Palestinsk peptimism

 

 

Jinge jublar nästan i sin senaste post. Jag lägger band på mig för att inte förstöra glädjen. Men faktum är att jag varken kan känna glädje eller något annat. Jag har nog resignerat för länge sedan. När jag själv var med i fredsrörelsen redan innan Oslo var på tapeten och träffat många israeler som sedan bara försvann i ett hårt skal av tystnad när saker och ting gick från dåligt till förfärligt. Bara några få av dem har fortsatt att kämpa oförtrutet och med samma glöd som förut. Och själv har jag försvunnit i svek och besvikelser och bitterhet sedan Olso processen visat sig vara enbart en tidsfrist som israelerna behövde för att slå sönder det som återstod av palestinskt liv på Västbanken och i Gaza. En anledning att skynda på stölderna av mark och vatten, utbyggnad av bosättningar och inmurningen av vartenda litet palestinskt samhälle med militärer vid in- och utgångarna som kanske släpper fram och kanske inte, folk med hjärnblödningar, hjärtinfarkt eller födande kvinnor…

Ja, Jinge kanske har anledning att vara glad idag. Jag bara orkar inte. Jag orkar inte föreställa mig hur israelerna ska lägga någon vikt vid att Hamas är beredda att erkänna Israel som stat, för det har de gjort flera gånger förut. Och jag kan inte föreställa mig israelerna avstå från något som de lagt rabarber på. Och jag kan aldrig föreställa mig israelerna ens tillåta palestinierna ett värdigt liv. Själva stommen i det israeliska samhället är hatet och skräcken för sina grannar. Att släppa det man tagit med våld, att leva och låta liv kräver tillit som det israeliska samhället är oförmöget att känna. Inte mot palestiniera och inte mot några andra. För själva kittet som håller ihop det israeliska samhället är misstänksamheten och skräcken för alla andra. Det är förövarens särdrag. Det krävs en kulturrevolution inne i Israel innan ens hälften av omvärldens krav på Israel kan diskuteras.  

Jinge och andra må vara glada idag men jag deltar inte i denna glädje av ren överlevnadsinstinkt. Jag orkar inte med en enda besviklese till! Den dagen jag ser att man tvångsförflyttar fanatiska bosättare och andra galningar från Västbanken, den dagen jag ser att israelerna lämnar palestinierna i fred på Västbanken och i Gaza, kan jag tänka mig att ens kommentera saken. Det som jag känner idag är avsmak och bitterhet när det gäller allt som har med Israel och israeler att göra! Och dessutom har de inte ens kommenterat på allvar det som Carter haft att säga. I Damaskus talade Jimmy Carter med Khaled Meshaal vid två tillfällen, i sammanlagt åtta timmar. Ingen av ministrarna i Olmerts regering tog emot Olmert eller talade med honom i Tel Aviv. De hade inte ens den goda smaken att hedra mannen som de har att tacka för det första och mest betydelsefulla fredsavtalet som Israel någonsin slutiti med en av grannstaterna.

Risken är stor att det hela är på låtsas än en gång. Man låtsat att någon positiv utveckling är på gång så att de kan dra igång en jättebaluns för att fira sin sextioårsdag, utan att skämmas, och utan att tvingas stå för de senaste årens brott mot palestiniernas ALLA mänskliga rättigheter.

Dessa sextioårs minne ska jag fira med minnet av alla som mördats, med vapen eller utan, alla som slaktats eller bara dött av sorg och vanmakt, fattigdom och främlingskap. Och varenda liten by som sprängts, våldtagits och skändats. 500 stycken. Inte ens 500 stater som Israel kan gå upp mot eller gottgöra mig för synen av min fars blod som rann nerför trappan medan jag och mina syskon stod och skrek skräckslagna kring honom i över en timme, innan någon hörde oss och kom bar iväg honom. Jag var äldst, tio år, min syster yngst, fyra år. 

Därmed inte sagt att jag inte gläds över andras optimism. Den är nödvändig för oss alla som inte vill gå under av sorg och hopplöshet. Men vi avvaktar. Vi deltar inte. Mitt i den värsta pessimismen letar vi med ljus och lykta efter andras optimism och försöker att inte se ner på dem eller underskatta deras argument. Vi försöker ärligt att ta till oss andras glädje, helt meningslöst. Därför försöker vi göra som Emil Habibi, mannen som myntade ut det som kom att utgöra vår mest utmärkande nationella drag när han skrev sin berättelse om den vise dåren, ”al-Mutashail”, Said, Peptimisten.

AB DN DN1 SvD SvD1 Politiken Dagbladet 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Granaten som dödade Reuters fotograf är förbjuden

 

På Gazaremsan bor det 4118 människor per kvadratkilometer. Detta hindrar inte Israel att använda förbjudna vapen som är avsedda att ta livet av så många som möjligt. Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem meddelar att granaten som användes för att döda Reuters fotograf Fadel Shana’a är just av en förbjuden sort. Det är en granat som när den exploderar sprider 3.5 cm stora pilar av metall avsedda för att skörda så många liv som möjligt i en konform 300 m lång och 90 m bred.

