All denna optimism

 

Igår rasade striderna i bergsområden ovanför Beirut. Anhöriga till mig som hade flytt från striderna i Beirut befann sig där. Min mor hade också hyrt en lägenhet nyligen i ännu en by i närheten och där pågick striderna också. Ett skyskon med barn hade lyckats på ett ofattbart sätt köra tillbaka till Beirut med sina två pojkar, sex och sju år gamla. ”Vi såg inte en enda civil människa hela vägen. De enda vi såg var militärer”. Det i sig är ganska avslöjande för den dumdristiga körningen ut ur området. Man vad skulle man själv göra om granaterna regnade ner? Om man inte visste hur länge det kan hålla på?

Och när de kom fram till Beirut upptäcker fadern att sjuåringen har plockat fram ett plastgevär och tagit plats bakom en blomlåda på balkongen. Han lekte soldat och riktade sitt gevar av plast mot militärposteringen tvärsöver gatan. Fadern flög ut på balkongen, tog plastgevaret och smulade sönder det.

Och det blir mer och mer stilla i mitt huvud. Jag måste få reda på var den och den har tagit vägen. På vems gata skjuts det mest just nu. Och jag står upp eller sitter ner men mitt inre rasar ihop som en hög av sand. Någon, hjälp mig att ringa min morbror och kolla hur det är med honom och hans barn… Jag kan inte ringa. Om jag börjar ringa kan jag inte sluta. Om jag säger till dem åk dit eller dit så svarar de: ”Den här gången åker ingen någonstans. Det enda och det klokaste man kan göra är att stanna hemma. Den här gången kan ingen fly. Det är meningslöst att fly.”

Min mamma säger: ” I vårt hus bor det druser, sunniter och palestinier. Vem tror du är så himla korkad att han eller hon börjar begå några dumheter? Det är så överallt. Vi sitter verkligen i samma båt. Antigen överlever vi det här tillsammans eller så går vi under tillsamman.”

Jag pratar med libanesiska vänner. Och det slår mig att alla så lugna. Så optimistiska. Det är som om ett ok har rasat från deras axlar. Och först då inser jag under vilket tryck de har levat hittills. En katastrofal ekonomi. Ett politiskt dödläge. En regering som inte gjort annat än försöka klamra sig fast vid sina stolar, förtala och svartmåla oppositionen och tigga om och skryta med amerikansk hjälp och stöd.

Explosionen blev häftigast bland druserna. De har skämts så länge och så mycket över Walid Jumblatts dumheter att de nu vill driva ut hans milis därifrån. Begravningen av de två kidnappade Hizbollahmännen blev en drusisk manifestation av solidaritet med oppositionen. Hundratals av drusernas högsta andliga och politiska ledare närvarade. Det var talande. Det var stort.

Alla är så fulla av tillförsikt. Stödet ute i Arabvärlden är enormt. Solidaritetsbrev och meddelanden kommer in, senast från Jordanien där både politiker och offentliga personer uttalar sitt fulla stöd till den libanesiska oppositionen.

Men ingenting har någonsin hållit i Libanon. Ingenting har varit oföränderligt. Det går hundratusentals unga och utbildade som inte ens kunnat drömma om ett jobb. Det är den tickande bomben som Siniora och andra inte tänkt på. De kommer hela tiden att vara en riskfaktor. Dessutom passerade USS Cole Suezkanalen igår på väg tillbaka till Medelhavet.

Jag tror inte att någon av kvinna född kan spekulera om vad som händer om en timme. Var vi är om tio minuter. Det är bara att vänta och se och även om man inte är religiös, be, för Libanon. För det verkar så som att den absoluta majoriteten av libaneserna verkar vara lättade. Och för första gången vet man vad man vill. Ett självständigt arabiskt Libanon, motsatsen till allt amerikanskt prat om ”Den nya Mellanöstern”. Med några ord kan man sammanfatta att det som hände i Libanon är ett strot amerikanskt nederlag.

 

 SvD DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser