En fundamentalist som jag älskar

1_503005_1_34.jpg

Hassan al-Turabi, Sudan

Hassan al-Turabi är en arabvärldens mest kontroversiella personer. Han har haft en lång politisk karriär som slutade i fängelse. Han släpptes ut så sent som 2005. Jag har inte några kommentarer till den politiska delen av hans karriär för jag anser att det är svårt att vara säker på vad som är sant och vad som är påhitt när det kommer till Turabi, men jag kan avslöja att det är den enda fundamentaliten jag gärna lyssnar på. Han är glad och delar med sig av det han tror och kommit fram till med ett brett leende och inte sällan skrattar han, särskilt åt dumheter.

Här är några exempel på Turabis fundamentalism:

-Det är knäppt att sitta och räkna, spåna och vänta på ”Allmaktens natt”, Fastemånaden Ramadans heligaste natt.

-Nymånen som är tecknet på mån-månadens (den muslimska månadens) början är en fråga för astronomer och inte för shaikher och imamer. Det är astronomerna som ska meddela när Ramadan börjar och inte prästerskapet.

-Tillfälliga äktenskap som inte binder bägge parterna till några åtaganden vad gäller deras äktenskap och eventuella barn är ett fånigt och nedrigt försök att lura Gud på.

-En muslimsk kvinna måste inte alls bära hijab eller slöja.

-Den muslimska kvinnan får visst leda männen i bön.

-Kvinnans vittnesmål är lika mycket värt som mannens. I vissa fall kan det vara mycket mer värt: ” En bildad kvinnas vittnessmål är mer värt än fyra obildades mäns vittnesmål tillsammas”.

-Den muslimska kvinnan får visst gifta sig med en icke muslim.

-Kristus kan mycket väl komma tillbaka.

-Stening för äktenskapsbrott hör inte hemma i Sharia, det är en judisk tradition som anammats av senare muslimer.

Jag behöver väl inte nämna att varje gång al-Turabi fäller en fatwa så skövlas mången skägg av ilskna fingrar som drar så hårstrårna ryker åt alla håll och kanter. Det mildaste han kallas då är ”dillettant” och ”amatör”. Men grejen är att många vanliga muslimer håller med honom och tycker att det är skönt med en man med huvudet på skaft, glimten i ögat och tillräckligt stor självförtroende att han står för det han tror på.

Hampus Motbilder Dagen Dagen1

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Korvstoppning om Islam

p22_20070324_pic2_preview.jpg

Slöjan talade man också om 

Nu för tiden klarar jag knappt av att se svenska debattprogram. Särkilt där man har samlat en massa folk där minst tio personer ska uttala sig om livsviktiga frågor på mindre än en halv timme. Jinge skriver idag om Per Gudmundsons islamofobi i SVT:s program Debatt. Jag tittade på programmet i förhoppning om att få höra varför Gudmundson är som han är, hur han tänker och så vidare. Men nej, Gudmundson, ledarskribent på en av Sveriges största tidningar fick vädra några fördomar, sen gick man vidare till annat. Jag formodar att det för Gudmundsons del är det bara att fortsätta nära sitt hat och sina missförstånd och sprida dem vidare. För Gudmundson tycker att det finns ett problem, Koranen. Gudmundson kanske skulle ta sig tid och bläddra i Bibeln någon gång. Jag tror att han skulle få en smärre chock!

Men ska Public Service verkligen hålla på så här? Snuttifiering och krovstoppning? Är vi inte förvirrade nog? Hur kommer islamofobin in i allt annat som togs upp i debatten? Och det var inte lite som togs upp. Kriminaliteten i invandrartätaområden heter nu kriminalitet i muslimska områden. Balkongflickorna var också med på ett hörn. Avstånd från gymnastik, sexualundervisning och religionsundervisning var också med. Säpos jakt på och kartläggning av unga muslimer. Koranen, antalet muslimer i Sverige, moskébyggen och finansiering av de samma. Slöja, kvinnoförtryck, gravskändning och skändning av gudstjänstlokaler. Främlignsfientlighet, våld mot muslimer i det offentliga rummet… och så vidare… och allt detta på 28 minuter.

I studion satt folk som jag gärna hade lyssnat på i flera timmar. Bland andra Göran Rosenberg, Mohammad Fazlhashemi, Gustav Fridolin, bara för att nämna några. Men det kan jag drömma vidare om. Någon dag kanske kommer någon och tar tag i dessa frågor en i taget. Beror våld och kriminalitet i invandrartäta områden exempelvis på Koranen eller på fruktansvärda trauman som folk upplevt i krig? Finns det föräldrar som hindrar sina barn att delta i gymnastiken på grund av Islam eller på grund av att barnen får stå nakna i duschen medan större barn kommer in och skrattar åt dem och förnedrar dem? Det är precis det som hände i min grabbs gamla skola. Förhindrar man barnen att delta i sexualundervisningen därför att man själv inte har en aning om vad sexualundervisningen går ut på eller därför att man är förstockad? Och varför låta sina barn gå på religionsundervisning där deras egen religion passerar revy i raketfart och utan några som helst reflektioner?

Jag har själv exempelvis hållit religionen på milsavstånd från vårt hem. Men skolan undervisar mitt barn om Jesus utan att fråga mig först. Blir jag glad för det? Nej, för man kommer in genom fönstret när jag stänger dörren. Hade jag velat ha med religionen att göra hade jag börjat med den religion både jag och min son ärvt.

Och en intressant uppgift som Fazlhashemi kom med var att ungefär en fjärde del av de 400 000 – 500 000 muslimer i Sverige är religiösa. Jag skulle påstå andelen religiösa muslimer är ännu mindre. Men de icke religiösa syns inte, hörs inte. Vi finns bara där som skyltdockor som passar allas fördomar. Det är extremt svårt för dem som inte har en moské att gå till och hämta kraft från. Och när svenson och de religiösa muslimerna ryker i luven på varandra, försöker några av oss att få dem att hitta ett gemensamt språk, för de talar alltid förbi varandra.

Jag kan bara avsluta med ett typexempel: Jimmie Åkesson från SD meddelar i programmet att han aldrig varit i en moské och har aldrig lärt känna någon muslim. Jag själv har varit i en kyrka många gånger och tagit nattvarden. Jag har varit på Julotta och massor av konserter. Dels för att jag var uppriktigt nyfiken, dels för att jag gjorde det i goda vänners sällskap. Och jag dog inte av det!

Programmet hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Om ockupationssoldaternas vandel

ahmad-abu-al-kas-3-gaza-palestina.jpg

Ahmad Abu al-Kas, Gaza

Familjen berättar. Deras historia upprörde inte bara mig utan miljontals andra. De bor i Jabalia och när soldaterna kom in i deras hus misshandlade de barnen, slog och sparkade på dem för att tvinga föräldrarna att berätta var motståndsmännen fanns. Föräldrarna såg på varandra och med ögonen gav de varandra styrka att inte avslöja att familjens fruktodling kryllade av motståndsmän. Ville ockupationssoldaterna få tag på dem, kunde de leta och hitta dem själva.

Var får man den styrkan från? Kanske just från slagen och sparkarna mot de små kropparna? Kanske får ohyggligheterna till slut den motsatta effekten? Några svar finns kanske. Sedan 1 mars pågår en fotoutställning på Harvard University. Det är bilder på israeliska soldaters vandel på Västbanken.

The soldiers are members of Breaking the Silence, a group of Israeli combat veterans who, upon being discharged from the army, decided to bear witness to the moral cost that the politically incendiary occupation has entailed. To judge by the montage of images in their exhibit, the toll has been as internally corrosive as it has been externally damaging. Some of what’s in the photos — the rubble and garbage cluttering the streets, the settlers strolling around in yarmulkes and guns, the racist graffiti (”Arabs Out”) scrawled in Hebrew on Palestinian shops — will be familiar to anyone who’s been to the West Bank. And some of what’s not in them may strike some viewers as exculpatory: There are no blood-splattered walls, no mangled corpses, no children cowering in fear as tanks roll by.

But it is precisely the banality of the images, the sense they convey that what’s being documented is numbingly routine, that ought to unsettle anyone who claims to care about Israel. In several pictures, we see soldiers standing watch over Palestinians with their arms tied behind their backs and blindfolds over their eyes. As the blasé expressions on the soldiers’ faces (and the accompanying testimonials) make clear, these are not terrorists but ”dry outs” being taught a lesson for transgressions as mundane as violating a curfew or walking down a street where only settlers are allowed.

In another photo, a soldier on a couch smiles as a soccer game flickers on the television behind him. The house was raided and its Palestinian inhabitants evacuated, the caption informs us, not for strategic reasons but simply because it had a TV and the World Cup was on.

In other pictures, soldiers who look no older than college freshmen are shown posing next to their blindfolded captives with preening smiles on their faces. The glint of elation in their eyes calls to mind the celebratory thumbs-up flashed by Lynndie England and Charles Graner at Abu Ghraib, where, as Luc Sante has observed, the Americans in charge ”felt free to parade their triumph and glee not because they were psychopaths but because the thought of censure probably never crossed their minds.” …

Aljazeera.com

DN Hampus om Muren Jinge om Islamofobernas talesman 

Svensson om fundamentalistiska dårar

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,