Klas Sandberg om ett eventuellt krig mot Iran

image10.jpg

En gång i tiden, det var under den amerikanska hypermaktens glada framtidsförhoppningarnas gyllene epok för bara fem år sedan, var tanken att invasionen av Irak skulle bli en liten trevlig entrérätt. Planen var att Amerika skulle sabla ner sju mellanösternländer, det ena efter det andra i ett veritabelt alexanderståg.

Den som meddelar det är förre NATO-befälhavaren Wesley Clark. I sin egenskap av före detta fyrstjärnig general gick han som barn i huset i Pentagon vid tiden för Irakkrigets utbrott och mottog allehanda förtroenden från officerskollegor och tjänstemän.[i]

Iran stod på dödslistan, liksom Libanon, Somalia och Sudan. Donald Rumsfeldt hade beställt en regelrätt utredning av vad som krävdes för att upprätta ett imperium.

Vi vet vad de planerna var värda idag Rawia. Det märkliga är bara upphovsmännen inte verkar ha tonat ner sina ambitioner. Inte på minsta sätt. Tvärtom. Agitationen för ett angrepp mot Iran verkar ha tilltagit.

För somliga neokonservativa som Michael Ledeen har den fått en biton av desperation. Om man bara kommer igång att klappa till Iran, ja DÅ skall vi minsann få se att alltsammans går i lås trots allt.Vi kan gärna tänka tillbaka litet här. En gång i tiden skulle allt lösa sig om man kom klappade till Irak. Det skulle fixa sig med oljan, med Palestinierna och med Persiska viken.Nu skall det lösa sig med oljan, med Palestinierna, med Persiska viken och Irak, bara man drämmer till Iran.

Det finns andra neokonservativa som inte bekymrar sig speciellt över debaclet i Irak. Daniel Pipes förklarade kallt att ”När sunniterrorister angriper Shiiter och viceversa så löper icke-muslimer mycket mindre risk att skadas. Inbördeskrig i Irak är kort sagt en humanitär tragedi men inte en strategisk.”[ii]

I klartext; den humanitära katastrofen spela ingen roll. Huvudsaken är att vi andra är säkra. Det framhölls att man säkert skulle kunna spela ut olika iranska befolkningsgrupper mot varandra precis som i Irak.[iii]

Hela spekulationen är typisk för de policy-dokument som den neokonservativa kamarillan kläcker ur sig med regelbundna mellanrum. Glatt pladdrande om länder som skall angripas, sprängas och spela ut mot varandra. Snabbt och obekymrat dribblande med förslag som om de genomfördes skulle innebära döden för tiotusentals människor.

Vad som är och förblir att ogenomträngligt mysterium för mig och som borde vara för alla andra är hur denna samlig ärkeklåpare f-o-r-t-f-a-r-a-n-d-e betraktas som strategiska visdomkällor. Alla deras lysande planer har upplösts i blod och kaos, men de sitter kvar på sina gamla poster. De får fortfarande lägga ut texten om hur ”araber bara begriper styrka”.

Och här i Sverige sitter fortfarande Per Ahlmark och agerar relästation för deras dumheter i sin kolumn på Dagens Nyheters ledarsida.

I stort sett är det ett påhittat hot som man ingriper emot, precis som i Irak.

De har varit inriktade på att driva fram en konfrontation mot Iran. Två före detta topptjänsemän, Flynt Leverett och Hillary Mann som varit inblandade i förhandlingarna med Iran om dess kärnvapenprogram hävdar uttryckligen att man från amerikansk sida hela tiden riggade kraven med siktet inställt på att få förhandlingarna att gå i kvav.[iv]

Ta det såkallade kärnvapenprogrammet till exempel. Iran har 160 gascentrifuger. För att kunna framställa klyvbart material i sådan mängd att det skulle bli ett kärnvapenprogram skulle det behövt 16 000. Det kommer att ta decennier innan de har framställt material för en enda atombomb.

USA:s förre CENTCOM befälhavare, John Abizaid har för övrigt sagt att ett kärnvapenbeväpnat Iran faktiskt är något som det är fullt möjligt att leva med.[v]

Det finns inget akut hot från Iran. Troligen är det handlar det om att man i Washington kör vidare med de gamla planerna från 2003, på samma bedövade, sömngångaraktiga sätt som ett olycksoffer som kliver in i sin bil och försöker köra vidare från olycksplatsen, trots att hans bil är ett kraschat vrak.

Jag tror man har samma sorts reaktion här. De amerikanska planerarna tror fullt och fast att de fortfarande disponerar över samma supermaktsmaskineri som i mars 2003.

