Dagen om de kristna i Gaza

crucifixion-ismail-shammout.gif

Crusifixion, Ismail Shammout, Palestina

Idag skriver Dagen om de kristnas situation i Gaza igen. En kristen palestinier har dödats sedan belägringen av Gaza i juni i år. EN, och många många muslimer. Inte minst barn. Som palestinier oroar jag mig för alla Gazabornas liv. Därför att hela Gaza är förvandlat till ett fångläger. Det spelar ingen roll om man är kristen, muslim eller ateist. Man är utsatt för ohyggliga prövningar dagligen. Ens barn kan bli skjutna om de leker ute, för de kan misstas för att vara terrorister. Man kan dö av i princip vilken åkomma som helst då 50 vanliga medeciner har tagit slut och hundra andra medeciner håller på att ta slut. Kosten är bristäfällig, arbetslöshet och fattigdom har aldrig varit så omfattande som de är idag. Ändå vill man få det att framstå som någon sorts kristen-muslimsk konflikt. Så är det inte.

Abbas försökte spela med det kortet när Hamas tog över makten i Gaza, när han påstod att en kyrka hade bränts ner till Grunden. Det motsades av Kyrkoherden samma dag. Den omtalade kyrkan hade inte rörts. Nu var det någon som dödade en bokhandlare. Vad kan vara lägligare? Att framställa att de kristna far illa när Hamas styr?

Jag har varken röstat på Hamas eller Fatah. Jag är ju bara en palestinsk flykting från Libanon utan rätt att rösta. Men för länge sedan förstod jag att Abbas och hans anhängare inte skyr några medel för att skaffa sig stöd mot Hamas, det parti som vann ett demokratiskt val. Därför påstår man att det finns al-Qaida i Gaza, och att de dödar kristna. Sanningen är mycket enklare än så. Det finns de som tjänar pengar i Gaza, mot att utföra vissa uppdrag, så att man kan ställa Gaza i dålig dager, sedan makten där glidit Fatah ur händerna.

Det skulle vara lite mer moraliskt riktigt, om Dagen oroade sig för alla levande själar i Gaza, oavsett om de var kristna eller muslimer. De flesta muslimer i Gaza och i hela Palestina har en gång i tiden varit kristna. Att de under århundradenas lopp konverterat till islam, bör inte göra deras liv mindre värd. Den stora faran för människors liv i Gaza är inte våldet palestinier emellan, utan israelernas dagliga mördanade, antigen urskillningslöst eller rena avrättningar.

Dagen

Annonser

Apropå Annapolis…

palestine_1599417950.jpg

Må det vara fred…

Jag hittar inte på nu, utan det är fullständigt sant. Ahmad Qurai och resten av den palestinska delegationen som förhandlar om fred och förbereder för mötet i Aaannnaaaapppoolllliiiissss, ifall någon har missta höra talas om det, stötte på patrull! De stoppades vid en vägspärr när de skulle in till Jerusalem för ett sammanträde med den israeliska utrikesministern Livni.

De fick helt enkelt inte komma in. Och Livni verkar inte ha saknat dem på stubben heller. När de hade stått och möglat ett tag sa Livnins talesman att det ”inte borde ha hänt”. Qurai lär ha sagt till Livnin att detta inte kunde fortsätta och att man borde lägga förhandlingarna till ett annat Land. Och Livni lär ha ringt och sagt att hon ska låta utreda saken.

Detta bara några timmar efter att Mahmoud Abbas sa att fredskonferensen i Annapolis är en ”historisk chans” för att åstadkomma fred i Mellanöstern.

Jag bara undrar, om man inte kan träffas när man finns på 15 minuters bilresa från varandra, vad sjutton ska det vara bra för att ses i ett annat land? Spara på flygbränsle är det bästa man kan göra i det här fallet.

Och jo, 100 polisutredare gick in i 20 israeliska institutioner igår för att utreda allt som Olmert tros har fifflat och lagt rabarber på under hela sin politiska karriär. Från kommunhuset i Jerusalem till industridepartementet. Jag hade gärna velat se nunorna på Rice och Bush när de hörde om detta.

Läs även Den onödiga samtiden!

Ännu finns det hopp, även för Libanon

libanon.jpg

 

Igår firade den libanesiska motståndsrörelsen ”Den libanesiska martyrens dag”. Anhängare till Amalmilisen, Hizbullah och vänstern samlades för att lyssna till Hassan Nasrallah som åter igen talade till sin publik via en bioduk.

Han började med historik och sedan gick han över till de rykten som sprids (av den del av den sittande regeringen, Walid Jumblat i synnerhet) om förestående sammandrabbningar mellan de palestinska flyktinglägren i södra Beirut och shiaamuslimerna. Han försäkrade att något sådant kommer aldrig att hända i de områden där Hizbullah har makten.  Så var det överstökat.

Han övergick till att tala om det uppskjutna presidentvalet. Han sa att oppositionen aldrig kommer att acceptera en president som väljs med hälften + 1 av parlamentsledamöterna, så som den sittande regeringen och dess anhängare har hotat med länge. ”Vi kommer att betrakta honom som någon som våldför sig på ämbetet.” Han kallade till ett tidigarelagt parlamentsval, där den sida som vinner får bestämma vem ska bli president. 

Till saken hör att Libanons grundlag kräver att två tredjedelar av parlamentsledamöterna måste närvara för att de ska kunna rösta över huvud taget. Oppositionen, som ännu inte fått igenom sina krav på den kommande presidentens person och egenskaper, bojkottar parlamentets sammanträden för att förhindra röstningen. Om den sittande regeringen får som den vill, kan de rösta om hälften + 1 av ledamöterna är närvarande. Båda sidor vill ha en ”egen president” därför att presidenten utser regeringschef och har även stor makt över armén.  

Nasrallah uppmanade även president Emil Lahhoud att ta initiativet till en räddningsplan för landet för att skydda det mot ett maktvakum ifall man misslyckas med att komma överens om en presidentkandidat. ”Ett val med hälften + 1 är värre än ett maktvakum. Om makten förblir i händerna på en olaglig och oansvarig regering är det också värre än ett maktvakum.” Han sa att den kommande presidentens personlighet och sättet han blir vald på kommer att bestämma Libanons öde och därför är presidentvalet en väsentlig fråga som inte får lösas med artigheter.

Jag uppfattade hans uppmaning till Lahhoud att ta initiativet till en räddningsplan för Landet som en uppmaning till att stanna kvar i Báabda, presidentpalatset. Men jag kanske är den enda som uppfattade det så. För ingen av dem som kommenterat saken nämnde något åt det hållet.

Och oron bara växer i Libanon. Och alla skyller på alla och talar om att alla andra håller på att beväpna sig till tänderna. Men, ännu finns det hopp… även för Libanon.