Mentala haverier

peace.jpg

-Pappa, ett annat ord för fredssamtal? -Blåsning!

Karikatyr av Omayya Joha, Palestina

Ingenting framkallar så många mentala haverier just nu som det kommande fredsmötet i Annapolis, verkar det som. Man kan inte skylla det på de stora förväntningarna som folk har på mötet utan på de ohyggliga farhågorna som folk känner. Det ser ut som varje tänkande människa i de direkt berörda folken lider av mer eller mindre svår ångest så fort Annapolis kommer på tal. Och det oavset vad resultaten blir. Ett resultatslöst Annapolis kan bara bekräfta deras värsta farhågor. Resultat i Annapolis kan för en del innebära katastrof. Hur man än vrider och vänder på det, så sitter folks mentala aktivitet i ett klibbigt hav av illakuktanda tjära och man vill bara att mardrömmen ska vara över.

En uppfriskande beskrivning av det israeliska läget kan man läsa om i en analys av Shachar på DN. Det är bitvis så eländigt att man gapskrattar:

För att undvika alla malörer har mötet, litet parodiskt, inskränkts till en dag. Det skall ”markera upptakten till en fredsprocess”. Ehud Olmert har lovat palestinierna ett färdigt avtal inom ett knappt år.De vet att löftet, på förfallodagen, inte kan växlas in mot något konkret, men det ambitiösa schemat skall garantera att omvärlden inte tappar intresset.PLO har, förvånande nog, accepterat att inga avtal verkställs förrän de fullgjort sina skyldigheter enligt Bushs ”road map” från 2002: Det handlar om att bekämpa terror, alltså att bygga upp de säkerhetsstyrkor Israel krossade 2001-2002.Frenetisk upprustning och träning är i gång, men det återstår att se om PLO kan hålla Hamas på mattan när Israel lämnar de ockuperade storstäderna på norra Västbanken.

Lika osäkert är det om Israel mäktar ta sig från ord till handling. Olmert har lovat evakuera bosättningar och sluta konfiskera mark, men kan inte redovisa något alls i den vägen. Efter Annapolis måste han ta tjuren vid hornen, och då kommer alla den israeliska politikens motsättningar i dagen.

Kan det bli eländigare? Knappast. Men jag reagerar ändå på att man kallar Abbas för PLO. Gudarna ska veta att PLO och Abbas och hans anhängare i Ramallah är inte alls samma sak. När Abbas sitter i Annapolis  kommer PLO att samlas i Damaskus. Kan vara bra att veta.

DN  DN2  DN3  SvD

Annonser

Araberna avundas libaneserna

wam31-5-13.jpg

 

Tujan al-Faisal som suttit i det jordanska parlamentet i flera omgångar och betraktas som en av arabvärldens viljestarkaste kvinnor, avundar libaneserna. Hon hade suttit och tittat på teve tillsammans med sina döttrar när president Emile Lahoud lämnade presidentpalatset i Báabda två minuter innan hans ämbetsperiod var över. Hon hade sagt till sina döttrar: ”Titta ordentligt! Vet ni vad det här är? Det är demokrati och respekt för det egna landets grundlag.”

Tujan har kanske all anledning att avundas libaneserna trots att libanerserna själva säger att ingen kan avundas dem idag. Tujan har förföljts, förtalats, fängslats och förbjudits att ställa upp i val flera gånger, sist vid parlamentsvalet som hölls i Jordanien förra veckan.

Arabiska tevekanaler sände om och om igen otaliga bevis på det utbredda fusket i det valet. Barn under 18 år som fått rösta. Videoinspelningar av röstköp och otaliga vittnesmål om väljare som istället för sin egen valsedel lade hela buntar av valsedlar i valurnorna.

Tujan offentliggjorde sin avund under en debatt på arabiska aljazeera. Samtidigt som hon undrade varför hela världen angagerar sig i valet i Libanon men ingen ens nämner skandalerna i valet i Jordanien.

När två libanesiska gäster munnhöggs om utländsk inflytande, om att det är Iran som hindrar valet av en ny president, fick hon spader:

”Snälla ni! Kom ihåg att Iran inte ockuperar oss, aldrig ockuperat oss och aldrig hotat att göra det! Det är inte Iran som hotar oss. Det är USA och Israel. Jag är livrädd för vad mötet i Annapolis kan innebära för oss alla. Jag oroar mig för att man ska tala om Jordanien som ett alternativt hemland för palestinierna. Det hotar mitt lands existens. Det hotar allas vår existens. Vakna och se vår gemensamma fiende!”

Och jag tänker, visst, så kan man också se på det.

aljazeera.net

Israel skjuter upp frigivning av fångar

s.jpg

 

Man kan aldrig sluta häpna över hur snyggt Israel sköter sina relationer till sina grannar.

Samma dag som Saudiarabiens utrikesminister Saud al-Faisal tillkännagav att han kommer att resa till ”fredsmötet” i Annapolis, meddelar Israel att man skjuter upp frigivningen av de 431 fångar som man lovat släppa fria som bevis på godvilja. Frigivningen skulle ha skett på söndag, men som sagt, israelerna skjuter upp det utan att ange ett nytt datum. Det bekräftade aljazeera under fredagen.

Förra gången man frigav fångar, drygt 200, var det fredsduvan, president Shimon Peres som satte sig på tvären mot att frige 30 fångar från Gaza. Om det samma gäller den här gången får vi kanske reda på.

Det gäller ju att hedra sina grannar, så att de kan hedra en också.

Men, Israel har faktiskt tillåtit leverans av tiotals pansarvagnar och ammunition, en rysk gåva till Abbas säkerhetsstyrkor. Pansarvagnarna lär ha stått och rostat i några år i Tel Aviv, men, nu levereras så att de kan tjänstgöra mot palestinier i Nablus, Hebron och Betlehem.

aljazeera.net  Maan  Aljazeera.net 2

En av de bästa presidenterna Libanon haft

hassad_395702.jpg

 

Så avgick han. En hedersknyffel raktigenom och till sista stund. Inte lite bedrövad blir man när man läser de svenska analyserna av det som sker i Libanon, då parterna framställs som viljelösa marjonetter. Så är det naturligtvis inte.

Det är helt sant att Libanon slits av en dragkamp mellan det man kallar Väst å ena sidan och Syrien och Iran å det andra. Men min egen syn på saken är att Libanon slits mellan underdånighet mot amerikanernas intressen och sin självständighet. Om nu målet, självständigheten, stöds av Syrien, Iran och andra aktörer som är tillräckligt smarta för att hålla sig i skymundan är det en annan sak.

Emile Lahoud, 71 år gammal, tidigare ÖB för Libanons armé och Landets president i nio år avgick med hedern i behåll. Det minsta han kunda ha gjort minuterna innan hans ämbetstid som president var över, om så bara fem minuter, var att säga upp sig. Då skulle Senioras regering har blivit uppsagd automatiskt. Lahoud kunde också ha utnämnt nuvarande ÖB till president, Michel Sleiman, men det gjorde han inte heller. Han avstod från det för att inte läget skulle eskalera och kanske våldet bryta ut.

 Men innan han satte sig i bilen som skulle köra honom till hans hus sa han: ”USA och Frankrike borde veta att demokratin i Libanon bygger på samförstånd. Vi är inte en del av USA eller Frankrike. I Libanon finns det hederliga män som kan bistå sitt land och se till att det förblir starkt”. ”Den sittande regeringen är icke konstitutionell och illegitim och det vet de om”. ”Om man inte hittar en president som alla stödjer, är det USA och Frankrike som förlorar här, inte Libanon.”

Jag vet inte om jag håller med om det där sista, om att det inte är Libanon som förlorar först och främst. Hur som helst är det Lahoud som vann. Han vann respekt. Han gick och lämnade en stol klädd i guldbrokad, presidentstolen, tom. Och han spelade inte landet ett spratt. Han utgår från att kampen för Libanons självständighet fortgår.

”Jag är optimistisk. Det är på grund av den nya generationen libaneser. De är mycket bättre än de äldre som körde det här landet i botten.”

Värdigt gick han förbi hedersvakten, stod stilla medan nationalsången spelades av en militärorkester. Medan hans motståndare dansade på gatorna till trumslag och flöjtmusik. Och Beiruts himmel lystes upp av ett hav av färgsprakande fyrverkeri. Och jag undrar häpet, vad är det de firar? Att en av de bästa presidenterna som Libanon någonsin haft, går hem på detta vis? Bara för att han under hela sin ämbetsperiod försökt motarbeta korruption, stått på de rättslösa sida och hävdat att alla libaneser var lika mycket värda? Bara för att han gång på gång stödde motståndsrörelsen när den körde ut den israelisak ockupationsarmén ur södra Libanon och slogs tappert varje gång samma armé angrep landet? Tror de att om de lägger sig platta under den israeliska stöveln, eller om de skulle lämna sitt öde i händerna på en man som Bush, så skulle de få ett bättre liv? Det är ju bara att se på hur bra palestinierna har det i Gazaremsan och på Västbanken. Eller så kan de ta en närmare titt på dagens Irak.

På andra sidan stan, firade man hans avgång med respekt. Man hedrade honom. Men där bor ju bara fattiga libaneser.

aljazeera.net

SvD1 SvD2  SvD3  DN1 DN2