpartiet, Journalist, An-Nahar

Drömmen om en morgondag, Ismail Shammout, Palestina

Detta mail har jag fått från Anna Wester, Palestinagrupperna:

Efter att 40 år av ockupation uppmärksammades under förra året, hamnar ett annat sorgligt jubileum i fokus i år. 2008 innebär att det palestinska folket upplever det 60:e året av Al Nakba, Katastrofen. Det var under sexdagarskriget 1967 som Israel ockuperade Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem – då hade fördrivningen och förtrycket av palestinierna redan pågått i 20 år.

På årsdagen av ockupationen publicerades ett upprop på en helsida i Svenska Dagbladet, annonsen betalades av undertecknarna och budskapet var att 40 år av ockupation är nog! Palestinagrupperna i Sverige har nu tagit initiativ till ytterligare en annons, denna gång för att uppmärksamma Al Nakba 60 år den 15 maj.

En bra annonsplats kostar uppemot 100 000 kronor, så för att vi skall klara det och för att annonsen skall få stor uppmärksamhet behövs många namnunderskrifter och bidragsgivare. Sprid till alla du känner!

Skriv under uppropet genom att betala minst 200 kronor (Även mindre bidrag är välkomna och den som kan får gärna betala en större summa!) på pg 147 78 80-7. Skriv ditt namn och din titel eller ort.

Anonyma bidrag är självklart också välkomna.

Obs: Det är försent nu att hinna se vilka det är som betalat in genon banken så du kan göra så här: För över pengarna till pg 147 78 80-7, gärna genom din internetbank, kopiera inbetalningeskvittot och maila den till Anna Wester anna@palestinagrupperna.se och skriv ditt namn och din titel som ska komma med i annonsen! Anna måste ha namnen senast vid lunchtid på måndag 12 maj.

Rawia

 

Michel Aoun

Från staden Saida uttryckte Osama Saad, sunnimuslimsk ledare sin förståelse för oppositionens reaktion i Beirut. Och någon timme senare talade general Michel Aoun, tidigare överbefälhavare och president i Libanon. Han såg tämligen nöjd ut och sa att vägarna och flyplatsen kommer att öppnas snart. Och han menade att oppositionen även kommer att ta bort sina ökända tältläger mitt i staden men att det kommer att ske samtidigt som Seraljen töms. Saray, på libanesiska är regeringens säte i Beirut.

Aoun sa även att ingen behöver frukta för repressalier, alla medborgare kommer att få känna sig trygga, utom politiska ledare som sett till att situationen blev som den blev. De kommer att avkrävas politisk ansvar.

Nu meddelar man att vägen mellan Beirut och södra Libanon har öppnats och inga strider hörs i Beirut. Walid Jumblat har meddelat att han finns kvar i sin bostad i Beirut vilket ledde till att armén skickade dit en stor styrka för att skydda bostaden mot angrepp.

Weam Wahhab, från drusiska Tayyar Tawhid som är en del av oppositionen sa att ingen hotar Jumblat och att ingen behöver vara orlig för strider i bergsområdena. Han kallade Fuad Siniora för tjuv som sugit ut libaneserna under 15 års tid och sa att han borde ha avgått med sin olagliga regering sedan två år tillbaka. Han uppmanade Siniora att avgå nu.

Edmond Saab, en av chefredaktörerna för tidningen an-Nahar som står 14-mars nära, uttryckte sin förvåning över Walid Jumblats taiming när han talade om kommunikationsnätet och regeringens beslut att åttala dem som var inblandade i den frågan. “Alla vet vad som händer vid strejker och demonstrationer. Det är oroligt då så det förslår…”

I bästa fall kan det stanna vid det här. Att man nu tvingas sitta och förhandla, välja ny president och ny regering. Det är läge att göra det nu. Oppositionen står enad och likaså 14-marsrörelsen. Och man har nu med blotta ögat fått se vad en fortsatt konflikt kan leda till. Ingen människa med ett uns förstånd och som vet vad Libanon gått igenom kan önska något annat.

Och som det ser ut idag består oppositionen verkligen av alla befolkningsgrupper. Sunniter vars främsta ledare är Saad och Karami, druser genom Tayyar Tawhid och prins Arslan, kristna representerade av general Aoun och Sleiman Franjieh. Det är dock någon som inte nämns i västerländsk och svensk media av någon anledning. Man framställer det som en konflikt mellan en milis stödd av Syrien och Iran och resten av landet. Inte ett ord om att regeringen har varit olaglig i över två år och att alla andra folkgrupper ingår i oppositionen. Även kommunistpartiet uttryckte idag sitt stöd för oppositionen genom ett samtal med tevekanalen Aljazeera.

SvD DN

Knessetledamoten Wasel Taha skadades i huvudet

 

Wasel Tahas son Muhammad var en av dem som utsattes för misshandel

 

 

Tusentals israeler av palestinskt ursprung hade fått tillstånd att demonstrera igår för flyktingarnas rätt att åvervända. Man gick från Nazareth till en närliggande utplånad by, Saffouriyya. De möttes av motdemonstranter och specialstyrkan som inför världens tevekameror misshandlad och sprkade på sittande eller liggande… man sköt tårgas och arresterade flera demonstranter…

Samtidigt visade Elias Karram, Al-Jazeeras korrespondent från Nasareth ett reportage med en palestinsk 80-årig kvinna som han tog med till den raserade byn där hon föddes. Tanten talade normalt och gick runt och visade var hennes faders hus låg och talade om träden…

Ända tills hon såg husets brunn… Då stack hon huvudet in i brunnen och började sjunga och gråta högt om vartannat… och till en makaber melodi sjöng hon om sitt lidande sedan fördrivningen… Och avslutade med en bön till brunnen: Jag kommer att dö snart men du kommer att finnas kvar… Glöm inte mig… Jag har aldrig glömt dig… Karram lyckades inte få tanten tillbaka till nutiden…

Det visade sig att tanten brukade gömma sig i brunnen när hon var barn… Den hade varit hennes gömställe och där hon samlade sina tankar… eller satt och pratade lugnt med en kompis eller ett syskon. Brunnen var som ett vanligt underjordiskt rum där dricksvattnet samlades på ena sidan längst ner…

Det var ett tydligt exempel på det trauma som aldrig gått över för palestiniernas del. Israelerna kan festa och blicka framåt medan palestinierna har levt i sorgen som hela tiden lett raka vägen till det förflutnas brunnar… och till hus som ligger idag som vita stenar som sticker upp i gräset och vinrankor som växer vilt…

Och jag blir än mer förtvivlad… Dessa tårar som har följt mig genom hela livet… Den sorgen som jag aldrig riktigt förstod… var plötsligt solklar… En förbrytelse har begåtts mot dessa människor och de har aldrig någonsin funnit sig i det… Och det var bara den första förbrytelsen följts av en hel rad andra förbrytelser och förnedring de utsattes för.

Och även om de aldrig kunde komma till det förflutnas brunnar… har det förflutnas brunnar alltid kommit till dem… aldrig lämnat dem egentligen… Det är band som bara döden kan klippa av…

 

 

 

 

Arabs48  Jinge

Göran Rosenberg i DN SvD SvD1 SvD2 Dagen Politiken AB

 

Egptier krävde igår att gasaffären upphävs

Igår krävde egyptiska politiker att den sittande regerignen i Egypten ställs inför rätta för gasaffären med Israel. De ser det som stridande mot landets grundlag och en fara för landets säkerhet. Man säger även att det finns starka misstankar om korruption när rapporter visat att man säljer gasen till Israel till på tok för låga priser. Det var under ett möte som hölls av parlamenteriker, jurister och folkliga och fackliga ledare.

Dr. Yahya al-Gamal, specialist och docent i grundlagsfrågor menar att den egyptiska regeringen brutit mot grundlagen när de slöt en affär som gäller landets naturtillgångar utan att förankra det i parlamentet först. Egyptisk grundlag säger att affärer av det här slaget måste godkännas av parlamentet först.

Talmannen för kampanjen Muhammad Anwar Esmatt al-Sadat (Anwar Sadats son?) sa till al-Jazeera.net att fredsavtalet mellan Egypten och Israel som slöts i Camp David inte tvingar Egypten att sälja gas till Israel till ett underpris. Att den inte tvingar Egypten att sälja gaz till Israel över huvud taget och menade att det finns saker som tyder på att ledare inom Hizb Watan (det styrande partiet i Egypten) själva tjänar stora pengar på affären.

Ibrahim Zahran, expert på olje- och gasfrågor menar att affären hotar Egyptens tillgång till gas då den gäller 18 triljoner kubikfot gas av de 28 triljoner Egypten har. Regeringen hävdar att Egypten äger 75 triljoner kubikfot gas men Zahran menar att det inte stämmer. I så fall tyder det på att Egypten själv får behålla mindre än hälften av den gas som landet behöver självt.