Märkligast blir valet av granaten när det visar sig att det inte pågick någon som helst militäraktivitet i området överhuvudtaget när den avfyrades. De som fanns där var några journalister som skulle filma och förbipasserande och cyklande barn.

 

 

Israels högsta domstol vägrade förbjuda vapenen:

n October 2002, Physicians for Human Rights-Israel and the Palestinian Center for Human Rights petitioned the High Court of Justice to forbid the IDF to use flechette shells in the Occupied Territories. The High Court denied the petition.

In its decision, given in April 2003, the justices recognized that ”the use of flechettes – which are intended to strike field targets – entails increased danger that they will accidentally also hit persons who are not involved in the fighting against the army, but find themselves in the area at which the shell was fired.” The High Court also understood that innocent civilians in the Occupied Territories were in fact struck, and some civilians were killed, by flechettes. Nevertheless, the justices chose to favor the formalistic arguments and ignored basic rules of international law. In their decision, the justices stated that ”the use of flechettes is not explicitly prohibited by international law,” and that ”the choice of the means of warfare that the Respondents use to thwart murderous terrorist acts before they occur is not among the subjects with which this court finds it appropriate to interfere.” The justices added that ”the Respondents satisfied us” that the scope of the use of flechettes is limited in accordance with rules under which the forces in the field operate and that the commander in the field is obliged to act in accordance with directives intended to prevent harm to civilians. These rules and instructions were never presented to the High Court.

 

As of 2 February 2003, these shells have killed at least nine Palestinians:

  • On 3 March 2001, flechette darts killed Mustafa Rimlawi, a 42-year old mentally handicapped resident of the al-Burej refugee camp, as he was wandering along the Karni-Netzarim road in the Gaza Strip.    

  • On 9 March 2001, Zaid ‘Ayad, a resident of the Gaza Strip, was shot on the same road (the circumstances of his death are disputed).    

  • On 9 June 2001, IDF soldiers encamped at the Nezarim settlement fired several flechettes in response to Palestinian gunfire at the encampment. Three Palestinian women, who were living in a tent site in the Sheikh ‘Ajalin neighborhood near the settlement and were not involved in the firing at the army encampment, were killed by flechette darts: Hikmat ‘Odeh Alla Salmi al-Malalheh, 17, Nasra Salem Hussein al-Malalheh, 65, and Salima ‘Omer Ghanem al-Malalheh, 32. Another man and woman in the tent site were seriously injured. The Judge Advocate General announced the appointment of an Investigative Officer to examine the circumstances of the deaths of the three women.    

  • On 30 December 2001, three minors were killed by flechettes that where fired near Beit Lahiya: Muhammad Ahmad Lubad, age 17; Muhammad ‘Abd a-Rahman al-Madhun, age 15; and Ahmad Muhammad Banat, age 15.    

  • On 26 December 2002, ‘Isam Muhammad a-Susi, age 21, from Gaza City, was killed by by flechettes fired by the IDF while he and some other Palestinians tried to enter the settlement of Nezarim in The Gaza Strip.

B’Tselem has also gathered evidence of the use of flechette shells in two other incidents in which six Palestinians were killed and nine wounded, although it cannot be definitively ascertained whether the injuries resulted directly from the use of flechettes.

On 28 August 2002, the al-Hajin family was sleeping under a fig tree on their plot of land in the a-Sheikh ‘Ajalin Neighborhood in Gaza when shells were fired on them from the a-Taba hill which is at the border of the safety-zone around the Netzarim settlement. Ruweida al-Hajin, age 42, Ashraf al-Hajin, age 23, Nihad al-Hajin, age 19, and Muhammad al-Hajin, age 18, were killed, and five others, including children, were injured in this incident.

On 18 February 2002, IDF soldiers identified two armed Palestinians in the area of the greenhouses of the Morag settlement in the southern Gaza Strip. The soldiers fired intensively at the Palestinians and towards an area some 200 meters north of the settlement’s greenhouses. In this area called Kizan a-Nijar, Palestinian families live in tin shacks. Among the shacks fired upon was that of the al-Bahabsa family. Miryam Ouda al-Bahabsa, age 37, and Mona al-Bahabsa, age 14, were killed, and Aida al-Bahabsa, age 16, Sabrin al-Bahabsa, age 18, Muhammad al-Bahabsa, age 11, and Ramdan al-Bahabsa, age 4, were injured. At the site of the incident, B’Tselem’s fieldworker found a large number of small darts of the type found in flechette shells, suggesting that the IDF fired flechette shells at the shack.

B’Tselem CKrantz

SvD  DN 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,