Vinnarna och förlorarna

Det som är kvar av kyrkan i min hemby, Suhamata, i norra Palestina
….
Vanligtvis går det att läsa, förstå och härleda skeenden och konsekvenser i det kvicksand som heter Mellanöstern. Men inte den här gången. Sakkunniga, gamla politiska rävar, unga representanter för lika unga organisationer, vanliga människor, alla stammar skamset och försöker åstadkomma några kloka ord om en situation som ingen, absolut ingen, kan bli klok på. Som om galesnskapen i det som sker, det obegripliga, beror på en brist i deras egna intellektuella förmåga. Men så är det inte. Inte den här gången.

Palestinierna i Gaza skjuter på varandra igen. Israel bombar, avrättar och hotar att avrätta Hamasledarna Khaled Mishaal och Ismail Haniye.

Under 80 år av avrättningar av palestinska ledare har Israel inte skördat annat än ännu bittrare fiender i arvtagarna till de man avrättat. Att avrätta några palestinska ledare hit och dit kan inte bespara Israel bekymren med ett folk man körde ut för att själva bygga sig en stat.
Och ändå, saknar man i Israel förmåga att inse detta.

I Libanon dyker en organisation upp i Nahr al-Bared från ingenstans, startar ett krig mot den libanesiska armén och håller befolkningen, 40 000 palestinska flyktingar, som gisslan. Ingen vet var de kommer från, var de har fått sina vapen ifrån och vad det är de är ute efter. Själv kunde jag inte annat än konstatera att talesmannen för Fath al-Islam kan omöjligen komma från ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Han behärskar inte dialekten, helt enkelt.

Det enda som är uppenbart är att de vill destabilisera Libanon inifrån flyktinglägren. Libaneserna har varit kloka hittills och inte låtit sig dras in i ännu ett inbördeskrig. Då tvingas det på dem, och på palestinierna. Detta kan leda till en formidabel slakt på palestinier i Libanon. Det har skett förut och kan ske idag. Vem är det som tjänar på det? De som vill se kaos i Libanon. Och de är många.

Vilka är förlorarna? Samma gamla flyktingar som kördes ut ur sina byar och städer för sextio år sedan. Och deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och libaneserna som ännu inte glömt det förra krigets fasor.

Annonser

MIN BIKINI ÄR I FARA

Naji al-Ali, emanicipation på arabiska
….
Jag har redan laddat upp inför sommaren med en knallgrön bikini. Jag har köpt den, tvättat den och lagt den vördnadsfullt i lådan i väntan på ett första dopp.

Färgen valde jag omsorgsfullt. Den SKA var så iögonfallande som möjligt. Och jag har verkligen förberett mig på att bemöta de elaka blickarna från mina beslöjade systrar vid bassängen och vid sjöstranden.

Jag har verkligen känt mig illa tillmods när jag badat med min son medan mina beslöjade systrar blängt elakt och föraktfullt på mig. Och inte lite förbannad har jag varit. Jag har i hela mitt liv badat i bikini, både i Libanon och i Sverige och jag har inte lust att sluta med det för att en del tycker att jag bär mig skamligt åt.
Men så ikväll läste jag att Pia Kjaersgaard, ledare för Dansk folkeparti, vill att Danmark ska totalförbjuda muslimska sjalar. Och då känner jag en obetvinglig lust att åka till Botkyrka och shoppa. En och annan burka borde jag väl hitta någonstans. Sedan ska det kanske bära av mot Köpenhamn.
Men så tänker jag på min bikini. Hur sjutton ska jag bära mig åt??? En lysande idé börjar gro i min hjärna. Jag har nämligen en löjlig gardin som är så tunn och skir och genomskinlig att jag skäms för att hänga den för nåt fönster. Den känns helt meningslös.
MEN, om jag syr en burka av den, kan jag ha den ovanpå min knallgröna bikini och reta gallfeber på hela världen om jag så vill. Skirt, glansigt, snudd på osynligt tyg till burka ovanpå min knallgröna bikini… beslöjad och naken på en och samma gång… med tuttarna putande ovanför min halterneck bikinibehå och fläsket väl synligt genom burkaeländet… inte ett mikrogram silikon så långt ögat når… äkta muslimskt hull med celluliter och allt… Inte så dumt faktiskt. Inte alls dumt…

"Självmord är det enda som återstår"

Naji al-Ali
Ord från Gaza idag

”De slåss om en chimär.
En myndighet utan myndighet.
En regering som inte har något att regera med och inte något att regera över heller”, säger en palestinier.

”Frukta Gud för det palestinska folkets skull!
Hamas borde lämna regeringen och återgå till motståndet mot ockupationen”, säger en annan.

”När israeliska flygplan bombade i Rafah idag gjorde de ingen skillnad på en palestinier och en annan”, säger en tredje.

”De är kollaboratörer allihop. De tjänar Israels intressen. De gör detta för att dra det palestinska folkets uppmärksamhet från Israels planer på att bygga ytterligare 20 000 bostäder i östra Jerusalem”, säger en fjärde.

”Det finns förrädare bland oss. Det finns de som inte längre bryr sig om Palestina. De utför uppdrag och får betalat av USA och Israel”, säger en femte.

”Jag kan inte tänka. Jag kan inte andas.
Självmord är det enda som återstår”, säger en palestinsk småbarnsmamma.

Morsan är spelberoende

Ismael Shammout, the watermelon

Jag ringde min syster i Beirut idag och fick reda på att min mamma var där. När jag bad att få tala med henne, suckade min syster och sa: ”Vi får se om hon kan tänka sig att ta emot ditt samtal!”
Jag tyckte att något var underligt i min systers ton och ordval, så det var lika bra att ställa frågan: ”Vad då ta emot mitt samtal? Morsan har aldrig vägrat tala med mig i telefon!”
Min syster suckade och sa: ”Hon sitter som klistrad vid datorn igen!” Hon skickade ungarna i säng vid solnedgången för att ha datorn för sig själv…”
Kontentan av historien var att min mamma har fastnat för ännu ett datorspel. Min mamma! Konkurrerar med sina barnbarn, 5 och 6 år gamla, om att samla virtuella ägg i en virtuell korg, om jag nu fattade vad spelet går ut på.
Jag tyckte att det var helt underbart att höra.

Min mamma har aldrig lekt nämligen. Vid tre års åldern blev hon flykting och sedan dess har hon aldrig lekt. En bra bit över sextio är hon idag och det är aldrig för sent att börja om, tydligen.
Jag såg tendenserna när hon var på besök här hos mig, när hon satt och spelade spindelharpa eller kivades med min son om kontrollen till hans Nintendo, men jag trodde inte att hon skulle fastna så till den milda grad att familjmedlemmar skulle börja klaga.
Plötsligt slår det mig, att den tekniska utvecklingen som jag själv klagar en hel del på, har gett min mamma en möjlighet som hon aldrig skulle ha fått annars. Att ta igen sin förlorade barndom.
Jag tror att jag, när jag blir i mammas ålder, kommer att se ut som julgran, där det hänger en massa saker om halsen på mig, så som mp3, telefon och sånt gör idag. Men det kommer att vara saker som inte uppfunnits än. Kanske kommer jag att ha en antenn inopererad i skallen och några chips i pannan.
Jag skrattade av hela mitt hjärta när jag talade med min mor och sa:
”Mycket nöje, kära mamma!”

Magnus William-Olsson, Sex kärleksdikter

Lobna Amin, Bahrain
Magnus William Olssons diksamling, O´ som kom ut 1987 var bland de första diktsamlingarna jag läste på svenska och faktiskt, den första svnska dikten jag översatte till arabiska var just ur samma diktsamling, samma år. Dessa sex kärleksdikter är hämtade ur O´…
Sex kärleksdikter
av Magnus William-Olsson

Du drar dig ur mitt liv som tråden
ur ett halsband och går mot
en ensamhet som överskrider min,
en rymd! Det har fallit ett tungt

regn som spolar bort allt, alla
bilder, all smak, all lukt. Kvar
finns bara känslan av att nånting
nyligen fanns. Var ska jag nu

gör av min förbannade kärlek? Jag
tror inte längre att jag kan föra
in handen under tröjan och finna

resterna av ett avbrutet samtal. Där
finner fingrarna en kropp. En kropp!
Vad svarar man dess tysta täthet?
_____

Kanske vaknar du just till
och lägger ansiktet tätt tätt
mot hans hår som luktar honung
och sömn. Han drömmer, gungar ljudlöst

över dina djup, och när han
vaknar gör han det i dina ögons
värme. Det gör mig vanmäktigt
rasande att känna hur varje

rörelse i tiden motsvarar
en av din rörelse i samma tid.
Mina timmar följer dina timmar

så nära att jag hör dig andas.
Kanske vaknar du just till, för nära
Honom och för långt från mig.
_____

Ingenting är sannare än en tvungen
lögn. Men den som ljuger falskt blir
avskydd av tingen. Jag bär mitt kött
mellan tänderna till dig – femti

mil bort. Femti mil som lägger
under sig omätliga arealer
av frusen jord och ett ”Jag älskar
dig” som kliver ur sin avsikt

och faller: British Museums största
kruka skulle aldrig falla så vasst
och aldrig dölja så lite. Så

vänder vi i var sin ände – två
simultana rörelser; två ansikten,
två skärvor, i två mjuka händer.
_____

Jag har väntat så länge nu, på
kärleken och dig, att mina ögon
tagit färg av väntan själv och av
dess överdådighet. Ja, så länge

har jag väntat här i denna kropp
att mina händer griper som ett
spädbarns händer varje gång jag hör
ett namn som liknar ditt. Utanför

mitt fönster spelar Medelhavets
mjuka cello, och månen mäter vinkeln
mellan tid och tingen, som är

det otäckt tunna streck på
vilket du om mornarna försvinner,
men lämnar kvar din sko i drömmen.
_____

Det finns ett hål i varje mänsklig
kromatik – ett obestämt men faktiskt
antal toner som fattas. Där blir döden
till och växer. Min död. Din död

som klädd i klänning lik en blå
lykta kommer in till mig i sömnen
och säger nåt jag aldrig förstår.

Men jag förstår att du har klätt den
i din älsklingsfärg för att locka
mig att känna stolthet över det
jag förut ägt. Och kanske ska jag

aldrig äga nåt så vackert mer.
Om man kan äga någons död förstås,
och inte bara kärleken till liket.
_____

Berättelsen har tystnat. Ögonblicken
har passerat rätt igenom HÄR.
Det förflutna återvänder, vänder
åter gör det stulnas bild. Blicken

fyller den med mening. Berättelsen
har tystnat. Det som varit väger
ingenting. Din lätta bild
går in och ut i mig på egen hand.

Mina ögon fyller dig med liv,
fyller det förflutnas blick med liv.
Tystnat har berättelsen. Men kroppen

utsträckt här på sängen, färdas tungt
förankrad i sitt nu, med tiden genom
sinnlighetens alla tysta vallar.

ستة قصائد حب

للشاعر السويدي ماغنوس ويليام اولسون

عن السويدية بقلم راوية مرة


تنسحبين من حياتي كما ينسحب الخيط
من عقد وتسيرين نحو
عزلة تفوق عزلتي،
فضاء! لقد هطل مطر

ثقيل شطف كل شيء، الصور
كلها، النكهات كلها والروائح. ما تبقى
هو شعور بأن شيئا ما
كان موجودا لتوه. ماذا سأفعل الآن

بحبي المصاب باللعنة؟ لا
أظن أنه مازال بوسعي أن أمد
يدي تحت سترتي لأجد

ما تبقى من مكالمة انقطعت. هناك
تجد الأصابع جسدا. جسد!
بماذا يجيب المرء على تماسكه الصامت؟
_____

قد تستيقظي في هذه اللحظة
وتقتربي بوجهك ليلتصق
بشعره الذي تفوح منه رائحة العسل
والنوم. وهو يحلم، يتأرجح بصمت مدقع

فوق أعماقك، وعندما
يصحو، يفعل ذلك بدفء عينيك.
ما يثير جنوني و يفقدني
حولي وقوتي أن كل

حركة للوقت توازيها
حركة لك في الوقت ذاته.
ساعاتي تتبع ساعاتك

عن قرب يمكنني من سماع أنفاسك.
قد تستيقظي في هذه اللحظة
قريبة للغاية منه، وبعيدة للغاية عني.
_____

لا شيء أصدق من كذبة إجبارية
لكني الذي يكذب للغش يلاقيه
كره الأشياء. أحمل لحمي
بين أسناني إليك – طوال مسافة

لا تقل عن خمسمائة كلم. خمسمائة كلم
تلتهم مساحات شاسعة
من أرض جليدية وعبارة
”أحبك” تخرج عن حدود مغزاها

وتقع. لما استطاعت أكبر قطع الفخار
في بريتيش ميوزيوم أن تقع بهذه الحدة
وأن تخفي هذا القدر الضئيل. هكذا

يميل كل منا بنهايته – حركتان
متزامنتان؛ وجهان،
شظيتان في أيد ناعمة
_____

لقد انتظرت طويلا الآن، انتظرت
الحب، انتظرتك، حتى اكتسبت
عيناي لون الانتظار ذاته،
لون بذخه، أجل، إلى هذا الحد

طال انتظاري في هذا الجسد
حتى صارت يداي تحاول الإمساك،
بشيء ما كيدي طفل رضيع
كلما سمعت اسما يشبه اسمك، أمام

نافذتي يعزف البحر المتوسط كمنجته الكبيرة
بنعومة، ويقيس القمر الزاوية
التي تفصل بين الوقت والأشياء، التي

تشكل الخط الرفيع إلى درجة مرعبه
والذين تختفين خلفه في الصباح
تاركة حذاءك في الحلم.
_____

هناك ثغرة في كل تصاعد نغمي
إنساني عدد من النغمات غير محدد
لكنه مفقود حقا. حيث يتكون
الموت وينمو. موتي. موتك

الذي يأتيني في فستان كمصباح أزرق
يدخل علي في نومي
ويقول ما أستطيع فهمه أبدا.
لكني أدرك أنك ألبستيه

لونك المفضل لتغرينني بالشعور
بالفخر بما كنت أمتلكه في السابق
وربما لن أملك في يوم ما

شيئا يقاربه بالجمال.
هذا إذا أمكن لأحد ما أن يمتلك موت آخر، بالطبع،
وألا يملك الحب للجثة فقط.
_____

صمت الحكاية. عبرت اللحظات
من هنا بالذات. يعود الماضي،
وتعود أيضا
صورة المسروق. النظرة

تملأها بالمعنى. صمتت
الحكاية. ما كان يزن الآن لا شيء
صورتك الخفيفة
تدخل في وتغادرني كما تشاء.

عيناي تملأك بالحياة.
تملأ نظرة الماضي بالحياة.
صمتت الحكاية. لكن الجسد،

ممدد هنا على السرير، يسافر بثقل
ثابت في آنه، مع الوقت
عبر كل الحواجز الصامتة للشهوة.

Generation Död

Salvador Dali

Ibland är det svårt att låta bli att tänka på vilket intryck våra liv skulle göra på någon som dimper ner från framtiden, det förflutna eller från ett annat hörn i universum. Antalet frågor som skulle infinna sig i denna presumtiva stackare som skulle behöva konfronteras med våra liv och vår kultur skulle nog bli astronomiskt.

Jag konfronteras med denna tanke ganska ofta just nu. Det började med att min son skulle köpa födelsedagspresent till en kompis. Valet föll på ett halsband med en döskalle hängande i. Det tog sin tid att förklara att vi inte kunde komma med en sådan present till ett barn vars föräldrar härstammar från ett arabland. Att de i bästa fall skulle tro att vi har blivit spritt språngande galna eller att de i värsta fall skulle köra oss på porten.

Sedan dess ser jag döskallar överallt. På kepsar, t-shirts, pyjamasar, kalsonger, skor, ryggsäckar, strumpor, badbyxor… och till slut på tjejtrosor och pyjamasar. Idag såg jag en vuxen man med döskallar på skorna. Men det som tog priset var en sparkdräkt för en baby, röd med vita döskallar på. Och jag kan inte låta bli att undra: Hur kommer det sig? Varför detta just nu? Har det med domedagsstämningen som råder på grund av miljödebatten? Håller vi på att förbereda oss på det värsta? Är det en sort besvärjelse? Är det en konfrontation med vår värsta mardröm? Varför klär vi våra barn och smyckar dem med dödssymboler? Har det någonsin förekommit något liknande i den mänskliga kulturens historia? Jag tror faktiskt inte det.
Är det någon som kommer att bry sin om Halloween i år? Nu när vi lever med döden året om?

Vi får hoppas att inget ljushuvud kommer på idén att introducera döskallemodet på sjukhus eller på ålderdomshem.