I praktiken förhåller det sig annorlunda. fram till mars 2003 dominerade Amerika Irak med en minimal insats, som ett mörkt åskmoln. Saddam Hussein kunde knappt snyta sig utan amerikanskt tillstånd.

Idag har det åskmolnet laddat ur sig. Amerikanerna måste staga upp sin ställning med kärnan av sin armé som gradvis slits ner.

Vad tror jag? Ett amerikanskt återtåg är nog en tidsfråga. Angrepp eller inte angrepp mot Iran. Möjligtvis kommer ett tredje krig att göra processen ännu snörpligare.
______________
[i] “
Seven countries in five years” av Joe Conason, I Salon.com, den 12 oktober 2007.

[ii] Daniel Pipes i Jerusalem Post. Inte tillgängligt på nätet. Via ”Pipes Joins Up With Giuliani” av Ken Silverstein, Harpers Magazine den 28 augusti 2007.

[iii] Se exempelvis Thomas McInerney i det neokonservativa husorganet Weekly Standard: ”Yes, there is a feasible military option against the mullahs’ nuclear program” i Weekly Standard, 04/24/2006.

[iv] “The Secret History of the Impending War with Iran That the White House Doesn’t Want You to Know” av John H. Richardson, I Esquire, 10/18/2007

[v] ”Abizaid: World could abide nuclear Iran” av Robert Burns, AP, Boston Globe, den 17 september 2007.

Annonser

Iran eller…?

0000wa.jpg

Iran, vars hela BNP inte uppgår till en tredjedel av USA:s militära budget framställs idag som den stora faran för världsfreden. Det förvånar mig att just amerikanerna är ”rädda” för Iran. De som borde vara rädda är väl Irans närmaste grannar, dvs de arabiska Golfstaterna. Men  är de det? Nej.

Med stigande oro ser jag en linje av eld sträcka sig från Turkiet till Pakistan. Irak är idag ett blodbad som är svårt att se något slut på. Ett slag mot Iran kommer att vara minst lika förödande. Man håller på och velar, har inte bestämt sig om man ska bomba just Irans kärnkraftsanläggningar eller om man ska ta och bomba 1500 andra mål medan man är i farten. Det är faktiskt det som USA och Israel avhandlar idag.  De 1500 målen utgör stommen i Irans infrastruktur. I dem ingår broar, departement, fabriker och annat. Det vid sidan om Revolutiongardets baser. Och slår man till mot Iran, kommer man med all sannolikhet även att slå till mot Syrien och Libanon.

Hela den muslimska världen gladde sig åt utvecklingen i Turkiet, den växande ekonomin, samexistensen mellan muslimska politiska partier och ett sekuläriserat samhällsystem, närmandet till EU, det är sådant som alla talat beundrande om, från egyptier till palestinier till Gulfstatsaraber. Men Turkiet verkar dras in i en vidrig konflikt mot ett grannfolk som så gärna vill nå självständighet vid den absolut sämsta möjliga tidpunkten i hela regionens historia, verkar det som. Kurdernas drömmar om självstyre och självständighet har alltid respekterats av folken i regionen, inte mist av vänstern. Men just nu ser det ut som om dessa drömmar kommer att sätta hela regionen i brand. För kurderna försöker nå sin självständighet just när USA härjar i regionen och med en halvhemlig hjälp av israelerna. Om kurderna tror att de kan nå sin självständighet på detta sätt, och genom att bryta sönder flera länder i regionen, genom amerikanska krig, begår de det värsta misstaget i sin historia.  

Afghanistan är ockuperat och konflikten med talibanerna i spetsen verkar obönhörligen ha spritt sig över gränsen. Om det vill sig illa kommer Pakistan att falla sönder i stridande stammar, religiösa skolor, landsbyggd mot stadfolk, mot militären och militären mot det styrande politiska skiktet.

Alla dessa stora muslimska länder kommer att stå i brand. Och det är just meningen. För ett iranskt kärnkraftsverk kan inte vara den egentliga anledningen till Bushs skjutglädje. Särskilt med tanke på hur det ser ut för amerikanerna i Irak och Afghanistan.

Hoppet står nu för det amerikanska folket. Att de på allvar säger ifrån och förhindrar ett angrepp på Iran. För om Iran faller, kommer hela Mellanöstern att göra det. Och vi kan då börja räkna, Turkiet, Irak, Iran, Afghanistan, Pakistan, Syrien, Libanon… och använder amerikanerna baser i de arabiska Golfstaterna, behöver vi knappast undra om de också kommer att dras in i kriget… Ett slag mot Iran är helt enkelt ett slag mot så gott som hela den muslimska världen! Med allt vad det kommer att innebära för dessa länder som redan idag har enorma svårigheter och problem att ta itu med.