Små krav

Mannen är mörkhyad, mager och ser ut att vara allt mellan 35 och 65 år. Så brukar de se ut, de som sliter år ut och år in för att förbli vid liv. Och mannen har små krav denna dag:” Jag bryr mig inte om några nya bostäder, om pengar eller om statens omsorger. Det enda jag vill är att hitta mitt barns kropp så att jag kan begrava honom värdigt…”

Ja, det är allt mannen som förlorat allt ber om. Det är en liten krav och en självklar sådan. Men alla som ser och hör vet att det är fullt möjligt att inte ens det kravet kommer att uppfyllas för honom. Han och andra överlevande från olyckan vid Muqattamberget i Kairo lever med traumat varje dag. De gör inte annat än stirrar på ruinerna av sina liv. En jordhög här, ett raserat hus där, och så en och annan kropp som bärs iväg… En kvinna som förlorat fem barn och ett tiotal barnbarn kan inte hålla tillbaka gråten: ”En av dem skulle gifta sig vid Eid al-Fitr… hennes fästman hittade henne under ruinerna. Han fick bära hennes kropp i ett överkast…”

Och historierna tar aldrig slut. Myndigheter talar om ett sjuttiotal döda. Invånarna i Izbet Bekheet talar om flera hundra döda och minst femhundra saknade.

De egyptiska myndigheterna har inte ens tänkt på att erbjuda dessa människor en möjlighet att tala om det som de varit med om. Att ta dem därifrån… Nej, det som myndigheterna och samhällets representanter är upp över öronen upptagna med är att sopa igen spåren efter de brott man begått mot dessa människor i en oändlig kedja. Rykten säger att bostäder har byggts för dessa människors räkning för länge sen men att dessa bostäder har av makthavare och pampar delats till nära, kära, vänner, kusiner, bekanta som kan pröjsa… Människor som inte kan pröjsa kan knappt ha något psyke. Har man inga pengar i Egypten så har man knappt någon själ och behöver därför ingen psykvård. Inte ens efter en sådan katastrof.

Ja, varför skulle dessa fattiga få flytta in i nya bostäder byggda av staten när man kan ge bort bostäderna till de som förtjänar dem bättre, sådana som kan armbåga sig fram skickligare i detta djungel till land.. Och här och där talas det om Sazanne Mubaraks bostäder. Folk undrar varför de fattiga inte får flytta in i Suzanne Mubaraks tjusiga nybyggda bostadskvarter som ligger två hundra meter bort.

Men vänta lite… Suzanne Mubarak är presidentens hustru… Vad har hon med de fattiga egyptiernas bostäder att göra? Jag har tidigare råkat på Suzanne Mubaraks namn i sammanhang som insatser för handikappade, för fler böcker till barn, etc…

Jag undrar var Suzanne Mubarak får sina pengar från för att trycka böcker, lära ut teckenspråk och bygga bostäder? Det är väl inte sin privata förmögenhet hon spenderar så generöst? Nej, det är pengar som från början hör till de döva, blinda och utmärglade, de bostadslösa fattiga… Det är deras pengar och det är den egyptiska staten som bodde bestå sina medborgare med sådant som ingår i deras mänskliga rättigheter. Suzanne Mubarak lamslår ensam flera departement för att göra saker själv, i sitt namn och för att figurera som en välgörare. Hon ska inte ta de fattigas pengar först för att sedan lämna tillbaka smulor här och där. Hur horribelt skulle det inte kännas om vi här i Sverige gick och väntade på att Drottning Silvia eller Filippa Reinfeldt skulle förbarma sig över de som inte har tillräckligt vassa armbågar?

Klipporna som rasat från Muqattamberget i Kairo är ingenting i jämförelse med det som kommer att rasa när egyptierna reser sig och tar tag i blodsugarna.

Dostor, arabiska

Jinge om Israellobbyns ”Internet-Megafon”   Hampus om mordet på Folke Bernadotte 

Pastey: Den interna kritiken av staten Israel  Paolo om sionistisk familjepolitik gentemot palestinierna

Annonser