Drusernas främsta företrädare i Libanon idag

 

Ja, vem är vem i Libanon idag? Det är inte lätt att svara på ens för den som är född i landet. Sedan självständigheten har Libanon plågats av sitt syrelseskick, designat av fransmännen. Fransmännen ville försäkra sig om att de kristna i landet fick de viktigaste posterna, såsom presidentposten och försvarsministerposten. Det de inte förutsåg var att den konstitutionen  blev en fälla, både för de kristna och för alla andra som bor i landet.

Än idag är det ens religiösa tillhörighet som avgör om man får vara med och styra i landet. Det är inte kompetensen som avgör, utan vem farfars farfarsfar var, hur mycket pengar man har och hur mycket blod man är beredd att spilla. Har man pengar och är beredd att spilla blod behöver inte farfars farfars far har varit någon.

Och har man inte tillräckligt med pengar och inte är beredd att ta livet av de egna medborgarna så kan man inte vara med och styra. Men den religiösa tillhörigheten styr vilka poster man kan besitta. Så enkelt är det.

Så för att ha ett ord med i laget i Libanon har det hittills krävt: Ett tjusigt efternamn, pengar och en milis. Det är de som hållit sig vid rodret längst. Resten har mördats eller åldrats eller fallit i glömska.

Här försöker jag bena ut och förklara genom ett exempel, drusernas representation. Här ser ni de fyra namn som förekommit mest i libanesisk politik. Vilka är de? Och vad vill dem? 

 

 Prins Talal Arslan

Prins Talal Arslan är född 1965 och son till prins Majeed Arslan, en av den libanesiska självständighetens främsta hjältar och en känd kämpe mot fransmännen. Arslansläkten var de som förde drusernas talan och som utsåg ”Shaikh Aqel” för druserna, det vill säga drusernas viseman. Detta fram till 1970-talet då släkten Jumblat tog över uppgiften när de blev ett politiskt parti och hade egen milis.

Fadern Majeed dog för ett antal år sedan. Sonen Talal leder idag ”Libanons demokratiska parti” som bildades 2001. Han fick ta sin fars plats i parlamentet 1991 och valdes åter att representera sin region 1992, 1996 och 2000. Han förlorade sin parlamentsplats 2005 till ”Demokratiska mötet”. Han har varit minister i Omar Karamis regering 1990-1992 och i Rafiq Hariris regering 1996-1998.

Han är huvudkonkurrent till Walid Jumblatt om makten i de druskiska områdena i Libanons berg och en bitter motståndare till Sinioras regering. Arslan är oerhört lojal mot Libanons arabiska arv och djupt engagerad i de frågor som plågar araberna. Han är inte alls road av  tanken på ett amerikavängligt Libanon eller fred med Israel så länge palestinierna inte har en stat och så länge Israel ockuperar arabisk mark.

 

Marwan Hmade

Marwan Hmade föddes 1939 i en familj av kända publicister och hans far var diplomat. Han står släkten Twaini nära. Släkten Twaini äger An-Nahar Group vars dagstidningen An-Nahar utgör flaggskeppet i koncernen. Marwan startade sin karriär som journalist och även som korrespondent till franska tidningar och arabiska tidningar som kommer ut i Paris.

Sedan 1977 är han medlem i Drusiska Rådet för forskning och tillväxt. Han har varit minister i samtliga regeringar i Libanon sedan 1980 fram till idag utom mellan 1996-2000. Han har bland annat varit socialminister och finansminister.

Under de senaste åren har han stått Walid Jumblatt nära och stött Sinioras regering. Han var en del av Rafiq Hariris regering med avgick i protest med förlängningen av Emile Lahouds presidenperiod. Han sitter idag i Sinioras regeringen som kommunikationsminister.

 

   

 Walid Jumblat

Walid föddes 1949. Ledare för Progressiva Socialistpartiet. Son till Kamal Jumblatt som dödades i ett attentat 1977. Släkten Jumblatt har kurdiskt ursprung. Namnet sägs vara Jan Bolat, Själen av stål, på kurdiska. Det sägs att släkten kom samtidigt som Saladdin al-Ayyoubi till syrien och blev kvar där tills de revolterad mot Ottomanerna. När deras ledare dödades flydde delar av släkten till Libanon. Där antog de drusernas tro och blev ledare för en del av dem i Shoufbergen.

Kamal Jumblatt var en mycket respekterad och uppskattade ledare som även betraktades som tänkare och filosof. Kamal var den som ledde Haraka Watiniya eller oppositionen (Vänstern) när faschisitiska vindar blåste över libanon från högern.

Walids poltitiska bana tog en överraskande vändning första gången när han svarade på maroniternas etniska rensning av ett stort antal drusiska byar i bergen. Maroniterna gjorde det med hjälp av israelerna som ockuperade området under invasionen 1982. När Isralerna drog sig tillbaka hämnades Junblatt på maroniterna genom att ställa till med en likadan etnisk rensning på kristna byar i samma region. Druserna anser att de äger marken då det var det var de som stod för den första libanesiska statsbildningen genom prins Fakhr al-Din den förste. Det var druserna som hade tagit dit de kristna som arbetade med att odla deras stora markegendomar, då druserna var krigare som inte ville odla marken själva.

Den etnsiak rensningen som han hämnades på de kristna byarna med stärkte hans ställning i regionen och ställde andra dursiska släkter, som släkten Arslan, i skuggan, och sedan dess är de ganska marginaliserade och missnöjda med den dominerande roll som Jumblatt och hans parti och milis haft i regionen.

Junblatt har sedan mordet på Rafiq al-Hariri varit väldigt obalanserad. Han har varit mycket provokativ och talat för mycket. Från att ha varit en av Syriens främsta allierade och gift med dottern till en föredetta försvarsminister i Syrien är han idag en av Syriens bittraste fiender i Libanon. Han har sagt själv att han har aldrig gillat Syrien och att han ljugit i 25 års tid. Han har själv erkänt att han aldrig behållit några krigsfångar utan avrättat alla omgående. Och rykten har hela tiden cirkulerat om ofattande korruption och utpressning mot Rafiq al-Hariri. Det var det som Hizbullahs ledare Hassan Nasrallah syftade på när han kallade Jumblatt för ”lögnare, mördare och tjuv enligt egen utsago”.

Libaneserna har haft stor överseende med Jumblatt ända fram till nu i veckan när han avslöjade Hizbullahs kommunikationsnät. De flesta anser att han har gått för långt. Det är en sak att hota mostståndarna med att de skulle ”släpas till fängelse” , en annan att tillfoga motståndsröreslen en sådan skada. Hatet och föraktet mot honom är enorm idag inte bara i Libanon utom i hela arabvärlden. Själv tror jag att Jumblatts liv är i fara men prins Talal Arslan, som själv varit hotad av Jumblatt gick ut i Libanesisk media och sade att den som rör Jumblatt har rört honom själv och att Jumblatts integritet är att betraktas som hans egen.

De flesta libaneser och araber blev imponerade av Arslans storsinthet. Om det kommer att respekteras, är dock en annan sak. Särskilt om läget i Libanon förvärras eller om Jumblatt gör något ännu mer ogenomtänkt.

 

Wiam Wahhab

Wiam Wahhab är en drusisk ledare som har suttit i Libanons parlament och även haft ministerpost. Han står prins Talal Arslan nära och har bildat ett politiskt parti som heter Tayyar Tawhid eller ”Enandets rörelse”. Han är en av Jumblatts och den sittande regeringens bittraste fiender. Igår hotade han Jumblatt att om han inte drar bort sin milis från de drusiska byarna i bergen så kommer hans folk (Tawhid) att göra det själva. Det är mycket troligt att om strider bryter ut i bergen så blir det mellan Wahhabs folk och Jumblatts. Där finns inga andra beväpnade folkgrupper då Jumblatt har kontrollerat området i flera decennier.

SvD  DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser