Libanon gör det igen

Francois al-Hajj

Det är regnigt och grått i Libanon idag. Kistan bärs fram under ett annat regn också. Blomblad och ris. Från kyrkan i Harisa börjar generalens sista resa, hemåt, till byn Rmeish i södra Libanon. Den som höll begravningsgudstjänsten är inte mindre än patriark Nasrallah Sfeir. Ett annorlunda förfarande, så patriarken endast får leda begravningsgudstjänst om en sittande president dör.

Många menar att Rmeish och dess närhet till den israeliska gränsen präglat generalen sedan barnsben. Under hela sitt liv närde han en dröm, att sätta stopp för lidandet som Rmeish och andra byar levde med så länge han mindes. När den libansiska armén saknade resurser att försvara Rmeish och andra av Libanons sydligaste byar, hade generalen inget emot att motståndesrörelsen gjorde det istället.

Al-Hajj, som israelerna försökte locka till sig, med samarbete med det som då kallades SLA, Södra Libanons armé och som inte var annat än en svans till ockupationsarmén, återvänder hem i kista. Då, under 1980-talet överlevde han en bilbomb som riktads mot honom i Södra Libnaon. Den här gången gjorde han inte det.

Det är många som vill utnyttja al-Hajjs död, från George Bush till Fuad Seniora. Sättet som generalen mördades på, och som är en kopia av alla andra politiska mord i Libanon de senaste åren, om än en aning mer magstarkt för den här gången stal inte mördarna bilen utan köpte den 18 timmar före mordet. Det här mordet blir svårare att utnyttja därför att Francois är en förlust för oppositionen och inte för den sittande regeringen. Man kan inte anklaga oppositionen för ett mord på sina egna. En som dessutom var en doldis men som var av enorm betydelse för Libanons möjligheter att välja sin egen väg.

Därför pekade general Michel Aoun igår med hela handen på den sittande regeringen och anklagde den för mordet. ”Varje gång ett politiskt mord inträffar, kommer regeringen med nya politiska krav. Hit men inte längre. Det är vi som ställer kraven den här gången! Vi måste ställa frågan till regeringen, denna illegala regering som inte har stöd för sitt regerande i grundlagen.”

En talesman för Hizbullah, en religiös auktoritet med en lagom stor vit turban sa: ”Om ni vill veta vad vi har för politiska krav, så kan jag tala om att de är alla samlade på ett papper och detta papper finns i detta ögonblick i general Aouns ficka! Det är honom ni ska tala med. Han har fullmakt från oss.”

Och med ett leende tänker jag: Libanon gör det igen! En shiamuslimsk ledare talar om att den som ska föra hans och Hizbullahs talan är en kristen maronit! Det är faktiskt inte så illa när Irak slits av etniska strider, när en del sunniaraber inte verkar ha så mycket annat att tala om än det shiitiska faran, går Libanon i täten och gör det klart för alla vill höra på: Vi är medborgare i ett och samma land och det är landets intresse som förenar oss, inte våra futtiga religiösa meningskiljaktigheter.

Igår visade den jordanska teven en gammal konsert med den libanesiska sångerskan Fairuz tillsammans med en annan libanesisk storhet, Nasri Shams al-Din. Dessa två röster tillsammans som bär i sig Libanons hela skönhet från minsta grässtrået till högsta snötäckta bergstopp, gjorde mig sömnlös. Konserten måste ha spelats in under 1970-talet. Jag har säkert hört dessa sånger hundratals gånger. Ändå, på avstånd, med alla år emellan och tusentals mil, undrade jag hur ett så litet land som Libnaon kan åstadkomma så mycket skönhet och kvalitativ konst.  Hur kan lyrik som handlar om det lilla i minsta libanesiska byn sätta så mycket i rörelse, att man idag, från Jordanien, nästan fyrtio år senare, betraktar det som det absolut finaste som den arabiska musiken och lyriken någonsin åstadkommit och sänder det under så mycket pompa och ståt.

Och svaret måste nog bli igen: Sammanblandningen. Det kristna med det drusiska med det muslimska. Sekuläriserat! Lagrat! Välgenomtänkt. Jordnära. Högtsvävande. Äkta.