Allt detta skrot på våra barns axlar

 Wall-E, förälskad i Eve…

Vid sextonårsåldern hade jag en kompis som hette Adam. Adam och jag kunde sitta och prata i timmar om sånt som vi inte orkade ta upp med andra. Bland annat hade vi en teori om att Jorden var en levande kropp som vilken som helst och att vi människor var skadliga organismer som höll på att ta kol på henne. Och vi utvecklade det ganska bra. Vi ritade på kartan de ställen där man talade om gifter och krig och vi försökte räkna ut hur lång det skulle ta innan kroppen gav vika. Och vi försökte föreställa oss hur Jordens död skulle se ut.

Nu kom en ypperlig möjlighet. Filmen har marknadsförts fruktansvärt hårt. Min son och jag har sett filmreklamen och väntat på att den ska börja visas i flera månader. Igår var det dags. Det skulle bli han och jag och en kompis men det blev en till och en till och en till.. I en ansenlig karavan begav vi oss mot stan för att se Wall-E, roboten… eller är han det?

Men Wall-E var ingen barnfilm egentligen. Det är en film som alla vuxna bör tvingas se medan barnen skulle slippa. Vad är det de skulle slippa? Att se vår Jord som sophög. Roboten Wall-E som går runt i en öde värld och med en nyfunnen kackerlacka som enda sällskap. Och han bygger makabra skyskrapor av skrot och sopor. Block efter block radar han upp dem högre och högre… Jag rös ett par gånger. Jag hörde skratt omkring mig i salongen men jag lade märke till publiken var delad. Den ena delen skrattade högt, de andra skrattade inte alls och så var det rakt igenom hela filmen.

Och där fanns inget att skratta åt. Där låg vår dumhet. Vår grymhet. Vår girighet. Ihoppressad. Prydlig. I Oändliga högar. Det är jorden när vi förbrukat den. Jorden som vi utarmat, ful och död och öde. Och den enda som tar hand om den är en gammal skrothög till robot. Människorna har övergivit Jorden för mer än 700 år sedan. Nu bor de i ett rymdskepp. I början märker man bara att de är smällfeta. Sen förstår man att de inte kan stå på sina, av benskörhet och fetma, groteska stubbar till ben.

Jorden som en rosthög. Människorna som dallrande geleklumpar. Tröga och förslappade, styrda av rymdskeppets autopilot. Vad har våra barn gjort för att få allt detta kastat i knät? Varför ska de behöva bära allt detta på sina axlar? Hur ska de gå vidare med dessa bilder? Vad kan de göra? Små och hjälplösa som de är? Det finns redan massor av barn som oroar sig för Jordens framtid. Att oroa dem mer och oroa fler hjälper inte. Det är vi vuxna som bör vara oroliga. Det är vi som är konsumenter, arbetare, kapitalister, politiker… Alla, bör gå och se Wall-E.

Ska bara tillägga att Pixar har gjort ännu ett fantstiskt jobb.

Hampus, Etiopien krigar medans folket svälter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser

Site gör det igen

 Human, Suhail Salem, Palestina

Site Institute, etablerad av en föredetta Mossadagent vars far avrättades av Saddam Hussein för spioneri för Israels räkning, månar om världens välbefinnande. Det är de och Memri, också en Mossadprodukt, som hittar alla läskiga videos och inspelningar som al-Qaida begåvar oss med.Från hot mot hela länder till enskilda individer.

Hur kommer det sig, och varför, är det hittills väldigt få som frågar och för det mesta är det bloggare. Inte några stora mediainstitutioner eller säkerhetsorganisationer. Så här skrev Jinge efter gediget forskande gjord av honom själv och några av hans mest prominenta kommentatorer:

”Site Institute startades 2004 av Rita Katz and Josh Devon. Rita Katz är israel och hennes far har anklagats och dömts för spioneri i Irak mot Saddam Hussein. Söker man på nätet, vilket svenska journalister borde ha gjort, så finner man mängder med texter som direkt hävdar att Site Institute har mycket nära band med den israeliska underrättelsetjänsten Mossad och en liknande organisation som heter Memri. Memri startades av Israels militära underrättelsetjänst och fungerar idag, precis som Site Institute, som spridare av desinformation.

Att Site Institute, eller vem det nu är, låter en skådespelare läsa upp hotelser mot en svensk ”konstnär” och även ett antal svenska företag är anmärkningsvärt. Det som dock förvånar mig ännu mer är uppgifterna i media som gör gällande att den svenska säkerhetspolisen skulle ha kallat in extra personal. Det är klart oroande att den myndighet som borde ha bäst koll på den här sortens charader uppenbarligen helt saknar information.”

Denna gång hotar man med att radera Danmark från kartan. Och den som hotar visar sig vara en död man kallad Mustafa Abu Yazid. Så, hoten släpps alltså under månaden Ramadan, Fredens månad även för de mest härdade mördarna inom al-Qaida. Jag vet inte hur många länder kommer att hotas med detta tills Israel får tillräckligt med polare som identifierar sig med landet och dess paranoja och hjälpter till att plåna ett annat land från kartan, nämligen Iran.

Men faktum är att al-Qaida och Iran är varandras motsatser. De hatar blotta namnet av andra och gör man det så haglar okvädingsorden… men vad vet danskarna om det? Muslimer som muslimer. Skitsamma. Vill några tomtar som kallas al-Qaida utplåna oss så ska vi utplåna varenda kotte som kallar sig muslim. Och då är karusellen i gång igen trots att det inte gått så himla snyggt till Afghanistan och Irak och trots att utgången av dessa två krig ser inte ut att bli någon framgång för någon.

Hur man än vrider och vänder på saken så har al-Qaidas intressen och Israels till sist passat varandra som hand i handsken. Israel behöver al-Qaida för att motivera sin så kallade ”politik” i MÖ som av allt att dömma kommer att leda till nya flyktingkatastrofer och ohyggliga skeenden där, och al-Qaida behöver Israel som motivation för sitt mördande lite varstans. Båda hävdar hela tiden att det handlar om ett visst geografiskt området, nämligen Palestina. Och för detta område är båda beredda att spilla blod till sista människan på jorden.

SvD DN Politiken Dagen SDS AB Dagbladet HD  SvD: Bush spionerade på al-Maliki

 Jinge: Pinsamt om al-Qaida Hampus om psykospirituella kickar  Jinge om svulstiga konvensrapporter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Cecilia Uddén tycker att muren är vacker

 

 

Sveriges Radios korrespondent talade igår om apartheidmuren som håller på att byggas av den israeliska staten på palestinsk mark. Och ja, hon nämner arealerna av åkermark som Israel lägger beslagpå, skär loss och stjäl från palestinierna, och de över 80 000 olivträden, och vattenkällorna som ger över 4 000 000 kubikmeter dricksvatten per år. Ändå tycker hon att muren är vacker.

Hoppas att hon kan uttala sig om muren om ett tag. När den är färdigbyggd och tas i bruk av Israel. Då kommer hon säkert att se de vackra målen som den byggdes för. Och hoppas att hon då minns de miljoner människor som kommer att vara fängslade bakom den. I sina hem. I sina byar. Och den kommer att slå rekord, inte bara i skönhet. Den kommer att slå fängelset Gaza i storlek. Och med några bosättare där inne i full verksamhet som får fria händer att göra med folk som de vill därinne. Bakom den vackra muren. Då kommer vi att tillsätta en kommitté och tilldela israelerna ett pris för sitt estetiska sinne i mördandets, stöldens och hatets konst. Och Cecilia Uddén måste vara den som formger och framför priset.

Ladda ner programmet Godmorgonvärlden här. Spola fram till minut 40 och njuuuut! SR:s korrespndents underliga smak bjuder på ett nytt perspektiv här. Vi måste få reda på vad hon tycker om stinkbomberna som används mot palestinska domnstranter idag. Bättre än YSL???

Tack Palle.

 SvD  DN Jinge om FRA Hampus om den amerikanska militärbudgeten

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Public Service heter det!

 

Skendränkning

Glädjande att vår utrikesminster har en väldig platt-tv i sitt arbetsrum. Och han tittar på Aljazeera bland annat. Aljazeera, denna osannolika saga om en rik prins som öppnade ett fönster mot världen med sina egna pengar. Och jag vet inte om Carl Bildt och andra svenskar vet om att Sverige faktiskt har bidragit till att göra Aljazeera till vad det är idag.

Mång anklagar Aljazeera för att vara en palestinsk tevekanal vilket är struntprat. Men på Aljazeera har Palestinafråga högsta prioritet därför att det är den centrala frågan för alla araber. Vad Aljazeera har är faktiskt många rätt duktiga palestinska journalister. Ett par av dem i ledande positioner.

Men de som sätter normen för hur man gör ett bra jobb är de palestinska journalisterna i Gaza, på Västbanken och inne i Israel. Många av dessa journalister fått svensk vidare utbildning via Fojo, och Journalisthögskolan i Kalmar. Det ironiska är att medan Sverige utbildade journalister i Palestina, Vietnam och annorstädes i hur man gör förstklassig journalistik, klappade vår egen nyhetsrapportering ihop. Struntnyheter hänger med hur länge som helst. Rapportering som har med viktiga frågor som faktiskt rör världsfreden försvinner snabbt om de ens blir av.

Public Serviceföretagen Sveriges Radio och Sveriges Television gav sig in i jakten på 15 åriga lyssnare och tittare. Ville de ha strunt så skulle de få strunt. Nyhetspengar satsades på komedier. Vi som vill ha nyheter har slutat titta på korta och innehållslösa sändningar. Det är ingen slump att vår utrikesminister tittar på Aljazeera International.

Dessutom kommer problemet med korrespondenter som har hållit på så länge att de rabblar upp gamla ramsor utan att ens reflektera över det de säger. Värsta exemplet måste väl vara Cecilia Uddén som rabblade upp ramsan om palestinska martyrer som får 70 jungfrur att kopulera med i himmelen, när hon talade från en begravningn efter en av de värsta massakrerna i Gaza på mycket mycket länge. Att de som höll begravningen för sina barn, sina bröder och sina fruar inte hört talas om några jungfrur i himmelen störde henne inte alls.

Varje människa med minsta känsla för vad som är passande reagerade. Själv grät jag av förtvivlan och vrede och undrade om människan var vid sina sinnens fulla bruk. Och när Cecilia ville rapportera om palestiniernas rätt att återvända, lyckades hon fiska fram en unik palestinier som INTE ville återvända hem. De fem miljoner som vill återvända angår liksom inte henne och är totalt ointressanta.

Nu är det som det är. Vi får den utrikesrapportering som vi förtjänar, när vi gräver ner vår egen Public Service, inte ger dem tillräckligt med resurser och därför avstår från att ställa krav. Förhoppningsvis inser nu vår utrikesminister att en av de största massakrerna i MÖ kan bli verklighet när som helst, när Israel ger sig på 1.5 miljoner palestinier, varav hälften är barn, och som är belägrade i Gaza sedan exakt ett år tillbaka.

Carl Bildt i DN  Jinge om Riksdagen och den personliga integriteten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Fine, Whatever

 

Fem år av ockupation…

Har gett mig sjutton på att inte lyssna på nyheter hela dagen. Men nu kan jag inte låta bli libanesiskan Zeina Fayyads utmärkta program ”Vart är vi på väg?”. Det går åt skogen i Libanon. Jag har verkligen inte velat uttrycka någon pessimism sedan jag hört att man valt Fouad Siniora att bilda regering. Men nu blir det bara alltför uppenbart! Libaneserna har fortfarande problem! Stora problem! Libaneserna dödar varandra fortfarande på vägen. Mycket sopas under mattan av media för att man inte vill elda på eller skrämma befolkningen. Befolkningen som vanligtvis far illa av inte veta sanningen och leva på fasansfulla rykten. Jag drar ner på dramatiken när jag passar på att stryka samtidigt som jag lyssnar, liksom med ett halvt öra…

I pausen läser jag en utmärkt krönika av Jenny Nordberg! Den drabbar som ett slag i magen!

