USA:s krig kostar 3.5 triljoner USD

Konstnaderna USA:s krig hittills i Irak och Afghanistan kommer att stiga till 3.5 triljoner dollar år 2017, på grund av dolda kostnader, avslöjar en ny rapport.  Varje genomsnittliga amerikansk familj (fyra personer) har hittills betalat 20 000 USD för dessa krig.

I den nya rapporten ingår kostnader för stigande oljepriser, kostnader för sårade och räntor på lån som Washington tar för att finansiera krigen. Miljarder dollar tas från investeringar för produktion och för att täcka för arbetskraft som tas från produktionen och som kostar amerikanska arbetsgivare mellan 1 och 2 miljarder USD.

De skadade i dessa krig kommer i värsta fall att öka kostnaderna för sjukvården med 30 miljarder USD, inklusive minskad arbetförmåga hos traumatiserade veteraner som kommer att mista arbetsförmågan på grund av psykiskt lidande.  

Sextiotusen fångar i Irak

A.Saadoon, Irak

En rapport som Internationella Röda Korset presenterade idag under en presskonferens i Amman avslöjar att hela 60 000 människor sitter fängslade i Irak, hos de internationella styrkorna, det vill säga hos amerikanerna. Det är mycket svåra förhållanden dessa lever under och besök är de förbjudna att ta emot. En del av dessa sägs vara utlänningar men Röda Korset vill inte avslöja deras antal.

Röda Korset har arbetat i Irak i 26 år och ändå har de oerhört svårt att ta sig förbi byråkratin och att få den irakiska regeringen att skriva under ett avtal som gör det möjligt för Röda Korset att besöka fångarna. Källa: arabiska aljazeera.net

Fred på en dag

 

Under söndagen och måndagen tog president Mubarak emot inte mindre än fem arabiska statschefer. Kungen av Saudiarabien, presidenten av Sudan, presidenten av Jemen, Kungen av Jordanien och Mahmoud Abbas. Syftet med de enskilda möten var att hitta en gemensam ståndpunkt som de arabiska ledarna kan ha i det snart söndertjatade fredsmötet i Annapolis. Resultatet var inte säskilt uppmuntrande. ”Man kan inte säga att vi har kommit fram till en gemensam strategi”, sa man efteråt.

Saudiarabien och Egypten sökte stöd, något, vad som helst, för sin oro av deltagandet i ett möte som inte har till syfte att åstadkomma en rättvislösning för palestinierna utan enbart att tvinga nya arabiska stater att normalisera sina relationer med Israel medan situationen för palestinierna fortsätter att bli mörkare än någon sin.

Samtidigt meddelade Olmert igår att han inte finner sig tvungen att hålla någon som helst tidtaball för en slutgiltig lösning med palestinierna. Och Saeb Ereikat meddelade att man har en åsiktsskillnad som håller ”kan utvecklas till en verklig kris”. Och från turkiskt håll insisterade man på att ”alla berörda parter måste närvara vid mötet i Annapolis”.

Idag skriver DN  och Svd att mötet i Annapolis blir bara en dag lång, något som man baserar på uppgifter från den israeliska radion.

Och idag är jag mer övertygade om att mötet i Annapolis aldrig kommer att bli av. Det skulle verkligen förvåna mig om merpartern av dem arabiska delegaterna ens vill åka till en fredkonferens som ska behandla en av världens längsta och bittraste konflikter, på en dag.

Palestinier skjuter palestinier

Muren, Tamam och Ismail Shammout

Jag skrev för några dagar sedan att 440 nya miljoner dollar var på väg från Bush till Abbas. Och jag har noterat, att trots alla avspärrningar av Gaza, så ville inte israelerna avsluta allt banksamarbete med Gaza. Man kom till slut på att den israeliska postbanken skulle sköta förbindelserna.

Som palestinier förstod jag vinken direkt. Om Abbas och Dahlan ska få in pengar till Gaza, så måste man han samarbete med en israelisk bank. inget av dem 440 miljoner dollar skulle nå Fatahanhängarna i Gaza annars. Det lilla som Hamas för in genom smugglingstunnlar, går till att sköta de allmänna behoven. För Hamas beter sig fortfarande som en myndighet, en regering. När Abbas sa upp 16 000 offentligt anställda i från Gaza i somras, därför att de kunde vara Hamasanhängare eller sympatisörer, blev ett stort antal människor helt utan försörjning. Det vid sidan av 3 500 verkstäder som tvingats stänga, och affärer och företag som plötsligt inte hade något att göra.

Fatah är den absolut största enskilda arbetsgivaren inom det palestinska samhället. Där är man medlem, och får lön så att man kan ställa fram mat till sina barn. Om och när arbesgivaren kräver motprestation, måste man prestera. Jag kan inte påstå att alla Fathas anhängare är enbart anställda. Många av dem är säkert övertygade. Men en del har inget val.

Blir man tillsagd att fira minnet av Arafat, så gör man det bara. Och nu gjorde man det i Gaza. De som höll tal var inte så lite provokativa. Man tilltalade Hamas direkt med: Tro inte att ni kan styra oss med era stövlar. Skottlossningen kom igån. 6 människor dog och 80 skadade. Hur många sådana här incidenter det kommer att bli innan de 440 miljonerna är slut, kan jag inte sia om. Men det kommer säkert fler miljoner.

Idag skjuter folk på varandra i Gaza, imorgon knaske på Västbanken och i Libanon. Och hela tiden är en kamp mellan två läger, självständighet å ena sidan, amerikanskt inflytande å det andra. En del är övertygade om att gåendet i USA:s ledband kommer att föra gott med sig. Andra ser det som ren undergång. De som går i USA:s ledband kommer att få pengar, så länge USA har några, vill säga. Och de som inte tycker det, kommer att få svälta ihjäl.  Läs även Bitte Hammargrens artikel, SvD

Yttrandefrihet och videospel

Redaktionen i videospelet

Arabiska aljzeera visade ikväll det senaste inom videospel. En invasion av en arabisk stad som endast är bebodd av otäcka terrorister. Alla ska mejas ner, och på slutet, lämnar inte den segerrika invaderande styrkan stan förran de har kapat av ormens huvud. De attackerar och skjuter sönder allt i ett hus som hyser en viss nyhetskanal. Terroristernas tevekanal. På millimetern identisk med aljazeeras byggnad. Därinne, ser man rummet där redaktionsledningen sitter, journalisternas rum, redaktionen och nyhetsstudion. Skjutkalaset tar slut när man skjutit sönder kanalens emblem.

Det kan inte vara så himla lustigt för de som arbetar på aljazeera. 2004 stod de och demonstrerade sin närvaro utanför sin arbetsplats när Bush ville bomba sönder den tills Tony Blair fick honom på andra tankar. Bushs dröm lever tydligen fortfarande. Någon har velat förverkliga den i ett videospel så länge.

Vidrigt, är det minsta jag kan komma på, i det här sammanhanget!