Mental misshandel

 

Minns så väl med vilka stora ögon jag betraktade de två datorerna hos filmfirman som jag kom till för att hjälpa till vid redigeringen. Jag kunde bokstavligen känna hur min färg skiftade i grönt. Avund är för milt uttryck. Hårddiskarna var typ bamselåda. Skärmen stort som ett fönster. Och så började vi… Jag vet inte vad det var jag förväntade mig, men typ en smidig arbetsdag.

Och suck!

De små klippen försvann. Eländet hakdade upp sig. Vänta, vänta, vänta lite till…

Leta. Göra om. Hakade upp sig. Springa upp på över våningen och hämta den femtonde kaffekoppen. Magsyran steg nästan upp till hjärnan. Datanisse nummer ett gjorde sitt tionde besök i rummet. Datanisse nummer två låter som en fullfjädrad gnällspik i telefonen.

Var var vi någonstans? Vad sa kärringen?… Det här är bara inte sant. Jag åker hem. Hör av er när datorerna funkar igen.

I torsdags var jag i en av de arbetsplatser som jag besöker när det inte går att sköta översättningen via telefon eller internet.

Fyra skärmar. En för journalisten som vet hur matrialet ska se ut i slutändan. En för redigeraren. En i mitten för den autentiska bilden. Och så en överst som visade något helt ovidkommande. Jag råkade sitta i mitten och det som var i jämnhöjd med min blick var just den ovidkommande skärmen. Jag ansträngde mig till bristningsgränsen för att undvika den. Tre kaffekoppar inom en timme. Ett halvt paket med halstabletter.

När en liten del av arbetet var klart skulle den postas till någon som sitter högst 20 meter bort. Men det var krångel igen. Jag räknade upp till 17 postningsförsök innan jag flydde till damrummet. Så stressad att jag började skratta. Hade vi laddat inslaget i ett USB-minne och bundit den till ryggen på en sköldpadda, hade sköldpaddan hunnit mycket längre än 20 meter.

Gå på lunch. Indonesisk soppa med kräftstjärtar. Och massor av chili… det var välgörande. En bränna i gomen är uthärdlig. En bränna i hela nervsystemet är något annat. Plötsligt inser man att man är utsatt för mental och visuell misshanel. Jag har två ögon och jag klarar av fyra skärmar och av sju, om alla hade med jobbet att göra. Förutsatt att arbetet flyter och att tekniken fungerar.  

Tillbaka till redigeringsrummet. Postningen som vi trodde var lyckad, var inte alls det. 20 postningar till… Ännu ett inslag. Och jag kunde resa på mig och gå. Yr av alla skärmar. Illamående av den som hakade upp sig, den viktigaste. Jag gick förbi den andra disken för att göra det sista för att slippa göra resten per telefon. Men det gick inte. Postningen hade inte fungerat ändå.

Precis när jag kliver in köpcentret ringde telefonen. Resten av jobbet skötte jag inne i en klädaffär. Där var tystast. Efteråt slog det mig att jag kunde fly. Men det finns de som inte kan det. Som måste sitta där och leverera. Snabbt.

Igår gick hela dagen åt att fixa ett fel på den dator jag jobbar med hemma. Och det slår mig att visst. Saker och ting går enkelt och snabbt till. Man kan ladda hem material som förut kom med budfirma. Man kan jobba på avstånd. Men när tekinken krånglar, och det gör den alltid, även hos de bästa av penningstinna firmor vars hela verksamhet skulle stanna om tekninken krånglade på allvar…

Och som människa skakar man efteråt. Medveten om att hela dagen gick åt skogen. Och det blir något från frysboxen till middagen. Strykhögen har bara växt under dagen. Likaså diskhögen. Solen sken utanför helt i onödan. Och det enda man orkar på kvällen är att kasta sig på soffan, och glo på den största skärmen av alla i hemmet, tevens.

Och värst av allt: Man har inte stukat foten på jobbet. Man har inte skurit sig. Men man mår inte bra. För man har fått själen ur led!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

 

Annonser

6 svar

  1. Hehe, ingen datormänniska, va? ”Hårddiskarna var typ bamselåda”. :green:

    Jag antar att du menar att datorlådan var stor. Hårddiskarna lär du knappast sett om du inte öppnade lådan och de är inte alltför stora. Som en mindre pocketbok. Större låda gör inte bättre dator heller.

    Så, nu har jag får vara wesserbisser idag! 😀

  2. Jag vet precis vad du menar! Men STORLEKEN spelade faktiskst roll fram till förra året Hampus 🙂 Dessa företag köper verkligen bamselådor. Men det är inga hemdatorer precis.

    Det var av ett märke som jag aldrig gillat. Men det var skärmarna som jag blev förälskad i!

    Jag har svårt att finna mig i synförsämringen som följer med åldern. Därför vill jag ha bamseskärmar när jag sitter och jobbar.

  3. Och färgen på dessa bameslådor ! Pärlemor! Jag har inte sett så mycket sådan på andra ställen! 🙂

  4. Ah, dessa ondskefulla maskiner…

    😉

  5. Med tanke på hur mycket vår värld hänger på dem idag, så kan vi bertakta dem som ondskefulla.

    Tänk dig ett scenario där solens vågor slår ut all el-produktion och distribution i något eller i flera år. Vad händer då?

  6. Nej, jag ser inga giganter i sikte heller men jag hoppas hinna med ett par stycken Joice Carol Oates i sommar. De har stått och dammat länge nog 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: