Frustration, sorg, bitterhet och vrede

1_739117_1_34.jpg

Frustration, sorg, bitterhet och vrede. Det är det enda jag kan komma på för att beskriva reaktionerna i arabvärlden idag. Den absolut enda jag hört tala positivt om mötet i Annapolis är en viss doktor Nazzal från kresten kring Abbas. En motbjudande finansvalp som tydligen hittat sin nisch och funnit nytta i att kombinera politik och ekonomisk vinning.

Alla andra var bara uppgivna, förbannade, sorgsna och frustrerade. Palestinier i flyktingläger i Libanon, Syrien och Gaza talade i exakt samma ordalag. Och samma ordalag använde marockaner, jordanier, libaneser, algerier, egyptier….

Och de sistnämnda var bland de argaste och sorgsnaste. Underligt för ett folk som har haft ett fredsavtal med Israel i mer än en kvarts sekel.

Under en demonstration i Gaza grep en tant som såg ut att vara över åttio år mikrofonen från huvudtalaren, Zahhar, och deklamerade en dikt. Och flera gånger avbröts hon av applåder från ett folkhav som såg ut att vara över hundratusen personer.

Och i Gaza fortsatte demonstrationerna ända in på natten. I Hebron dödade den palestinska polisen en person och skadade tio. I Ramallah skadade man många, bland dem tre journalister. Aljazeeras korrespondent fick armen bruten på flera ställen.

Och det demonstrerades och demonstrerades. I de flesta arabiska länder och i stortsett i alla palestinska flyktingläger runt om i Mellanöstern. Och mest oroliga och stridslystna verkar paelstinierna inne i Israel som fasar för själva tanken på att tvingas från hus och hem efter sextio år av kamp för överlevnad i sina byar och städer.

Och jag tänker: Så blir det under 60 år av brustna förhoppningar. Så blir det efter en massa konferenser som inte gav något. Så blir det när förtroendet för den andre är mindre än noll. Och så blir det när under hela dagen nyheter från Annapolis blandas med nyheter om nya avrättningar i Gaza. Inte mindre än åtta personer dödades av den israeliska armén. Och fyra kroniskt sjuka dog i väntan på att få åka ut för behandling utanför Gaza. Hur kan man tala fred och mörda samtidigt?

DN  DN1  DN2   SvD1 SvD2  SvD3   Sydsvenskan1  Sydsvenskan2  AB  GP GP2

Hitorikern: Ett demokratisk Palestina eller en Två-statslösning

140383192_f40a283648_b.jpg

 

Man kan fråga sig av vilken anledning Israel och USA har börjat umgås med tanken på en tvåstatslösning. För 15 år sedan var detta en omöjlig tanke för israelerna. Sedan början av 90-talet måste något ha hänt. Är det visdom eller realpolitik som satt sina spår ?

Det palestinska självstyrets reella innehåll

Palestinian Authority har inte autonomi över mer än 2,8% av Västbanken. Osloavtalen från 1993 och -95 delar in Västbanken i sk A, B, och C områden.
A-området omfattar 2,8% där några städer ingår. B omfattar 22,9% med ett antal byar och glesbefolkade torra områden. C utgör 74,3 % och innehåller de bästa jordbruksområdena och merparten av vattenresurserna.
Israel har officiellt dragit sig tillbaka från A o B distrikten samtidigt som man annekterat merparten av C territoriet.
Både A o B är sönderstyckade i småbitar omgivna av israeliska bosättningar och militärstationer. Israel har systematiskt sedan 6-dagarskriget 1967 byggt bostäder och farmer på det som senare kom att kallas C området så att 100 000tals israeler idag bor på Västbanken. Kartan är bökigare än de vi för några år sedan såg över Bosnien.

Motorvägarna som sammanbinder bosättningarna hör alla till C området och är bevakade militära transportleder. Via dessa leder gör man fortfarande återkommande razzior in i B och vid ngt tillfälle även A-städer. Den israeliska politiken har sedan 1967 följt Moshe Dayans devis om att etablera ”facts on the ground”.
För palestinier krävs särskilda visum för att röra sig mellan byarna och sådana beviljas sällan till C områdena och numera nästan aldrig till 1967 års Israel. Israeliska företag klagar över bristen på arbetskraft. Några har försökt lösa problemet genom att förlägga fabriker precis vid gränsen. De hushåll som haft råd klagar på att det är svårt att få hemhjälp nuförtiden. Behovet av att trygga arbetskraftsförsörjningen har börjat påverka Israels politik.

Palestinian Authority har getts kommunal autonomi över A-områdena på Västbanken vilket betyder det fulla försörjningsansvaret. EU:s och USA:s anslag till Fatah kan i praktiken bara brukas inom en mycket liten del av Västbanken vilket underlättar den kopiösa korruption som kännetecknar Al-Fatah. Eftersom man saknar de reella möjligheterna att bedriva politik kan pengarna inte användas på ett för befolkningen optimalt sätt.
PA:s polisiära ansvar omfattar även B-distrikten som pga att det består av några utspridda enklaver innebär att vara bypolis med huvuduppgift att gripa folk som på olika vis vill attackera Israels styrkor och deras bosättningar. Staten Israel förbehåller sig rätten att militärt ingripa i bägge områdena om PA inte sköter sina uppgifter.
Israel har redan via sina domstolar annekterat halva Västbanken och förvandlat Fatah till småfogdar o en polisiär specialstyrka som utför skitgörat i resten. Fatahs likheter med de zuluförband som Sydafrika organiserade mot slutet blir allt tydligare. Men den rollbesättningen är mycket kontroversiell på Västbanken. Abbas har börjat få bråttom.

AB

Fred och oljepengar

 

Hittills har man inte lyckats komma överens om ett gemensamt dokument för förhandlingarna i Annapolis. Och dokumentet blir inte av därför att man inte är ense om de mest grundläggande av självklarheter. Waqf Wajdi, arabiska aljazeeras korrespondent i Washington säger att palestinierna kräver en tidtabell för arbetet efter Annapolis och för att genomföra det man kommer överns om. Det vill inte israelerna ens höra talas om.

Walid al-Omari, aljazeeras korrespondent i Ramallah och som just nu befinner sig i USA säger att palestinierna vill ha en arbetsgrupp som följer upp arbetet efter Annapolis, av palestinier, israeler och amerikaner. Israelerna vill inte höra talas om en tredje part i den gruppen.

Så, mina damer och herrar. Låt oss hoppas på ett mirakel, som består av att man kommer över självklarheterna och börjar beröra själva frågan man åkte hela vägen till Annapolis för.

Men allt tyder på att pessimisternas värsta farhågor besannas med fetstil. Muhammad Hasanein Haykal, arabvärldens äldsta och kunnigaste räv i de arabisk-israeliska relationera sa häromdagen att det sista som bekymrar amerikaner och israeler just nu är en lösning på palestiniernas situation. Annapolis kom till för att driegera de för närvarande stora arabiska oljepengarna in i den israeliska ekonomin.

Något sådant har Haykal aldrig sagt. Han är inte känd för att vara cynisk. Att han säger det idag bekymrar åtminstone mig en hel del.

Samtidigt har de allra flesta palestinska organisationerna, PFLP, ALF, PDF, Hamas och Islamiska Jihad protesterat mot mötet i Annapolis vid olika möten. På Gazaremsan har man demonstrerat men på Västbanken har den palestinska myndigheten förbjudet protester, demonstrationer och även presskonferenser mot mötet. I Libanon förväntas idag demonstrationer mot Annapolis i de flesta palestinska flyktingläger.

SvD1  SvD   DN  Sydsvenskan   Jinge  Dagen

60_years_of_displacement.jpg