Ännu en suverän kommentar av Klas Sandberg

Ahmad al-Nabulsi, Palestina

 

”Jag företräder inte er eller det judiska samfundet. Jag företräder sponsorerna.”

Det var ett så rättframt besked som man rimligen kunde begära från ordföranden för Anti-Defamation League. Det avlevererades inför en skara häpna judiska studenter vid New Yorks Universitet i oktober 2005.

Man skulle kunna hävda att det handlade om en pamp som försade sig. Eller för att vara mer exakt. Abe Foxman råkade i stundens hetta kläcka ur sig öppet vad alla egentligen redan visste. Han hade kommit i en allt häftigare diskussion med den tjugoåriga Asaf Shtull-Trauring som var fräck och hade smitit från värnplikten i Israel och som ständigt ansatte Foxman med trassliga frågor varför det var antisemitism när man kritiserade den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza men däremot inte exempelvis den kinesiska ockupationen av Tibet.[i]

Det finns en faktor som man omsorgsfullt undviker att nämna i Svenska Dagbladet när man räknar upp de faktorer som påverkar amerikanska judars inställning till Israel. Detta stora, onämnbara är ockupationen.

Trots det börjar gravitationen sakta men säkert påverka de amerikanska judarna.

Etablissemanget, de stora organisationerna och församlings ledning står visserligen fast vid det gamla stödet för Israel och dess politik men under dem börjar långsamt en undervegetation protest- och fredsgrupper.

Där finns A Jewish Voice for Peace (San Francisco området), Not in My Name (I Chicago) och Jews Against the Occupation (New York).

Att döma av deras webbsajter har de börjat samordna sig allt oftare, dels med varandra, och dels med arabisk-amerikanska grupper.

Udden är riktad, dels mot ockupationen men också emot det etablerade ledarskapet. Hos de senare är det ovillkorliga stödet för ockupationen fortfarande orubbat, även om en del företrädare har börjat skruva besvärat på sig.

Bloggaren Matt Yglesias hävdade att Foxman nog är ganska typisk för hur många av de organisationer som utgör Israel-lobbyn i USA fungerar. De arbetar främst för sina mest resursstarka bidragsgivare. Och bidragsgivarnas åsikter är i det flesta fall m-y-c-k-e-t högervridna.

Det understryks av både Matt Yglesias och andra att majoriteten av amerikanska judar snarare är vänstersinnade och progressiva, långt mer än sina företrädare. Samtidigt påpekas av Tony Karon att blotta omnämnandet av frågan om palestinska rättigheter kan få mången, klok, godhjärtad och i alla andra frågor vettig och liberal amerikansk jude att förvandlas till en vrålande stamkrigare.[ii]

Andra amerikanska judar har så sakteliga börjat klättra på väggarna. I en artikel i The Nation klagade Sara Roy över att etablissemangets oreserverade stöd för Israels brutala auktioner ”… inte längre är acceptabla för mig.”

Enligt samma artikel var hennes åsikter alltmer utbredda. För många vänsterinriktade amerikanska judar pockade frågan på ett svar, ”måste vi verkligen företrädas av AIPAC?”[iii]

Intrycket är att det håller på att grävas upp skyttegravar i Palestina frågan, inte mellan judar och Palestinier utan också inom den judiska gruppen.

Några av de mest aggressiva och rasistiska bosättarna på Västbanken är amerikanska judar.

Å andra sidan…

När jag själv fick anledning att forska om den lilla, men naggande goda, skara amerikanska palestina-aktivister som var verksamma i Rafah för ISM:s räkning så slås undertecknad av hur många av den som också hade judisk bakgrund. Bland dem återfanns Jennifer Loewenstein (som glidit in och ut ur Gazaremsan sedan sin tid som aktivist), Emma Pearlman (kompis med Rachel Corrie som firade sin tjugonde födelsedag i Rafah) och sist men inte minst Lora Gordon (Som tillbringade nästan ett år i Rafah och var med under den förödande ”operation Rotkanal”).

Jag erkänner bredvilligt att jag reserverat en mycket varm plats i mitt hjärta för de kvinnorna.

Slutsats Rawia? Samma etniska och religiösa bakgrund. Samma konflikt men diametralt olika slutsatser. Mellan de båda finns en stor skara vankelmodiga.

_________________

[i] ”Fire Foxman;Denying the Armenian Genocide should be the last atrocity perpetrated by the ADL chief” Av Joey Kurtzman, I Jewcy, den 8 juli 2007.

[ii] ”Mearsheimer, Walt and the Erudite Hysteria of David Remnick”, inlägg på Tony Karons blogg Rootless Cosmopolitan, den 31 augusti 2007.

[iii] ”AIPAC Alternative?” av Philip Weiss, i The Nation, den 9 april 2007.