Israel, världens största svartbygge

  

Fredsansträngningar

Ehud Olmert kan tvingas avgå! Flera års ”fredsförhandlingar” där inte ett ord har antecknats och inte ett steg framåt har tagits om så en millimeter, är i så fall definitivt över. Västbanken är idag en kedja av hela 43 isolerade öar där varken friska eller sjuka kan röra sig normalt. 31 palestinska kvinnor har fått missfall vid vägspärrarna. Över 70 har fött barn där. 28 av de barn som föddes på vägarna dog. 120 har dött på väg till sjukhus. 3000 byggnader kommer att rivas, de flesta är flerfamiljshus. I byn Aqaba i Jordandalen ska 30 av 41 byggnader rivas inklusive ett daghem för hundra barn och byns moské. Av byns 3000 donums åkermark har Israel stulit 2900 och förklarat området, åter igen, som militärt. Områden som förklaras som militära sådana brukar invaderas av mordiska bosättare som sätter upp ett tält eller en husvagn och sen är det kört. Byn Aqaba har inte fått en enda byggnadslov på sin egen mark sedan 1967.

Dessa stölder, dessa gigantiska rån, dessa mord, klarar sig hela det israeliska politiska och militära etablessemanget undan helt ostraffat. Men Israel vore väl inte en demokrati om de inte tar itu med ännu en mutkolv i främsta ledet för att få skryta lite om hur fina och renhåriga de är, hela bunten. Fina och renhåriga tjuvar, rånare och mördare! Som uprättat världens största svartbygge! Ursäkta, jag menar MÖ enda rasistiska, tokreligiösa, mordiska och demorkratiska apartheidstat.

Men något faller hela tiden sönder. Dorian Grays porträtt framstår som ren upplevelse i skönhet och oskuld i jämförelse med det som framkommer i och om staten Israel.

Starka rykten gör gällande att det som Nasrallah sa i sitt senaste tal om befrielse av ett stort antal fångar från Israel var inte bara fraser. Inte för att man är van att höra tomma fraser från Nasrallah. Men att det ska ske redan nu på söndag är ändå ganska stort. Och rykten gör gällande att uppgörelsen gäller även Hamas och palestinska parlamentariker och ministrar. För libaneserna är det stort därför Samir Quntar, libanesen som suttit i över 30 år i israeliskt fängelse och som kallas fångarnas furste, verkar vara på väg till friheten, för det är hans namn Nasrallah uttalade under sitt tal i måndags.

I så fall är det ännu ett israeliskt nederlag. Israelerna har hävdat att de aldrig någonsin kommer att släppa Samir. Det är bara att vänta och se.

SvD  SvD1 DN Politiken Sydsvenskan HD 

Jinge

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Olmert gråter, men inte för barnen han mördat

 

En marknad i Gaza under Ramadan förra året

Ehud Olmert gråter. Men inte för barnen han mördat utan därför att han avslöjats med att han tagit emot mutor. Jag vill inte förstå hur denna människa är funtad! Av ren självbevarelsedrift. 3000 palestinska hus riskerar att rivas på ockuperad mark. Det gråter inte Olmert över heller…

1.5 miljoner människor svälter i Gaza. De gråter Olmert inte över heller, förstås. Av någon anledning basuneras det ut att Jordanien ska hjälpa Gaza med 200 ton mat och mediciner som om 200 ton mjöl, olja och mediciner är särskilt mycket för 1.5 miljoner männsikor varav hälften är barn och varav alla saknar i stortsett allt, till och med kläder och skor.

Qatar och Algeriet har i månader uppgett att man är beredd att förse Gaza med allt bränsle och gas som samhället behöver helt konstnadsfritt, utan att det lett någonstans. USA och Israel kan väl aldrig tillåta att Egypten släpper fram bränslet och gasen. USA och Israel tänker genomföra sitt lilla folkmord, sin lilla nätta förintelse och Egypten tänker ännu inte motsätta sig. Och med jämna mellanrum kör israeliska stridsvagnar och bulldozrar och ödelägger det som befolkningen i Gaza försöker odla. Tusentals donums har hittills skövlats.

15 lastbilar. 200 ton mat och medicin. Jag undrar hur mång lastbilar kör inte in i min lilla svenska kommun dagligen. Och vi är verkligen långt från en och en halv miljon. Men som jämförelse kan vi ta Stockholm. Tänk er att Stockholm med sina 1.5 miljoner människor har varit belägrat i elva och en halv månad och så ska det betyda nåt att någon plötsligt kör in med 15 lastbilar lastade med mat och medicin. Hur mycket skulle 15 lastbilar med mat verka i ett belägrat Stockholm? Hur länge skulle den maten räcka? Till hur många?

Mycket väsen för ingenting. Våra samveten bedövas med siffror. När lastbilarna har kört in i Gaza kan vi sussa gott och tro att svälten i Gaza är över. Att ingen går och lägger sig hungrig. Och så går dagarna. Och så dör folk. Och vi tror att de femton lastbilarna räcker lika länge som fisken och brödet som Jesus bjöd på…

Och Israelerna kan sträcka på sig och känna sig stolta. Nu har de verkligen fått sin egen koncentrationsläger. Skamfläcken som kommer att följa deras minne och bli deras barns arv i tid och evighet.

SvD SvD1 DN1 DN 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hizbollah avstår ministerposter

 

 

Den 25 maj firar den libanesiska motståndsrörelsen ”Befrielsens dag”. Den dagen då israeliska armén tvingades lämna södra Libanon. I år inföll det i söndags, samma dag som Libanon valde president och därför sköt man upp det till måndagen.

Genom en enorm teveskärm talade Nasrallah till de samlade i Beiruts södra förorter och annorstädes. Torget där man sände från såg ut att rymma någon miljon, som vanligt.

I sitt tal gav Nasrallah en sammanfattning av sin syn på situationen i MÖ och för första gången kommenterade han situationen i Irak. Något överraskande stödde han motståndet oavsett dess religion och inte den shiamuslimske al-Malikis regering som han uppmanade: Skriv inte på avtal med USA, lämna inte Iraks framtid och rikedomar i deras händer. Nasrallah har annars beskyllts för att stödja och lansera shia i alla dessa former och var den är förekommer.

Nasrallah berättade sagan om den amerikanska demokratin, fritt återberättat av mig här: Först väljer man in en massa folk! Sunnimuslimer, Shiamuslimer, fundamentalister, nationalister, vem som helst, för att säga att man har demokrati. När dessa är på plats tar man fram papprena och vill ha deras underskrifter på. Papper som ger dem möjligheter att fästa sitt grepp om landet för evigt.

Men det mest överraskande var, och trots att Nasrallah för femte elfte gången bedyrade att man inte ville ta kontrollen över Libanon, att man inte ville utesluta någon och att Libanon inte kan styras av en grupp, mot alla andra, var att han avslöjade att Hizbollah kommer att avstå en del av de ministerposter de blev tilldelade i den nya regeringen till andra partier inom oppositionen. Och det är glädjande. Dels bekräftar det att Hizbollah inte är makthungriga, men det bekräftar också att de är realistiska. De vill ha politiker i regeringen som är slipade, som kan rävspelet. Hizbollahs egna politiker har faktiskt ringa erfarenhet av detta. Ingen av dem har haft en farfar som suttit i ministerposter i decennier i sträck. Förra gången slutade med att finansministern läste om budgeten som Siniora lade fram någon vecka före hans egen budget, genom pressen.

Med politiker som vet hur det går till i den libanesiska maktens korridorer kommer detta förhoppningsvis inte att upprepas. Själv gissar jag på att åtminstone ett av ministerposterna kommer att gå till en drusledare, antagligen prins Talal Arslan, för att balansera mot Jumblatts folk. Och jag gissar även att Sleiman Franjieh kommer att erbjudas en ministerpost av Hizbollah trots att han själv deklarerat att han inte vill sitta i någon regering.

Prins Arslan har jag skrivt om tidigare: Här. Franjieh har jag skrivit om Här.