Egypten får 75 cent för en miljon BTU medan samma mängd alltså en miljon BTU kan säljas på världsmarknaden idag för ett pris som hamnar någonstans mellan 12-14 USD.

Aljazeera.net/Arabic 

SvD SvD1 DN

 

Nasrallah: The government must know that it has led Lebanon into a dangerous situation. I will speak of many issues as they are.

Nasrallah: The first topic is the communication network, then the issue of airport security, Chief Shoukair and the hanging crisis.
Nasrallah: Throughout history, all combat has used signs. The communications network is a logistic means for us to use inside signs.

Nasrallah: The problem with a regular communications network is that it can be tapped.
Nasrallah: Another problem is that a regular communication can be bombed.
Nasrallah: The resistance cannot own hi-tech arms… The best means to face high technology is simplification
Nasrallah: Our communication network is a regular telephone network, and is… the most important weapon in any resistance.
Nasrallah: In the July War, our strongest point was control because communication between leadership and field battles was secure, and this was confessed by the enemy.

Nasrallah: We are not a disciplined army; this is how we ensured success.
Nasrallah: Many of our members died as martyrs because of landline and mobile phone communications.
Nasrallah: The most important request of Winograd was to [hit] the communication of Hezbollah.
Nasrallah: This network is neither new nor modern. It was updated, it’s true.
Nasrallah: I want to remind them that when we entered the government, we (the government) released a statement saying the network was part of the resistance.
Nasrallah: After Winograd, Welch’s promise of a “hot summer”… they opened this as a new dossier, despite the fact that when we were in dialogue we had begun to agree on the matter.
Nasrallah: This is an important detail: there was a cable connecting Dahiyeh to West Beirut, which we were told was making certain people uncomfortable, and we agreed.
Nasrallah: This is a new phase… there are bets on new wars which were lost… hence, they re-opened the network issue.
Nasrallah: We do not want to fight with our arms; that is not the aim.
Nasrallah: They accused us of extending the network through Kesrouan and Jbeil; this is untrue.
Nasrallah: We do not need a land-network in Jbeil and Kesrouan. They then accused us of doing it in the North, and we said we do not need it. They then targeted the line between Dahiyeh and the South.
Nasrallah: We met all their demands and reassured all their fears, and so they said the network was causing the government to lose money.
Nasrallah: They then said the network could be used for international intelligence; we said that this was a sin and a waste of public money. They looked into the matter, and it was resolved.
Nasrallah: They then asked for a compromise: end the sit-in downtown, and we will overlook the network.
Nasrallah: We asked, if we fulfill this, suddenly the network is not illegal and not a waste of public money? This is not a government; this is a gang. We told them that was blackmail.
Nasrallah: We told them the network was part of the resistance, but the sit-in was an opposition movement and hence not under our control anyway.
Nasrallah: (Our network) is related to defending the country against Israel.
Nasrallah: I have learned, through experiences, that we should not say the Siniora government. Siniora is a poor man, an employee. We should say the government of Walid Jumblatt. When Jumblatt wants to remove the airport security chief, he does.
Nasrallah: This decision is a declaration of war by Jumblatt on the resistance and its arms for the benefit of the US.
Nasrallah: This decision has uncovered the truth behind this team and their loyalties and behavior during the July War. This decision aims to destroy the infrastructure of the resistance and the ruling team is therefore implicated in the assassinations.
Nasrallah: Today this team is pushing the army and security forces into direct confrontation with the resistance.
Nasrallah: The government is a cover for Terje Roed-Larsen and UNSCR 1559. That is its basic description.
Nasrallah: We have the right to defend our existence from whoever declares and begins a war on us, even if they are our brothers.
Nasrallah: The network is part of the resistance.
Nasrallah: I said, before Jumblatt, that any hand that reaches for the resistance and its arms will be cut off. Israel tried that in the July War, and we cut its hand off.
Nasrallah: We do not advise you to try us.
Nasrallah: Whoever is going to target us will be targeted by us. Whoever is going to shoot at us will be shot by us.
Nasrallah: Let’s look into who is really harming the people and stealing their money. Unfortunately, this is the government. Jumblatt acknowledges this openly on TV.
Nasrallah: Jumblatt is a liar and a killer. He sits up there and draws red lines, and the martyrs and people who defended Lebanon will be handed over to the courts. This is not a government, this is a gang.
Nasrallah: The second issue is the airport. It is not about Brigadier General Wafik Shoukair. It is entitled Wafik Shoukair. We were asked to replace him.
Nasrallah: Shoukair is not an Amal or Hezbollah member. He is the son of a national institution, who was raised to follow the law and not a ‘zaim.’
Nasrallah: Former President Emile Lahoud refused to sign this request, and so they turned to alternate means. We will not allow the airport to serve the CIA and Mossad, point blank.
Nasrallah: Sheikh Qabalan is not defending a Shia, but a national officer. If the military institution falls apart, there is nothing left of this country.
Nasrallah: The issue is much greater than the surveillance camera and Wafik Shoukair… The decision was made in Moukhtara and the employees had to carry it out.
Nasrallah: Shoukair was not given the chance to defend himself. This is how a gang works.
Nasrallah: The third and final issue is the current crisis. Who pushed the country into this crisis? They did. We are patient. We were fought, and we were patient.
Nasrallah: When they made their decisions, they created the current crisis. We are in a new phase. Am I declaring war? Not at all. I am declaring oppression and self-defense.
Nasrallah: We will not be killed in the streets. We will not be shot at. We will not accept for our resistance and military to be targeted.
Nasrallah: I want to tell the Lebanese people… and the Arab and Islamic people… that we did not see this emotion and enthusiasm when Israel destroyed 100,000 homes and the country’s infrastructure.
Nasrallah: If the fight were over the government, we would have had a regular protest. We are not fighting for that. All this talk of power and coups has no value. The point is that there is a team serving the US to do what the US and Israel failed to do, and that is strip us of the resistance’s arms.
Nasrallah: We do not need anyone’s help. I am not asking for anything but understanding. I am asking for the sympathy of the Arab people. I tell you, we are not afraid of Sunni-Shia sedition. We are not going to use arms. End of story.
Nasrallah: The issue is that there is an American plan that we are fighting against. This is the nature of the crisis. There is no need for fear.
Nasrallah: Sectarian sedition is out of the question, and we will not use our arms to take power by force. It will only be used to defend our arms.
Nasrallah: After the July War, we were exposed to a billion-dollar smearing campaign. “Hezbollah is Iranian, Hezbollah is Syrian…”
Nasrallah: Our image was not smeared, however, for our image is as bright as the sun and cannot be damaged.
Nasrallah: Even if we disagree politically, we are brothers… There will be no Sunni-Shia strife in Lebanon.
Nasrallah: This is our description of the current phase, which was created by Jumblatt’s government and the government of Condoleezza Rice.
Nasrallah: There are two options. In the one hand, we have the chance to go to Speaker Berri’s dialogue table. On the other hand - and I’ve said this inside Hezbollah - we would never take over the government, even if we were invited to so, for we cannot build the country alone.
Nasrallah: We do not want to attack anyone or start a revolution.

