Hjälten och terroristen

 

Ikväll meddelar man från Israel att Dalal al-Mughrabis kropp inte kommer att följa med de kvarlevor som kommer att friges imorgon. Det är lite väl sent för att spekulera men i värsta fall kan det påverkar hela utväxlingen.

Jag skrev igår ett inlägg om fångutväxlingen utan att nämna henne för jag kände att Dalals och Baraks historia förtjänar ett alldeles eget inlägg.

De bilder och historier som florerat på nytt, i teve, press och Internet om Dalal al-Mughrabi och Ehud Barak fick mig att stanna upp. Jag har länge velat skriva om henne men väntade för att se om hon verkligen skulle få bli ”fri” emedan Barak fortfarande var Israels försvarsminister. I själva verket skulle inte hon velat det själv då hon i sitt testamente önskade att bli begraven ”i Palestinas jord”.

Hur det än bli, förblir Dalal Baraks spöke. Plågoande och förbannelse. Därför att hon till stor del är hans skapelse. Hennes kvarlevor och hela hennes historia kommer att vara förknippad med honom för evigt, antigen han vill det eller inte.

Historien började på Sadatgatan, i Beirut, inte långt från den ökända al-Hamragatan, i början av 1970-talet. Som ledare för en mördargrupp smög sig Barak in och dödade tre ledande palestinier, Kamal Odwan, Kamal Naser och Abu Youssef al-Najjar, i deras egna hem. Han blev hjälte för hela Israel.

Den 11 april 1978 var det dags för hämnd. Dalal ledde en grupp män som tog en gummibåt och satte kurs mot hennes älskade Jaffa. Hon var född 1958 i flyktinglägret Shatila, tio år efter fördrivningen från Palestina. Där satt hennes föräldrar, far- och morfärldrar och grät och sörjde flykten från Jaffa. Någon gång hade hon fattat beslutet att hon skulle återvända, minsann.

Vinden ville inte föra henne till Jaffa den ödesdigra natten. Någonstans mellan Haifa och Jaffa landsteg hon och gruppen och kapade en buss. Enligt arabiska källor var det en buss full med militärer. Enligt israelerna var den full med barnfamiljer. Från bussen sköt hon och gruppen mot alla mötande militära bussar. Och Barak var den som ansvarade för att stoppa hennes och hennes kamraters färd.

När deras ammunition tog slut gav Dalal order om sprängning av bussen. Det sägs att 30 människor dödades den dagen och 70 skadades.

Det berättas att Barak hade undrat vem gruppens ledare var. När han fick reda på att det var tjejen, grpes han av ursinne och gav sig på kroppen. Jag går inte in på några detaljer därför att jag inte minns själv vad jag såg för bilder då. 12 år gammal var jag och jag tyckte att det hela var fasansfullt. Särkilt när Israels hämnd blev en invasion av hela södra Libanon som var en förfärlig upplevelse för mig och mina små syskon.

 Det jag undrar idag är vad han tänkte när han hörde att hela operationen hette: Kamal Odwan, efter ett av hans offer i Beirut.

Där låg hon, på asfalten, på väg mot Jaffa. Hämnaren för hans mord i Beirut några år tidigare. Återigen fick han bli hjälten som dödat en terrorist, utan att någonsin fråga sig hur det kom sig att hon blev terrorist.

Jag betraktar bilden av dem tillsammans, som finns här. Ehud Barak med Dalal al-Mughrabis döda kropp, och undrar, förstår han? Undrar han? Är han alldeles säker på vem av dem är den som är hjälten, och vem som är terroristen? Ser han beröringspunkterna? Ser han likheterna? Så ser det inte ut i den bilden i alla fall.

Till saken hör att det var han som började. Hon hämnades, han hämnades. Och nu spökar hon igen. Hur det än blir imorgon är hon fri. Från honom. Från hans gelikar. Från Nakban. Från Palestina. Från flyktingskapet. Från den så kallade freden. Från kriget. Från allt. Det är bara han som för all evighet kommer att vara förknippad med den döda kvinnans kropp. I full aktion. När Barak dödade i Libanon, var han förklädd till kvinna. Dalal behövde ingen förklädnad. Hon var en kvinna.

Och aldrig någonsin kommer han att förstå att han och hans folk skapade henne. Bokstavligen. Dag för dag, förnedring efter förnedring, förnekelse efter förnekelse, lögn efter lögn, anklagelse efter anklagelse, orättvisa efter orättvisa. glömska efter glömska. Det är bara gudar som klarar av att förbli människor efter en sådan historia som palestiniernas.

Katastrofen med Israelerna är att de tror att de har monopol på känslor. Moral. Mänsklig värdighet. Förmågan att älska. Förmågan att lida. Förmågan att förgås av sorg. Att förintas av smärta. När de mördar, är de hjältar. När palestinierna mördar, är de terrorister. Själv är man en överlägsen hjälte som bör hyllas. Den andre är ett underlägset monster som bör utrotas.