De som kallas majoriteten i Libanon kommer idag att offentliggöra namnet på den man som ska leda den nya regeringen. Siniora sägs vägra. Möjligen kan det bli Saad al-Hariri.

Och glädjande nog har Arne Lapidus skrivit den artikel som ligger närmast verkligheten i Libanon hittills i den svenska pressen. I tidningen Dagen kan man läsa:

Den militanta islamiströrelsen Hizbollah – som är både politiskt oppositionsparti och väpnad milis – har vunnit. Den västvänliga regeringen i Beirut vek sig och Hizbollah fick igenom sina två viktigaste krav: vetorätt i den nya samlingsregeringen och ändringar i vallagen så att islamisterna får större chans i parlamentsvalet nästa år.

Det är en stor framgång för den shiamuslimska rörelsens radikala uppbackare i Iran och Syrien – och en motgång för ”måttfulla” arabländer som Egypten. Som alltid är maktkampen i Libanon en återspegling av andra konfrontationer i Mellanöstern.
Men ingen annan utgång var att vänta. Avtalet är bara ett uttryck för den reella demografiska och militära maktbalansen i Libanon.
Hizbollahs frammarsch är ett resultat av att de tidigare så undanskuffade shiamuslimerna nu är den största religiösa gruppen i Libanon.

Dagen 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tarabut, för ett arabiskt, orientaliskt Israel

Gadi Elgazi lanserar sin nya rörelse Tarabut nästa månad

Gadi Elgazi är en israelisk historiker som nästa månad lanserar en ny rörelse, Tarabut, arabiska för ”sammanhållning”. Tarabut ser ut som ännu en briljant idé att rädda det som räddas kan för de israeler som ser vartåt det barkar. Det är en rörelse för förvandlingen av staten Israel från en rasisitisk sionistisk stat avsedd enbart för judar (främst europeiska sådana) till en multietnisk stat där de palestinier som fördrivits från sina hem för 60 år sedan får återvända.

Det är israeliska akademiker och intellektuella som i över ett år stött och blött sina tankar och verkar nu vara färdiga med formuleringen av sin vision. Meningen är att Israel ska bli en demokratisk stat där arabiska ska bli officiellt språk och som helst ska behärskas av alla medborgare i landet. Man vill ”rätta till de historiska orättivsorna, avsluta ockupationen, bilda en palestinsk stat och tillåta palestinska flyktingar som fördrivits 1948 att återvända hem. Fullständig social jämlikhet skall råda mellan judar och palestinier, anser rörelsens förespråkare.

Man förkastar tanken på en ”demokratisk judisk stat” och vill tillgodose de kollektiva nationella rättigheter som tillhör israels arabiska invånare som utgår 20% av Israels befolkning idag. Man vill bekämpa förtrycket av palestinierna som började 1948 och man vill även motarbeta den ”interna kolonialismen” inom staten.

Men viktigast av allt:  Om det inte bildas en palestinsk stat och om bosättningspolitiken fortsätter, så ser inte rörelsen någon annan lösning än en israelisk-palestinsk stat ”från havet till floden” där man ska ta hänsyn till en demografisk jämlikhet. Israel kan fortsätta uttrycka sin judiskhet genom att man behåller lördagen som helgdag och genom att behålla sina högtider, anser Elgazi. ”Det i sig kan inte hindra att staten blir arabisk till sin natur där arabiskan blir officiellt språk för alla medborgare, där man garanterar araberna deras historiska andel av statens mark samt kompenserar araberna för det som togs ifrån dem och för sitt långa lidande.”

I slutändan ser Elghazi från universitetet i Tel Aviv, ett slut på kulturellt förtryck i en stat som uppmuntrar framväxandet av en judisk kultur med arabiska och orientaliska drag som första steg mot integration i regionen.

