Den som har minst anledning att fira är Sleiman

Michel Sleiman blir Libanons president idag

Han föddes den 21 november 1948 i byn Amsheet, 0.5 km från den anrika staden Byblos. Förutom sin militära karriär efter examen från militärhögskolan har han universitetsexamen i statskunskap och administration. Han sägs tala franska och engelska flytande. Han är gift och har tre söner. Av 12 presidenter i Libanon sedan självständigheten 1943 är han den tredje som kommer direkt från armén. Fouad Chehab och Emile Lahoud var de två andra.

Och som genom ett trollslag är libaneserna hoppfulla idag, bara någon vecka efter nattsvart förtvivlan efter striderna i Beirut mellan oppositionen och den sittande regeringen ledd av Fuad Siniora och stödd av USA och Väst. Libaneserna var så oändligt trötta på konflikterna att de demonstrerade så gott som dagligen när deras politiska ledare samlades i Qatar med plakat där det stod: Om ni inte kan enas behöver ni inte återvända.

Men de återvände. Enade. Qatar hade fått klartecken från många håll att se till att de blev överens till varje pris. Majoriteten fick klart för sig att USA hade lite för mycket att ta itu med i Irak och Afghanistan och inte hade tid och lust att komma och utkämpa några gatustrider åt dem. USA hade betalat pengar som de trodde skulle användas till att bygga en militärstyrka som skulle stå emot oppositionen. Men den militärastyrkan fanns inte.

Och till slut kom man överens om att välja Sleiman trots att man hade varit överens om honom i flera månader. Det som hade hindrat valet av Sleiman var små telefonsamtal till Hariris och Sinioras mobiler från utlandet, enligt flera personer i oppositionen.

Och nu kan man inte annat än unna libaneserna denna glädje. Fastighetspriserna skjuter i höjden och så gör även kursen för Solidaire, Hariris företag. Förhoppningsvis tar explosionerna och bilbomberna slut. Förhoppningsvis kan statens institutioner och myndigheter börjar fungera igen. Och sommaren ser lovande ut med fullbokade flyg till Beirut hela sommaren. Turistsäsongen kan ännu räddas.

Men efter sommaren kommer oundvikligen hösten. Libanesernas köpkraft är på botten och priserna stiger oavbrutet. Statsskulden är 43 miljarder dollar. Elverken går back med två miljarder på grund av de höga bränslepriserna och en eventuell omställning från olja till gas kommer att kosta ytterligare. Det finns även en strid om privatiseringen av den för staten mycket lönsamma mobiltelenätet. Social- och sjukförsäkringssystemet hotar att kollapsa då de mycket få anställda som har försäkring vägrades sjukvård ett tag när staten inte betalade in sina räkningar till sjukhusen i flera månader.

Men nu är det sommar och libaneserna (de få av dem som har råd med det)  kan röka sina vattenpipor, gå på sina konserter och bada sig bruna och svarta. Förr eller senare kommer samma gamla frågor att ställa sig: Kan dessa människor som sitter i regeringen, som har suttit där länge och ofta ärvt sina stolar efter sina fäder och förfäder lösa de problem som de ärvt med stolarna? Finns det verkligen en vision om jämlikhet i det libanesiska samhället? Kan mångmiljardären Saad Hariri föreställa sig hur det är att ha 300 000 lira i månadslön medan ett paket välling kostar 75000 ? Och även om minimilönen är nu uppe i 500 000, så har vällingpaketet blivit dyrare, medicinen, maten… och det för de få som har jobb. Majoriteten har faktiskt inte det. Majoriteten har faktiskt inte råd med mat ens. Och då kan de inte förlita sig på att nyrika mångmiljardärer eller ättlingar till gamla feodalsläkter ska känna deras hunger.

Och hungern underskattas för libaneserna har alltid haft mat. Många av de styrande förstår inte att det är brist på mat och att den är för dyr för majoriteten av dem som bor i landet idag. Frågan är om den hungern märks på riktigt och åtgärdas innan den leder till nya oroligheter i landet.

Michel Sleiman framstår idag som en jordnära hedersknyffel. Han tillhör de kristna som ser Libanon som ett arabiskt land och inte svamlar om ett feniciskt Libanon som har en mamma som heter Frankrike. Han värnar armén men även motståndsrörelsen. Han ser de som tillhör oppositionen som de libaneser de är, druser, kristna och muslimer och förstår att pratet om Iran och Syrien är bara finter som de i den så kallade majoriteten använder för att inte släppa ifrån sig makten.

Amsheet firar idag, och det gör hela Libanon. Den som har minst anledning att fira är Michel Sleiman själv.

SvD DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser