Al-Jazeeras Forskningscentrum: Målen

Mostefa Souags egen beskrivning av projektet ”Al-Jazeeras Forskningscentrum” i Doha, Qatar:

Al-Jazeeras Forskningscentrum är en självständig institution för vetenskaplig forskning som håller på att etableras sedan början av 2006 inom mediekoncernen al-Jazeera. Syftet är att vara ett kunskapsmässigt och vetenskapligt stöd för al-Jazeera, att stödja den vetenskapliga forskningen i regionen och sprida kunskap genom alla tillgängliga högteknologiska medier och IT-kommunikation. Detta ska genomföras genom att bygga ett nät av forskare, sakkunniga, specialister, intellektuella och andra som utmärker sig inom den vetenskapliga forskningen.
Syftet med forskningscentret är att uppnå målen som al-Jazeera arbetar för och för att stärka nätverkets budskap. Det kan bara uppnås genom vetenskapliga metoder som uppfyller objektivitetens och frihetens krav. Och genom att fastslå al-Jazeeras motto:

”al-Ra`y wal Ra´y al-akhar”, vilket på svenska betyder ungefär: ”Den ena synpunkten och Den andra”, och genom att hålla kontakten med allmänheten, riktningarna inom den allmänna opinionen, genom att mäta, analysera och offentliggöra. (opinionsundersökningar).
Målen:
1- Att bygga upp en kunskapsbank som koncernens olika kanaler kan stödja sig emot i sitt journalistiska och institutionella arbete.
2- Att bidra när det gäller att definiera strategiska mål och utvärdering av olika ståndpunkter.
3- Att definiera de stora utmaningarna som möter arbvärlden och vara delaktiga i att hitta sätt att bemöta dem.
4- Att stärka dialogen och samarbetet mellan akademikerna, forskarvärlden, och det civila samhället hemma och ute i världen.
5- Att bidra med en arena för dialog, bättre kännedom och samförstånd mellan olika kulturer, civilisationer och trosriktningar.

Annonser

Mostefa Souag, chef för al-Jazeeras forskningscentrum

Mostefa Souag
Jag har alltid funderat över hur det kommer sig att den arabiska renässansen alltid kommit av sig. För det är ingen hemlighet att arabvärlden, i vissa avseenden, särskilt det religiösa, befinner sig i en långdragen och högteknologisk medeltid. Där mörkret och inte bara upplysningen, använder sig av Internet.
Kan en tevekanal, eller rättare sagt, en mediekoncern, som al-Jazeera har blivit idag, förändra historiens gång? Att tvinga fram en renässans genom att balansera på kniveggen, mellan de reaktionära krafterna inom arabvärlden och misstänksamheten utifrån? Kan al-Jazeera arbeta för ett arabiskt, intellektuellt och vetenskapligt uppvaknande utan att hotas av västerländska raketer som hotar att jämna dess byggnader och dess medarbetares drömmar med marken igen? Är det så att man i väst ser med oblida ögon på al-Jazeera för att den inte kommit till genom någon biståndsprojekt utan är helt och hållet en arabisk framgångssaga genomförd med arabiska pengar och arabiska, självständiga idéer?

I bokmässan i Göteborg för några veckor sedan träffade jag Mostefa Souag. En medelålders man med hårt markerade manliga drag, en mjuk röst, ett varmt leende och en fantastisk förmåga att koncentrera sig på och tala om det han brinner för trots att en massa människor slet i honom åt olika håll.
Mostefa är en algerier som arbetat och undervisat i journalistik, arbetat för BBC i många år innan han sadlade om och började på al-Jazeera.
Nu är denna herre ansvarig för den absolut viktigaste institutionen som håller på att grundas i arabvärlden, nämligen al-Jazeeras forskningscentrum i Doha, Qatar.
Han berättade ingående för mig om projektet under bokmässan men jag var så upptagen med tanken på om den där mannen som stod framför mig insåg vidden av och allvaret i sitt uppdrag, att det hindrade mig från att ta in allt. Jag bara stirrade på honom och kände att mascaran höll på klibba fast i ögonvrån på grund av intensiteten i blicken. Som tur är utbytte vi email-adresser för att fortsätta tala om det som vi inte hann med mellan de olika seminarierna och mötena. På en fråga om vad forskningscentret är och hur det är tänkt att se ut och fungera svarade Mostefa ingående och detaljerat. Jag får be om att återkomma med en sammanfattning, en beskrivning av det som jag återigen kallar för det viktigaste och mest intressanta projektet i arabvärlden idag.

Två ansikten från al-Jazeera

Wael Tannous sköts i direktsändning
den 19 juli 2006 i Nablus
Guivara al-Budairi i den blå hjälmen
vänder sig om och ser att Wael, tekniskansvarig
för sändningsbilen är skjuten.


Guivara al-Budairi, den mest populära bland al-Jazeeras korrespondenter i Palestina, irriterade den israeliska armén den 19 juli då de demolerade en enormt stor och gammal byggnad i Nablus, den palestinska säkerhetstjänstens högkvarter. Man sprängde och demolerade byggnaden trotts att det fanns folk inne i den, säkerhetsfolk och fångar.

Man ville inte låta al-Budairi filma alltihop. De hotade att köra på henne med en jeep flera gånger och försökte göra det men hon fortsatte sin rapportering i direktsändning. Jag tror inte att hon uppfattade allvaret av hotet eller trodde inte att de skulle sätta det i verket i direktsändning och inför minst sagt tiotalsmiljoner tittare! Men det gjorde de faktiskt. Den israeliska armén sköt Wael Tannous. al-Budairi vände sig om och försökte att kommentera det som hände och avsluta sin rapportering men rösten svek. Wael Tannous klarade sig trots skottskador, tack och lov. Det var ett oförglömligt ögonblick som etsade sig fast i hornhinnan och i öronen.

Al-Budairi och Tannous är bara två av dem som gör al-Jazeera till vad den är idag.

FRÄMLINGENS SÄNG, MAHMOUD DARWISH

Tamam Shammot, Vallmon
JAG VÄNTADE INGEN
Vart än du beger dig med vinden skall jag veta
att hämta dig åter. Jag vet varifrån din avlägsenhet kommer.
Så far som minnena far till sin evighetsbrunn,
adrig finner du sumeriskan bärande
sin kruka åt ekot i väntan på dig.

Ja, jag skall nog veta att hämta dig åter
så följ efter de gamla havsfolkens flöjter
och saltkaravanerna på deras oändliga väg. Och ge dig av,
din sång undslipper oss och vår tid,
och söker en ny häst att dansa sin fria
rytm. Du skall inte finna det omöjliga sitta och vänta
som den dag jag fann dig, den dag jag födde dig
ur min längtan.

Ja, jag skall nog veta att hämta dig åter
att fara med floden från ett öde till
nästa, för vinden är redo att slita dig från
min måne och de sista orden på mina träd är redo
at falla på Trocaderoplatsen. Vänd om
för att finna drömmen, far

till ett väst eller öst som tynger din exil
och avlägsnar mig ett steg från min säng
från en av min själs sorgsna himlar. Slutet är
börjans syster, så far och finn det du lämnat här
i väntan på dig.
Jag väntade mig inte, väntade inte någon.
Jag måste kamma mitt hår
långsamt efter vanan hos ensamma kvinnor
om natten, göra mig i ordning och splittra
mot marmorgolvet eau de colognen, förhindra
min självupptagenhet om vintern.
Som om jag sa till min själ: Värm mig,
så värmer jag dig, min kvinna, och sköt om dina händer.
Vad angår dem himlens nedstigande till jorden,
jordens resa mot himlen.
Sköt om dina händer att de bär dig
-”Dina händer är dina härskare”, sa Eluard – så far,
jag vill dig eller vill dig inte.
Jag väntade dig inte, väntade inte någon.
Jag måste hälla upp vin
i två spruckna glas och förhindra
min självupptagehet i väntan på dig!
Mahmoud Darwish
Främlingens säng
Tolkning från arabiska
Kerstin Eksell
Dar al-Muna

Palestinierna väntar fortfarande på Godot

Terroristerna som israels armé jagar

Efter en massa bedrövliga nyhetssändningar från Palestina igår gick jag och lade mig. Som vanligt grät jag mig till sömns och tänkte på att där går ett folk och väntar på Godot som aldrig kommer.
Vaknade till en ny massaker idag. ”Beit Hanoun” heter den den här gången. Familjer som låg och sov. Precis som varje gång. Och precis som varje gång förvandlades barn, mammor, pappor, farfäder och mormödrar till en oigenkännlig massa av blodiga köttstycken. I sina egna hem. I sina egna sängar.
Och precis som varenda jävla gång dyker det upp en ful gubbe, en skräcködla från historiens mörkaste vrår och spottar fram ett ”we are sorry”.
Den här gången var det Shimon Perez, den enda i det israeliska ledarskapet som kan luta sig mot en liten rest av internationell respekt, som en uttalad vänsterpolitiker som åtminstone tror på rättvisa för judar boende i den judiska staten.

Till Perez och resten av Israel säger jag som palestinier: Ursäkten är inte accepterad! Ni kan ta och stoppa upp den någonstans och låta oss slippa höra det! Vi är jävligt trötta på era tillgjorda ursäkter varje gång ni ertappas med byxorna nere. Era ursäkter är ingenting annat än en ny kränkning.Vi ses vid nästa terrorattentat. När ett syskon eller en kusin eller ett barnbarn till en av dem som slaktats idag, inte kan leva med det han bevittnat och söker befrielse genom att ta sitt eget liv och några av era liv också. Och jag kan garantera er. Ingen av oss kommer att komma med en halvhjärtad och tillgjord ursäkt då!

Amana eller "Det okränkbara"

HAN ÄR DEN ENDA GUDEN
Ett språk rymmer en värld av tankesätt som vi aldrig tänker över förrän vi ser det utifrån. Jag förstod det arabiska språket först när jag ställdes inför två erfarenheter, mötet med det svenska språket och vistelsen i ett ökenlandskap. Konstigt att jag inte kände så när jag studerade på engelska. Engelska är och förblir, för mig, ett språk för kunskapsinhämtning. Det har aldrig känts som ett känslospråk som arabiska och nu även svenska.
För det mesta finner jag bryggor ganska lätt när jag förflyttar mig mellan mina två känslospråk. Det är inte bara mellan orden jag förflyttar mig. Jag förflyttar mig mellan två världar. Två landskap. Två olika och oändliga bildsekvenser. Mellan två olika platser i hjärnan.
Och rösten också växlar, ganska lätt, eller automatiskt från arabiskans gutturala
till svenskans nasala ljud.

Det största hindret avverkade jag först. Vokalerna. Från arabiskan som inte riktigt framhäver sina vokaler, tre ynka, A, O, och I, som inte syns alltid i skrift då de ersätts av vokaltecken, vokaltecken som utelämnas för det mesta i skrift och tryck. Från det till mötet med de svenska vokalerna som i början syntes mig som om de var hundratusen stycken. Det var de inte. Men jag insåg att om jag aldrig lärde mig uttala, känna och förstå vokalerna skulle jag aldrig lära mig svenska och än värre, jag skulle aldrig våga öppna munnen.
Nu pladdrar jag på för det mesta utan hinder och för det mesta för mycket. Men Ibland blir det totalstopp. Inte en millimeter framåt kommer man när det gäller vissa begrepp.

För något år sedan ringde någon och frågade hur jag skulle översätta det arabiska begreppet Amana. Jag har funderat en hel del och fortfarande är mitt svar: Inte den blekaste! Men jag kan göra ett försök:

Amana kan vara en människa, ett djur eller ting. Det kan vara levande eller dött. Det blir först Amana när det lämnas, tillfälligt eller för gott, i händerna på någon annan. Denna någon väljer man inte hur som helst. Det måste vara någon man känner väl och litar på, ända in i döden. Man lämnar ”Amana”, som kan vara ens eget liv, barn eller egendom, i hans händer och utgår från att han aldrig ska svika den. Amana är helig och okränkbar. Kränker man eller sviker Amana kan man lika gärna gå och hänga sig för det är en av de nedrigaste handlingar man kan begå. Och det värsta är att denna stackars människa som tar emot Amana ofta inte har något val. Det är en sådan heder och ett sådant förtroende och ofta en så svår situation det handlar om att man inte har något val annat än att ta emot och finna sig i att vara ansvarig för Amana, inför personen som lämnar den, inför samhället man lever i och inför Gud, om man råkar tro på någon sådan, i några timmar eller tills man dör.
Att ta emot en Amana på riktigt och veta vad man ger sig in på, förutsätter att man kan arabiska. Därför är det kanske onödigt att försöka översätta här…

Två korta dikter av Sufipoeten al-Nabulsi

Virvlande Darwisher
كلمات : الشيخ عبدالغني النابلسي

Text: Abd al-Ghani al-Nabulsi
1641-1730

ترجمتها إلى السويدية راوية مرة

سَقوني وقالوا

سَقوني وقالوا مُتْ غراماً بحبنا
إذا شأتَ أن تحيا وتحظى بقربنا
فموت الفتى في الحب راحة قلبه
إذا مات في ألم الصَبابةِ والعنا
. . .
فمشروبنا يَحيى به كل مَيِّْتٍ
ومن طيبه يشفى العليل من الضنى

De gav mig att dricka och sade

De gav mig att dricka och sade:
Dö av kärleken till oss, av kärlekens mödor
Om du vill överleva
och åtnjuta närheten till oss
För om en ynglig dör av kärlek
Om han dör av brännande begär
Och av underkastelse
Finner hans hjärta till slut sin ro

Vår dryck ger livet åter till varje döende
Och dess goda eftersmak botar
varje sjukling som drabbats av utmattning

عشق صافي الراح

عشق صافي الراح * راحة الأرواح
فاعذروا يا صاح * من بسرّه باح
أبسطُ عذري * زاد بي سكري
حيث لا أدري *والهوى فضاح
من عرف ربّه *واصلوا حبّوو
انتعش قلبو * وبقي مرتاح
إستوى عندو * الشيء مع ضدّو
فهو من وجده * هيّم النُصاّح
Åtrån till det renaste vinet

I åtrån till det renaste vinet
finns själarnas vila
Ha överseende, vännen min,
med den som då avslöjar sin hemlighet

Jag lägger fram min förklaring
och blir än mer berusad
när jag minst anar
Kärleken är avslöjande

Den som känner sin Gud
erfar Hans kärlek
hans hjärta finner tillfredsställelsen
och förblir vilande

Hos Honom blir tingen ett
med sina motsatser

Den som finner Honom
får elden att spraka
i hjärtat på sina vägledare

Översättning: Rawia Morra