Om en medarbetare närmade sig presidenten med en avvikande åsikt om ett beslut, berättar McClellan, så ville presidenten nästan aldrig diskutera saken. ”Fine. Whatever”, brukade han säga. Sedan vände han sig bort. Samma uttryck använder tillrättavisade barn när de vill understryka att de verkligen inte bryr sig, även om de har fel. De kommer ändå att göra precis som de vill.

Det var alla presidentens män. Och så var det några små, fega män. Scott McClellan var en av dem. Sedan var det ganska många värdelösa journalister, som inte bråkade tillräckligt mycket. Det är min kategori. Här är vi nu. Fem år senare. 525 miljarder dollar senare. Fyra tusen döda amerikanska soldater. Minst sjuttio tusen döda irakier. Fyra miljoner på flykt. En hängd diktator. Ett okänt antal torterade och fängslade, på obestämd tid, utan rättegång.

Fine. Whatever.

Läs den här!

Jinge om Zlatan

 

Stephen Walt i Kairo

 

Stephen Walt i Kairo

Under ett föredrag som han höll hos Haykal Foundation for Arab Journalism i Kairo sa Stephen Walt att den israeliska lobbyn i USA skadar Israel i första hand och USA i andra. Den har bara bidragit till att permanenta konflikten, nära terrorismen och radikalisera palestinierna. Han trodde inte heller att ett val av Barak Obama till president kommer att påverka relationerna mellan Israel och USA.

Walt lägger hela ansvaret för det ovillkroliga amerkanska stödet till Israel på den israeliska lobbyn ”för det finns ingen amerikansk president som vill betala priset som påtryckningar mot Israel kan komma att kosta honom.”

…”Att motivera stödet till Israel som en strategisk anglägenhet för USA är inte acceptalbelt, efter det kalla krigets slut.” Och han avvisade även motiveringen att man stöder Israel därför att Israel är en demokrati: ”Det finns många andra demokratier som inte erhåller samma stöd av USA.”

”Det finns ingen konspiration. Den israeliska lobbyn är helt enkelt en samling aktiva intressegrupper.” Han förklarade att den amerikanska grundlagen tillåter intressegruppers utövande av påtryckningar mot regeringen. Den israeliska lobbyn är inget undantag. Även om alla israeliska lobbygrupper är eniga om stödet till Israel så har de inte samma mål. En del av dem stöder tvåstatslösningen. En del kräver även att USA utövar påtryckningar mot Israel för att fred ska bli möjligt.

Om hur påverkan går till förklarade Walt att dessa grupper med AIPAC i täten förser kongressledamöter med information som stödjer den israeliska uppfattningen. AIPAC betalar inga pengar direkt till de som ställer upp i val till kongressen utan skickar fram andra grupper som ger bidrag till vissa kandidater och inte till andra. AIPAC egen årliga budget är 50 miljoner dollar.

Den israeliska lobbyn formar debatten i USA genom kontrollen av de största och viktigaste medierna. De största amerikanska tidningarna saknar helt Israelkritik, medan en tidning som Haaretz är full av kritiska artiklar.

Vad USA bör göra i fortsättningen är att behandla Israel som alla andra stater. Man stödjer de när de har rätt och slutar stödja dem när de gör fel. Walt varnade för att historiens dom kan bli mycket hård mot hans hemland som inte reagerade när Gaza förvandlades till världens största friluftsfängelse.

Aljazeera.net/Arabic SvD om kritiken mot CIA  DN om detsamma

Jinge  Hampus

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Hizbollah avstår ministerposter

 

 

Den 25 maj firar den libanesiska motståndsrörelsen ”Befrielsens dag”. Den dagen då israeliska armén tvingades lämna södra Libanon. I år inföll det i söndags, samma dag som Libanon valde president och därför sköt man upp det till måndagen.

Genom en enorm teveskärm talade Nasrallah till de samlade i Beiruts södra förorter och annorstädes. Torget där man sände från såg ut att rymma någon miljon, som vanligt.

I sitt tal gav Nasrallah en sammanfattning av sin syn på situationen i MÖ och för första gången kommenterade han situationen i Irak. Något överraskande stödde han motståndet oavsett dess religion och inte den shiamuslimske al-Malikis regering som han uppmanade: Skriv inte på avtal med USA, lämna inte Iraks framtid och rikedomar i deras händer. Nasrallah har annars beskyllts för att stödja och lansera shia i alla dessa former och var den är förekommer.

Nasrallah berättade sagan om den amerikanska demokratin, fritt återberättat av mig här: Först väljer man in en massa folk! Sunnimuslimer, Shiamuslimer, fundamentalister, nationalister, vem som helst, för att säga att man har demokrati. När dessa är på plats tar man fram papprena och vill ha deras underskrifter på. Papper som ger dem möjligheter att fästa sitt grepp om landet för evigt.

Men det mest överraskande var, och trots att Nasrallah för femte elfte gången bedyrade att man inte ville ta kontrollen över Libanon, att man inte ville utesluta någon och att Libanon inte kan styras av en grupp, mot alla andra, var att han avslöjade att Hizbollah kommer att avstå en del av de ministerposter de blev tilldelade i den nya regeringen till andra partier inom oppositionen. Och det är glädjande. Dels bekräftar det att Hizbollah inte är makthungriga, men det bekräftar också att de är realistiska. De vill ha politiker i regeringen som är slipade, som kan rävspelet. Hizbollahs egna politiker har faktiskt ringa erfarenhet av detta. Ingen av dem har haft en farfar som suttit i ministerposter i decennier i sträck. Förra gången slutade med att finansministern läste om budgeten som Siniora lade fram någon vecka före hans egen budget, genom pressen.

Med politiker som vet hur det går till i den libanesiska maktens korridorer kommer detta förhoppningsvis inte att upprepas. Själv gissar jag på att åtminstone ett av ministerposterna kommer att gå till en drusledare, antagligen prins Talal Arslan, för att balansera mot Jumblatts folk. Och jag gissar även att Sleiman Franjieh kommer att erbjudas en ministerpost av Hizbollah trots att han själv deklarerat att han inte vill sitta i någon regering.

Prins Arslan har jag skrivt om tidigare: Här. Franjieh har jag skrivit om Här.

De som kallas majoriteten i Libanon kommer idag att offentliggöra namnet på den man som ska leda den nya regeringen. Siniora sägs vägra. Möjligen kan det bli Saad al-Hariri.

Och glädjande nog har Arne Lapidus skrivit den artikel som ligger närmast verkligheten i Libanon hittills i den svenska pressen. I tidningen Dagen kan man läsa:

Den militanta islamiströrelsen Hizbollah – som är både politiskt oppositionsparti och väpnad milis – har vunnit. Den västvänliga regeringen i Beirut vek sig och Hizbollah fick igenom sina två viktigaste krav: vetorätt i den nya samlingsregeringen och ändringar i vallagen så att islamisterna får större chans i parlamentsvalet nästa år.

Det är en stor framgång för den shiamuslimska rörelsens radikala uppbackare i Iran och Syrien – och en motgång för ”måttfulla” arabländer som Egypten. Som alltid är maktkampen i Libanon en återspegling av andra konfrontationer i Mellanöstern.
Men ingen annan utgång var att vänta. Avtalet är bara ett uttryck för den reella demografiska och militära maktbalansen i Libanon.
Hizbollahs frammarsch är ett resultat av att de tidigare så undanskuffade shiamuslimerna nu är den största religiösa gruppen i Libanon.

Dagen 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,