Europas skuld betalas av palestinierna

443422-543095.jpg

Massakern i Sabra och Shatila som bevakades av Israels Armé 

 

En sak som alltid förbryllat mig, och som ställt sig ofta när jag träffar en del judar och israeler, är deras oavbrutna försök att skuldbelägga palestinierna i fråga om förintelsen. Varje gång har jag känt som om om man försöker göra mig personligen ansvarig för och skyldig att betala för ett av historiens mest makabra brott utan att jag eller någon annan jag någonsin känt, haft någon som helst del i det. Tvärtom. Jag är som Arafat utryckte det en gång: ”Offrets offer”.

Ofta har jag löst frågan om skuld på ett civiliserat sätt. Någon gång har jag bett vederbörande att dra dit pepparn växer. För det som nazisterna gjorde mot judarna i Tyskland har jag betalat för i sextio år. När jag föddes hade chocken börjat lägga sig, och den bittra sorgen var en del av min vardag. De vuxna brast i gråt precis när som helst. På middagar, födelsedagskalas, när de träffade någon de inte sett på länge eller när de bara kom ihåg nåt. Deras tårar skrämde mig och stakade ut min väg i livet. Bestämde dragen i min personlighet. Gav mig en definition som är mycket större än mig. Jag är en historia. Jag är en karta. Jag är vilda växter som växer i en by som jag aldrig sett. Släktfejder om ägor som någon annan, en tredje part, har tagit. Senaste gången jag bad någon att dra åt helvete med skuldfrågorna var förra veckan. Jag skrek att jag skiter i förintelsen för den har varken jag eller mina förfäder haft med att göra.. att den som kommer dragandes med Hadj Amin al-Husseinis skröna får gärna tro på den själv, att jag inte är skyldig judarna ett jävla dugg. De är skyldiga mig 60 år av flyktingskap, död, massakrer, misär och vilsenhet. De är skyldiga mig en by som står tom än idag. Med raserade hus. Vita stenar. Brunnar fulla av dricksvatten. Kaktusar, oliv och fikonträd som inte begriper att jag inte är där och fortsätter att ge frukt. Frukt som bara fåglarna äter av.  Det är upp till min moral, till min mänsklighet att beklaga det som hände judarna. Men helvetet må sluka världen i ett enda svep, inann den dagen kommer, då jag ber om ursäkt för det. Man ber om ursäkt för vad man själv gjort. Och ingenting annat.

Därför känns det märkligt nu när Tysklands förbundskansler Angela Merkel besöker Israel. Hon ska tala inför Knesset och be om ursäkt för de brott som tyskarna begått mot judarna. Det är inte mer än rätt och inte en dag för tidigt, trots att en del av dem som sitter där är inte värdiga att ta emot den ursäkten, därför att de är kapabla till liknande brott. Och jag tycker att man ska göra det oftare. Jag tycker att varenda tysk förbundskansler som kommer till makten ska göra det.

Men detta innebär inte att tyska förbundskansler ska två sina händer från judarnas blod med palestiniernas, irakiernas, iraniernas eller afghanernas. Israelerna får inte kvittera en blodskuld mot en annan, en tredje parts. Man kan inte rätta till en förintelse med en annan. Man kan inte rättfärdiga sina brott mot palestinierna med tyskars och andra västerlänningars välsignelser. Man får inte bjuda på en absolution i kohandel mot en annan.

Tyvärr ser Israel idag ut att lida av akut brist på moral och klartanke. Man är så förblindad av sitt hämndbegär att man ger sig på sina syskon. De syskon som man levt ihop och hört ihop med i tusentals år. De som genetiskt sett står de närmast. Därför att de en gång tillhört samma folk, blandades, separerades, möttes på nytt, anammade andra kulturer, andra språk och religioner. Men de har alltid återvänt till fadershuset. Abrahams hus, som kanske ligger i Mecka, kanske i Jerusalem eller i Ur. Det spelar ingen roll. Först och främst ligger det inom oss alla. Och som Kain och Abel upprepar vi mordet. Och Merkel kan be om ursäkt, åka hem och glömma alltihop. Som om ingenting någonsin hänt.

Hur vi än vänder och vrider på kropparna, kan vi inte se om det är Kain eller Abel som ligger där blodig. För de är intill förväxlingen lika.

Vi kan inte glömma. Vi har inte råd att glömma. De bland oss som vill ha en förändring, som vill pröva en annan väg dödas eller tvingas fly. Kvar blir de desperata som försöker äta den andre till lunch innan de hamnar på hans middagsbord. Israel importerar amerikaner, etupier, ryssar… ja, vem som helst, och stjäl palestiniernas jord, vatten, luft och ger bort det till folk som lika gärna och lika bra kan leva någon annanstans.

Israel kontrollerar idag världens två största koncentrationsläger. Västbanken och Gaza. Och dessa tänker inte Angela Merkel besöka. I hennes kläder skulle jag inte heller göra det. Man kan inte be om ursäkt för en förintelse och med blotta ögat se på en annan. Inte en förintelse som begicks för sextio år sen, utan den som pågår idag. Det kan komma att se ytterst märkligt ut i historieböckerna. Och israelerna är beredda att sälja sitt arv, de fasansfulla erfarenheterna som deras förfäder samlade på, för att genomdriva sitt projekt. Samtidigt som de spränger själva grunden för sitt nya hem, genom sin brutalitet, sina brott, sin arrogans och sin rasism.

SvD DN DN1 Dagen Dagbladet

Läs Jinge Om Bush och dollarkursen Klas Sandberg Fem år, Rachel Corrie

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser