Olmert gråter, men inte för barnen han mördat

 

En marknad i Gaza under Ramadan förra året

Ehud Olmert gråter. Men inte för barnen han mördat utan därför att han avslöjats med att han tagit emot mutor. Jag vill inte förstå hur denna människa är funtad! Av ren självbevarelsedrift. 3000 palestinska hus riskerar att rivas på ockuperad mark. Det gråter inte Olmert över heller…

1.5 miljoner människor svälter i Gaza. De gråter Olmert inte över heller, förstås. Av någon anledning basuneras det ut att Jordanien ska hjälpa Gaza med 200 ton mat och mediciner som om 200 ton mjöl, olja och mediciner är särskilt mycket för 1.5 miljoner männsikor varav hälften är barn och varav alla saknar i stortsett allt, till och med kläder och skor.

Qatar och Algeriet har i månader uppgett att man är beredd att förse Gaza med allt bränsle och gas som samhället behöver helt konstnadsfritt, utan att det lett någonstans. USA och Israel kan väl aldrig tillåta att Egypten släpper fram bränslet och gasen. USA och Israel tänker genomföra sitt lilla folkmord, sin lilla nätta förintelse och Egypten tänker ännu inte motsätta sig. Och med jämna mellanrum kör israeliska stridsvagnar och bulldozrar och ödelägger det som befolkningen i Gaza försöker odla. Tusentals donums har hittills skövlats.

15 lastbilar. 200 ton mat och medicin. Jag undrar hur mång lastbilar kör inte in i min lilla svenska kommun dagligen. Och vi är verkligen långt från en och en halv miljon. Men som jämförelse kan vi ta Stockholm. Tänk er att Stockholm med sina 1.5 miljoner människor har varit belägrat i elva och en halv månad och så ska det betyda nåt att någon plötsligt kör in med 15 lastbilar lastade med mat och medicin. Hur mycket skulle 15 lastbilar med mat verka i ett belägrat Stockholm? Hur länge skulle den maten räcka? Till hur många?

Mycket väsen för ingenting. Våra samveten bedövas med siffror. När lastbilarna har kört in i Gaza kan vi sussa gott och tro att svälten i Gaza är över. Att ingen går och lägger sig hungrig. Och så går dagarna. Och så dör folk. Och vi tror att de femton lastbilarna räcker lika länge som fisken och brödet som Jesus bjöd på…

Och Israelerna kan sträcka på sig och känna sig stolta. Nu har de verkligen fått sin egen koncentrationsläger. Skamfläcken som kommer att följa deras minne och bli deras barns arv i tid och evighet.

SvD SvD1 DN1 DN 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Hizbollah avstår ministerposter

 

 

Den 25 maj firar den libanesiska motståndsrörelsen ”Befrielsens dag”. Den dagen då israeliska armén tvingades lämna södra Libanon. I år inföll det i söndags, samma dag som Libanon valde president och därför sköt man upp det till måndagen.

Genom en enorm teveskärm talade Nasrallah till de samlade i Beiruts södra förorter och annorstädes. Torget där man sände från såg ut att rymma någon miljon, som vanligt.

I sitt tal gav Nasrallah en sammanfattning av sin syn på situationen i MÖ och för första gången kommenterade han situationen i Irak. Något överraskande stödde han motståndet oavsett dess religion och inte den shiamuslimske al-Malikis regering som han uppmanade: Skriv inte på avtal med USA, lämna inte Iraks framtid och rikedomar i deras händer. Nasrallah har annars beskyllts för att stödja och lansera shia i alla dessa former och var den är förekommer.

Nasrallah berättade sagan om den amerikanska demokratin, fritt återberättat av mig här: Först väljer man in en massa folk! Sunnimuslimer, Shiamuslimer, fundamentalister, nationalister, vem som helst, för att säga att man har demokrati. När dessa är på plats tar man fram papprena och vill ha deras underskrifter på. Papper som ger dem möjligheter att fästa sitt grepp om landet för evigt.

Men det mest överraskande var, och trots att Nasrallah för femte elfte gången bedyrade att man inte ville ta kontrollen över Libanon, att man inte ville utesluta någon och att Libanon inte kan styras av en grupp, mot alla andra, var att han avslöjade att Hizbollah kommer att avstå en del av de ministerposter de blev tilldelade i den nya regeringen till andra partier inom oppositionen. Och det är glädjande. Dels bekräftar det att Hizbollah inte är makthungriga, men det bekräftar också att de är realistiska. De vill ha politiker i regeringen som är slipade, som kan rävspelet. Hizbollahs egna politiker har faktiskt ringa erfarenhet av detta. Ingen av dem har haft en farfar som suttit i ministerposter i decennier i sträck. Förra gången slutade med att finansministern läste om budgeten som Siniora lade fram någon vecka före hans egen budget, genom pressen.

