Blodigt

dia-azzawi_4-irak.jpg

Dia Azzawi, Irak

2007 ser ut att bli det blodigaste året för de amerikanska styrkorna i Irak. Hittills har 853 amerikanska soldater dött i år trots att vi är i november ännu. Det slår 2004 då 849 soldater miste livet.

En av de sorgligaste intervjuer jag sett i år var med en utsliten ung amerikansk soldat som utmanade Bush att komma och tjänstgöra en vecka vid hans sida. Då, sa han, skulle han finna sig i förlängd tjänstgöring och lovade att göra det utan lön dessutom.

Hur många irakier som dör vet nog ingen. Man bara hör om dödade och okända lik lite varstans, dagligen.

Du också, Carl???

b061127193032.jpg

Apartheidmuren och palestinskt skapande

Jag satt just och översatte en dokumentär om palestiniernas situation på Västbanken. Jag såg palestinska barn och deras föräldrar bli misshandlade av bosättarbarn och deras föräldrar. Det var så vidrigt att jag, för att överhuvudtaget kunna hålla en professionell relation till det jag såg och höll på med, var tvungen att ta paus var tredje text ungefär.

Under pauserna hörde jag en nyhetssändning och där var Rice och Abbas för hundrafemtielfte gången mala något i stil med ”möjlighet till ett startskott för förhandlingar om en slutgiltig lösning”, löd det ganska precist och jag kände att jag inte längre begriper vad det betyder.  Var det inte där vi var för ca tjugo år sedan? Vad sjutton har hänt sedan dess? Vad är det som har hänt med oss?

Och så läser jag Carl Bildts ord: ”Även om det inte är alldeles klart, så går vi förmodligen mot någon typ av samtal om någon typ av möjlig fredsprocess i Mellersta Östern. Jag vill inte utesluta möjligheten att vi rör oss mot ett palestinskt statsbyggande.” Och känner att jag begriper ännu mindre.

Men, det här med Annapolis är så himla löjligt, hopplöst och tillgjort att det nästan låter som ett smaklöst skämt och ett riktigt falskt spel fast åt motsatta hållet. Om man liksom vill orka igenom den här perioden fram till den förbaskade dagen då fanskapet i Annapolis ska bli av, kan man hålla humöret uppe med ett tveeggat strategi. Antigen går det åt helskotta, vilket är mest troligt och då kan man fnissa elakt och fnysa genom näsan ett riktigt gällt: Vadvardetjagsa! Eller så går det riktigt bra, typ att israelerna får änglavingar eller så, och då kan man skåla med något bubbligt och gott!

 Uppriktigt sagt så tror jag mest på första alternativet. Men jag har inget emot att bli överraskad. Fast… om jag ska var riktigt, riktigt ärlig så tror jag inte att kafferepet i Annapolis kommer att bli av överhuvudtaget.

Jinge

Khaled Mishaal varnar

3428.jpg

Igår kväll höll Khaled Mishaal, politisk ledare för Hamas, en föreläsning i Damaskus. I detta sammanhang sa han att hela spektaklet med fredsmötet i Annapolis var ”ett stort strategiskt skådespel” vars enda syfte var att dra bort uppmärksamheten från det USA egentligen höller på med för fullt: Förberedelse till ännu ett krig i Mellanöstern som denna gång inte gäller ett enda land, Iran, utan kommer att gälla även Syrien, Libanon och Gaza.

Mishaal passade även på att varna Mahmoud Abbas för att göra några ”farliga” eftergifter till Israel under mötet. Han sa: Ingen har befogenheter att göra eftergifter eller överge fasta palestinska principer och den överenskomna palestinska nationella hållningen, i skuggan av delningen på den palestinska arenan, i frånvaron av nationellt samförstånd och så länge de legitima palestinska institutionerna inte får spela någon som helst roll.

Han ansåg vidare att Hamas inte motsätter sig ansträngningar som kan leda till att palestinierna kan få sina nationella rättigheter men att fredsmötet i Annapolis har till syfte att pressa palestinierna för att beröva dem deras rättigheter och att ge Israel möjligheten att normalisera sina relationer till andra arabiska stater. Han avslutade med att varna ”bröderna i Ramallah” och sa: Ni ägnar er åt ett farligt spel. Äventyra inte er politiska framtid och lär er av Arafat som alltid höll sig till det palestinska samvetet.