Araberna inviger kyrkor och Danskarna…?

photo61.jpg

Mosaik från en bysantinsk kyrka i Suhmata

Kristna kyrkor växer som svampar ur jorden i arabvälden. Även där det aldrig funnits några sådana. I Qatar invigde man igår en ny kyrka för romerska katoliker. Fyra kyrkor till ska byggas.

SvD: Anglikanska kyrkan i grannlandet Bahrain har en gudstjänstlokal sedan 1906 och i Kuwait finns ett tiotal kyrkor. Den kuwaitiska regeringen beslöt för tre år sedan avsätta två väl tilltagna fastigheter för kyrkbyggen. En liknande utveckling har skett i Oman.

Även i Förenade arabemiraten finns en rad kyrkor; där är besökarna framför allt gästarbetare från Filippinerna, Indien samt arabländer.

I Saudiarabien, det största landet på Arabiska halvön och dessutom hemvist för islams heligaste platser, är däremot icke-muslimsk trosutövning förbjuden.

Ja, så är det faktiskt. De styrande i Saudiarabien har inget emot kristna armébaser. Kyrkor är deremot förbjudna fortfarande. Men folk undrar över dubbelmoralen och undrar vad är farligast, armébaser eller bedjande fredliga människor?

Och mer och mer oroas folk och förundras över det danska hatet. Det är en av de största frågorna som avhandlas i arabisk media just nu. ”Var kommer danskarna hat från? Och varför? Vad är det som får danskarna att tro att deras lilla land i norra Europa skulle vara så himla intressant i något som helst avseende?” Demonstrationerna i Danmark mot den så kallade ”islamiseringen” av landet är helt enkelt obegripliga för alla. För ingen arab föreställer sig Danmark som något land som har med Islam att göra. Det närmaste Danmark någonsin kommit Islam är Halalprodukter som länge sålts i deras mataffärer.

Och den danska regeringen och danska säkerhetspolisen gör inte saken lättare. Fler rädslor och fler påhittade hot från araber är det enda man har att komma med.

Idag är jag själv förundrad över kaikatyrtecknaren Kurt Westergaards belägenhet. Det kan inte vara lätt att vara han idag. Han inser vart hans teckning har lett och hur den utnyttjats. Och hur den fortsätter utnyttjas. Jag har inte för ett ögonblick trott att de som gjort teckningarna, tecknade av illvilja. Man gjorde dem så som konstnärer gör. Men de hade ingen aning om, då, att de startade en av nutidens största rasistiska projekt. I en av de längsta och mest omfattande rasisitiska agendor vi kommer att tvingas leva med.

Så här säger Kurt själv: SvD: – Jag vill kunna styra saker som gäller mig själv, men det kan jag inte. Samma sak gäller teckningen, den blir också missbrukad.

Han har begärt i domstol att föreningen Stop islamiseringen af Danmark ska förbjudas att använda hans Muhammedteckning i en demonstration på lördagen. Organisationen har invänt att upphovsrätten till teckningen är hävd eftersom den så att säga har blivit allmän egendom efter all uppståndelse kring den och andra Muhammedkarikatyrer.

All min respekt och solidaritet har Kurt Westergaard idag.

Aljazeera.net/English DN Politiken

Läs även Jinge om Gudmundssons ursäkter och Svensson om Gudmundsson och Islamofobin

Missa inte:

SVT2 Söndag 20.00 Irak under slöjan. Folke Rydén
SVT2 Söndag 22.05 Tillbaka från Irak. Amerikansk dokumentär
.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Den levande martyren: Hjärtat vägrade tro

hnyah_05.jpg

 

Den levande martyten heter Ahmad Abu Salame och är 12 år. Hans familj begravde honom under massakern i Gaza för fjorton dagar sen. Trodde dem.

Det som hände var att modern inte trodde att hon begravde sitt barn. Hon sa: Hjärtat vägrade tro. Jag hade ingenting att gå på. Kroppen var så illa tilltygad att jag inte kunde peka på något och säga: Nej, det här är inte mitt barn.

Det som hände senare var att modern övertalade och skickade ut familjemedlemmar till Gazas alla sjukhus. När Ahmads äldre bror närmade sig en viss säng, fick han sitt livs chock. Där låg hans bror Ahmad som inte kunde röra annat än ögonlocken. Ändå gjorde han asats att hopp upp från sin säng, trots alla sladdar och sonder som höll honom där.

När hans mor äntligen kom in i rummet, var hans far tvungen att uppmana Ahmad att ligga still. Jag blev förvånad för man märkte knappt att han rörde på sig. Det var fortfarande bara ögonlocken som rörde sig och tårarna trillade över kinderna som är fläckade med små granatsplitter. Men jag är varken far eller mor till den pojken. Det är bara de som kan uppfatta allt han tänker på och känner.  

Jag klarar inte av tanken på att han har fått ligga här i 14 dagar utan att känna igen ett enda ansikte. När han behövde oss som mest… säger Ahmads far.

Idag föddes jag på nytt, säger Ahmads mor.

Vem var pojken som de begravde då? Muhammad Hijazi hette han. En pojke som bodde ett par kvarter bort och som Ahmad lekte med när raketen föll. Han var anmäld som saknad.

Tältet som använts för Ahmads begravningsceremonier står kvar. Där har ceremonierna börjat om. Fast den här gången är de ägnade Muhammad Hijazi. Ahmads martyraffischer som täcker alla väggarna på gatan, och alla små dikter som hans kamrater skrivit till honom, och alla ”hej då” och ”vila i frid” kommer snart att ersättas av andra dikter, av andra barn, till någon annan, till Muhammad Hijazi.

Läs Anna Wester om Israels husrivningar, Jinge om Militärindustrin och Hampus Eckermans: Sanningen om Halabja och om Columbus

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,