Elghazi är intervjuad av Wadi Awawde, Aljazeera.net/Arabic 

Tarabuts hemsida/hebreiska/arabiska

Carter om Israels kärnvapen i DN Dagbladet

Uppdatering 13:00 SvD om Israels och husrivningar på Västbanken. Demokratiska Israel bygger bosättningar på palestinsk mark som man har stulit och river palestinska hus som saknar israeliska tillstånd. Varför är det palestinier som behöver tillstånd att bygga på sin egen mark men israelerna behöver inga sådana när de bygger på stulen mark är det ingen som förtäljer!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Donerar israeliska prispengar till palestinskt universitet

Muhammad Abusall, Palestina

Hur pinsamt är detta egentligen? Och framförallt, hur många pinsamheter klarar det israeliska samhället av idag? Börjar man inte undra lite över det som händer från så många olika håll? Eller tänker man fortsätta sticka huvudet i sanden och fräsa ”antisemit”?

Ja, det som hände nu är att en amerikansk matimatikprofessor, David Mumford som just fått ett israeliskt pris tackade och tog emot bara för att donera pengarna till Bir Zeit universitetet i Ramallah.

Mumford i Haaretz: ”I decided to donate my share of the Wolf Prize to enable the academic community in occupied Palestine to survive and thrive,” Mumford told Haaretz. ”I am very grateful for the prize, but I believe that Palestinian students should have an opportunity to go elsewhere to acquire an education. Students in the West Bank and Gaza today do not have an opportunity to do that.”

… ”The achievements I accomplished in mathematics were made possible thanks to my being able to move freely and exchange ideas with other scholars,” he said. ”It would not have been possible without an international consensus on an exchange of ideas. Mathematics works best when people can move and get together. That’s its elixir of life. But the people of occupied Palestine don’t have an opportunity to do that. The school system is fighting for its life, and mobility is very limited.”
 
 
 
 

 

Carter: Gaza, ett av de värsta brotten mot mänskligheten

 

Jimmy Carter, tidigare president i USA beskrev belägringen av Gaza igår som ett av de värsta pågående brotten mot mänskligheten. Carter som deltog i en litteraturfestival i Wales talade till The Guardian: ”Världen bevittnar ett förfärligt brott mot mänskligheten där en och helv miljon människor hålls fängslade så gott som utan någon som helst kontakt med världen utanför. En hel befolkning straffas brutalt.”

Israel håller fortfarande 43 parlamentariker för Hamas som bodde på Västbanken fängslade plus 10 ministrar i den förra samlingsregeringen.

AFP: Former US president Jimmy Carter on Sunday described Israel’s blockade of the Gaza Strip as ”one of the greatest human rights crimes now existing on Earth.”

In a speech at a literary festival in Hay-on-Wye, in Wales, the 83-year-old Nobel Peace Prize winner said: ”There is no reason to treat these people this way,” referring to the blockade, in place since the Islamist Hamas movement seized Gaza in June 2007.

The Guardian:

Israel and the US refused to accept the right of Palestinians to form a unity government with Hamas and Fatah and now, after internal strife, Hamas alone controls Gaza. Forty-one of the 43 victorious Hamas candidates who lived in the West Bank have been imprisoned by Israel, plus an additional 10 who assumed positions in the short-lived coalition cabinet.

Regardless of one’s choice in the partisan struggle between Fatah and Hamas within occupied Palestine, we must remember that economic sanctions and restrictions on the supply of water, food, electricity and fuel are causing extreme hardship among the innocent people in Gaza, about one million of whom are refugees.

Israeli bombs and missiles periodically strike the area, causing high casualties among both militants and innocent women and children. Prior to the highly publicised killing of a woman and her four children last week, this pattern had been illustrated by a report from B’Tselem, the leading Israeli human rights organisation, which stated that 106 Palestinians were killed between February 27 and March 3. Fifty-four of them were civilians, and 25 were under 18 years of age

DN SvD Dagbladet Politiken


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Den som har minst anledning att fira är Sleiman

Michel Sleiman blir Libanons president idag

Han föddes den 21 november 1948 i byn Amsheet, 0.5 km från den anrika staden Byblos. Förutom sin militära karriär efter examen från militärhögskolan har han universitetsexamen i statskunskap och administration. Han sägs tala franska och engelska flytande. Han är gift och har tre söner. Av 12 presidenter i Libanon sedan självständigheten 1943 är han den tredje som kommer direkt från armén. Fouad Chehab och Emile Lahoud var de två andra.

Och som genom ett trollslag är libaneserna hoppfulla idag, bara någon vecka efter nattsvart förtvivlan efter striderna i Beirut mellan oppositionen och den sittande regeringen ledd av Fuad Siniora och stödd av USA och Väst. Libaneserna var så oändligt trötta på konflikterna att de demonstrerade så gott som dagligen när deras politiska ledare samlades i Qatar med plakat där det stod: Om ni inte kan enas behöver ni inte återvända.

Men de återvände. Enade. Qatar hade fått klartecken från många håll att se till att de blev överens till varje pris. Majoriteten fick klart för sig att USA hade lite för mycket att ta itu med i Irak och Afghanistan och inte hade tid och lust att komma och utkämpa några gatustrider åt dem. USA hade betalat pengar som de trodde skulle användas till att bygga en militärstyrka som skulle stå emot oppositionen. Men den militärastyrkan fanns inte.

Och till slut kom man överens om att välja Sleiman trots att man hade varit överens om honom i flera månader. Det som hade hindrat valet av Sleiman var små telefonsamtal till Hariris och Sinioras mobiler från utlandet, enligt flera personer i oppositionen.

Och nu kan man inte annat än unna libaneserna denna glädje. Fastighetspriserna skjuter i höjden och så gör även kursen för Solidaire, Hariris företag. Förhoppningsvis tar explosionerna och bilbomberna slut. Förhoppningsvis kan statens institutioner och myndigheter börjar fungera igen. Och sommaren ser lovande ut med fullbokade flyg till Beirut hela sommaren. Turistsäsongen kan ännu räddas.

Men efter sommaren kommer oundvikligen hösten. Libanesernas köpkraft är på botten och priserna stiger oavbrutet. Statsskulden är 43 miljarder dollar. Elverken går back med två miljarder på grund av de höga bränslepriserna och en eventuell omställning från olja till gas kommer att kosta ytterligare. Det finns även en strid om privatiseringen av den för staten mycket lönsamma mobiltelenätet. Social- och sjukförsäkringssystemet hotar att kollapsa då de mycket få anställda som har försäkring vägrades sjukvård ett tag när staten inte betalade in sina räkningar till sjukhusen i flera månader.

Men nu är det sommar och libaneserna (de få av dem som har råd med det)  kan röka sina vattenpipor, gå på sina konserter och bada sig bruna och svarta. Förr eller senare kommer samma gamla frågor att ställa sig: Kan dessa människor som sitter i regeringen, som har suttit där länge och ofta ärvt sina stolar efter sina fäder och förfäder lösa de problem som de ärvt med stolarna? Finns det verkligen en vision om jämlikhet i det libanesiska samhället? Kan mångmiljardären Saad Hariri föreställa sig hur det är att ha 300 000 lira i månadslön medan ett paket välling kostar 75000 ? Och även om minimilönen är nu uppe i 500 000, så har vällingpaketet blivit dyrare, medicinen, maten… och det för de få som har jobb. Majoriteten har faktiskt inte det. Majoriteten har faktiskt inte råd med mat ens. Och då kan de inte förlita sig på att nyrika mångmiljardärer eller ättlingar till gamla feodalsläkter ska känna deras hunger.

Och hungern underskattas för libaneserna har alltid haft mat. Många av de styrande förstår inte att det är brist på mat och att den är för dyr för majoriteten av dem som bor i landet idag. Frågan är om den hungern märks på riktigt och åtgärdas innan den leder till nya oroligheter i landet.

Michel Sleiman framstår idag som en jordnära hedersknyffel. Han tillhör de kristna som ser Libanon som ett arabiskt land och inte svamlar om ett feniciskt Libanon som har en mamma som heter Frankrike. Han värnar armén men även motståndsrörelsen. Han ser de som tillhör oppositionen som de libaneser de är, druser, kristna och muslimer och förstår att pratet om Iran och Syrien är bara finter som de i den så kallade majoriteten använder för att inte släppa ifrån sig makten.

Amsheet firar idag, och det gör hela Libanon. Den som har minst anledning att fira är Michel Sleiman själv.

SvD DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,