Med politiker som vet hur det går till i den libanesiska maktens korridorer kommer detta förhoppningsvis inte att upprepas. Själv gissar jag på att åtminstone ett av ministerposterna kommer att gå till en drusledare, antagligen prins Talal Arslan, för att balansera mot Jumblatts folk. Och jag gissar även att Sleiman Franjieh kommer att erbjudas en ministerpost av Hizbollah trots att han själv deklarerat att han inte vill sitta i någon regering.

Prins Arslan har jag skrivt om tidigare: Här. Franjieh har jag skrivit om Här.

De som kallas majoriteten i Libanon kommer idag att offentliggöra namnet på den man som ska leda den nya regeringen. Siniora sägs vägra. Möjligen kan det bli Saad al-Hariri.

Och glädjande nog har Arne Lapidus skrivit den artikel som ligger närmast verkligheten i Libanon hittills i den svenska pressen. I tidningen Dagen kan man läsa:

Den militanta islamiströrelsen Hizbollah – som är både politiskt oppositionsparti och väpnad milis – har vunnit. Den västvänliga regeringen i Beirut vek sig och Hizbollah fick igenom sina två viktigaste krav: vetorätt i den nya samlingsregeringen och ändringar i vallagen så att islamisterna får större chans i parlamentsvalet nästa år.

Det är en stor framgång för den shiamuslimska rörelsens radikala uppbackare i Iran och Syrien – och en motgång för ”måttfulla” arabländer som Egypten. Som alltid är maktkampen i Libanon en återspegling av andra konfrontationer i Mellanöstern.
Men ingen annan utgång var att vänta. Avtalet är bara ett uttryck för den reella demografiska och militära maktbalansen i Libanon.
Hizbollahs frammarsch är ett resultat av att de tidigare så undanskuffade shiamuslimerna nu är den största religiösa gruppen i Libanon.

Dagen 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tarabut, för ett arabiskt, orientaliskt Israel

Gadi Elgazi lanserar sin nya rörelse Tarabut nästa månad

Gadi Elgazi är en israelisk historiker som nästa månad lanserar en ny rörelse, Tarabut, arabiska för ”sammanhållning”. Tarabut ser ut som ännu en briljant idé att rädda det som räddas kan för de israeler som ser vartåt det barkar. Det är en rörelse för förvandlingen av staten Israel från en rasisitisk sionistisk stat avsedd enbart för judar (främst europeiska sådana) till en multietnisk stat där de palestinier som fördrivits från sina hem för 60 år sedan får återvända.

Det är israeliska akademiker och intellektuella som i över ett år stött och blött sina tankar och verkar nu vara färdiga med formuleringen av sin vision. Meningen är att Israel ska bli en demokratisk stat där arabiska ska bli officiellt språk och som helst ska behärskas av alla medborgare i landet. Man vill ”rätta till de historiska orättivsorna, avsluta ockupationen, bilda en palestinsk stat och tillåta palestinska flyktingar som fördrivits 1948 att återvända hem. Fullständig social jämlikhet skall råda mellan judar och palestinier, anser rörelsens förespråkare.

Man förkastar tanken på en ”demokratisk judisk stat” och vill tillgodose de kollektiva nationella rättigheter som tillhör israels arabiska invånare som utgår 20% av Israels befolkning idag. Man vill bekämpa förtrycket av palestinierna som började 1948 och man vill även motarbeta den ”interna kolonialismen” inom staten.

Men viktigast av allt:  Om det inte bildas en palestinsk stat och om bosättningspolitiken fortsätter, så ser inte rörelsen någon annan lösning än en israelisk-palestinsk stat ”från havet till floden” där man ska ta hänsyn till en demografisk jämlikhet. Israel kan fortsätta uttrycka sin judiskhet genom att man behåller lördagen som helgdag och genom att behålla sina högtider, anser Elgazi. ”Det i sig kan inte hindra att staten blir arabisk till sin natur där arabiskan blir officiellt språk för alla medborgare, där man garanterar araberna deras historiska andel av statens mark samt kompenserar araberna för det som togs ifrån dem och för sitt långa lidande.”

I slutändan ser Elghazi från universitetet i Tel Aviv, ett slut på kulturellt förtryck i en stat som uppmuntrar framväxandet av en judisk kultur med arabiska och orientaliska drag som första steg mot integration i regionen.

Elghazi är intervjuad av Wadi Awawde, Aljazeera.net/Arabic 

Tarabuts hemsida/hebreiska/arabiska

Carter om Israels kärnvapen i DN Dagbladet

Uppdatering 13:00 SvD om Israels och husrivningar på Västbanken. Demokratiska Israel bygger bosättningar på palestinsk mark som man har stulit och river palestinska hus som saknar israeliska tillstånd. Varför är det palestinier som behöver tillstånd att bygga på sin egen mark men israelerna behöver inga sådana när de bygger på stulen mark är det ingen som förtäljer!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,