Nasrallah: If we wanted to stage a coup, you would have woken up this morning in prison, or in the middle of the sea. We do not want that. It is a political issue, with a political solution through early elections.
Nasrallah: To exit this crisis, the illegitimate government’s decisions must be revoked and we must head for dialogue.
Nasrallah: Obstinacy will have another solution.

Tack Hampus!

Uppdatering 19.50: Saad al-Hariri har just hållit ett kort tal. Sändningen avbröts tyvärr flera gånger kanske på grund av den häftiga eldgivningen i Beirut. Han var mycket kritisk till Hizbullahs ledare i början men sträckte glädjande nog ut en hand och manade till dialog. Han tal kom som en överraskning för de flesta bedömare som tyckte att den var ovanligt lågmäld.

Hariri sa att Beirut är belägrad och bad Nasrallah att hjälpa till att lätta bryta belägringen och öppna flygplatsen. Han erbjöd inte det som Nasrallah krävde och som gick ut på att regeringen skulle dra tillbaka två beslut: uppsägningen av säkerhetschefen vid Beiruts flygplats och åtalsbeslut mot alla som var inblandade i utbyggnaden av kommunikationsnätet mellan Beirut och södra Libanon.

Men just nu rapporteras det att granateld används i Ras al-Nabaa mitt inne i den libanesiska huvudstaden. 

Källa: Foreign Policies Association

SvD