Till slut fick monstret liv. Innuti Dalal. Reste sig. Gav igen. Med samma mynt. Och så kommer det att fortsätta, tills monopolet upphör. Tills man inser vad det är man har gjort, och ber om ursäkt för att man tagit ett annat folks land, fördrivit dem från hus och hem och berövat dem allt vad mänskligt värde heter. När det kommer att ske? Inte förrän mördandet och markstölderna upphör. Belägringen, förnedringen, förnekelsen, orättvisan, glömskan…

SvD SvD1 SvD2 DN DN1 DN2 Dagen Jinge, om Sarkozy och demokratin Esbati om besvärliga typer 

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

En sorglig fest i Libanon imorgon

Fatima al-Haj, Libanon

Klockan åtta svensk tid kommer man att utväxla fem libanesiska fångar mot de två israeliska soldaterna som Hizbollah kidnappade i juli 2006 just för att befria den sista libanesiska fången hos Israel, Samir al-Quntar. Araberna kallar honom de arabiska fångarnas furste. I trettio år har han suttit för ett attentat som han utfört i Norra israel, 17 år gammal.

47 år gammal kommer han ut och trots att han är dömd för 542 år. Det som har sipprat ut från fängelserna är att Samir har växt till sig. En storvuxen man med stora ögon och fast blick och ingenting hos honom påminner om den där 17 åringen. Hans familj kan inte bärga sig. Den har vuxit, familjen, sedan dess. Den har vuxit en hel del. Han har syskon som han aldrig träffat. Om han ångrat sig? Knappast, verkar det som. Det han lovat från fängelset, sägs det, är att ägna sig åt motståndet resten av sitt liv.

Jag tror att han måste ägna resten av sitt liv åt att gömma sig för Israelerna kommer att jaga honom och försöka döda honom. De andra fyra fångarna behöver kanske inte oroa sig lika mycket. De togs tillfånga under julikriget 2006.

Imorgon kommer de så fort de kommer till libanesiskt territorium att föras till Beiruts flygplats med president Michel Sleimans helikopter. Därefter kommer de att föras till presidentpalatset i Baabda där alla av poliskt betydelse i Libanon kommer att närvara för att hedra dem, inklusive sådana som gör det motvilligt. Inte ens Walid Jumblatt kommer att kunna hålla sig borta då Samir al-Quntar, som shiamuslimerna slagits så hårt för att befria, under så många decennier, är drus. Att utebli från en sådan fest skulle innebära politiskt självmord.

Samir al-Quntar kommer nog att spela en stor politsk roll i Libanon i fortsättningen, oavsett om han har förstått det eller inte. Det som har sipprat ut från israeliska fängelser är att killen är bergfast i sin övertygelse om motståndets nödvändighet när det gäller konflikten med Israel. Han har varit en stor ledare och en inspiratör för alla som träffat honom. Och om arabiska fångar har haft en lika stor dröm om friheten  så har den handlat om att få träffa Samir al-Quntar i fångenskapen. Många är de palestinska fångarna som har låtit sig fotograferas med honom, senast i raden Marwan al-Barghouthi.

Israelerna verkar övertygade om att deras två soldater är döda. Att de kommer att ta emot kropparna i kistor. Som syster, dotter och mor önskar jag att israelerna har fel. Jag hoppas att de två soldaterna är vid liv. Och även om de inte är vid liv, tänker jag på deras familjer och hoppas att de får ro. Min egen brors döda kropp var borta i flyktinglägret Shatila i över 18 år. När den äntligen påträffades orkade vi knappt känna någon sorg. Det var bara en befrielse. En grav att gå till. Äntligen. Då hade vi sörjt i decennier över att inte ha en grav att gå till när alla andra gjorde det, trots att min far och många av våra släktingar dödats i Tall al-Zaatar. Falangisterna hade bulldozrat allt. I värsta fall kan tusentals kroppar, bland dem min fars och mina släktingars, ha hamnat på en soptipp någonstans. För man lät inte de överlevande från Tall al-Zaatar att återvända för att hämta kropparna.

Klockan 20.00 svensktid bör man utväxla kropparna efter stupade israeliska soldater i Libanon mot två hundra kroppar som israelarna hade hållit på sina så kallade ”numrerade begravningsplatser” för att de inte skulle få värdiga begravningar av sina anhöriga i Libanon. Många av dem har varit döda fångar sedan 1970-1980-talen. De flesta av dem är palestinier. Det blir många begravningar i alla flyktingläger, först efter att man gjort DNA-tester på kropparna för att fastslå identiterna.

Kropparna kommer att landa i Beiruts flygplats där vägen kommer att vara kantad av hundratusentals om inte miljoner libaneser och palestinier. Många gamla sår kommer att gapa och blöda mitt i en gigantisk, makaber och sorglig fest. Alla flyktingläger kommer att stå ansikte mot ansikte med Nakbans fasansfulla ansikte, än en gång.

En sista förhoppning är att man betraktar sig själva och hela processen och begrundar: Är det så här det kommer att se ut i alla evighet? Krig och kistor och makabra fester i det land där världens tre största religioner predikat kärlek i tusentals år?

SvD SvD1 DN DN1 Dagen Sydsvenskan 

 Jinge om Reinfeldt  Svensson om ökande klassklyftor och ökande bevakning

Pastey om diskursförändringar Paolo om att ta liberalismen på allvar

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,