Hassan Nasrallah

Hassan Nasrallah
Kl. 18 idag blev jag klar med översättningen av en dokumentär som sändes i Kunskapskanalen och som handlade om ledaren för Hizbullah, Hassan Nasrallah. Så sent ute ska man aldrig vara, två timmar före sändningen, men ibland kan sjukdom eller tekniska problem ställa till det för en.
Trots att det var oerhört bråttom, satt jag som förstenad varje gång jag skulle översätta något som Nasrallah själv sa.
Denne man, som betraktas som djävulen själv av vissa, och som är helgonförklarad, bokstavligen, av andra, som den egyptiska superstjärnan, den vänsterradikale och oerhört medvetne och samhällsengagerade skådespelaren Salah al-Saa’dani som under en demonstration i Kairo i juli i år, mot Israels anfall mot Libanon ropade:
”Madad, madad, Ya sidi Nasrallah”.
”Madad” betyder ”bistånd”eller kraft. Han bad om helig kraft av den helige Nasrallah, så som man bara ber till profeten, profetens anförvanter, följeslagare och andra heliga om.
Oavsett från vilket perspektiv man ser på honom, kan man aldrig komma från det märkliga hos honom. Det är en man som i 16 års åldern bestämde sig att skaffa rätt åt de rättslösa, Mahromeen-rörelsen i Libanon. Vid 25 års åldern satte han sig emot Israel och svor på att driva dem ut ur Libanon. Och han gjorde det. Han besegrade Israel flera gånger om. Hans vapen? Martyrdöden. De fattigas och de rättslösas sista vapen som inte kan bemötas av ett motvapen.
Men hans egentliga vapen, hans makt, sitter i huvudet. Han är en allvarlig religiös ledare men han skämtar och skrattar gott. Mitt i de mest allvarliga resonemangen brister han ut i skratt eller fnissar och slänger en kvickhet på libanesisk dialekt, mitt inne i ett sammanhang formulerat ursprungligen på klassisk arabiska. Han läspar och det ger hans tal en prägel av barnslighet eller pojkaktighet när han ger intervjuer, men när han står i talarstolen är han en demon. Oslagbar. En nykter tänkare, en berusad poet, en troende fakir, en ödmjuk gigant, en kärleksfull kamrat, en spartansk mystiker, en saktmodig beslutsfattare, en tickande bomb vars högsta personliga önskan är att få dö martyrdöden.
Jag begriper mig inte på karlen. Han sörjde inte ens sin egen son som stupat i sammandrabbningar med den israeliska armén. Jag är inte religiös och inte någon anhängare av en islamisk stat, inte i Libanon eller någon annan stans. Men plötsligt erkänner jag inför mig själv: Nasrallah är en av vår tids bästa politiska talare. Däri liggar hans kraft.
Så talar han:
”Du kan aldrig uppmana till kärlek medan du är full av hat. Du kan aldrig uppmana till rättvisa medan du handlar orättfärdigt i både smått och stort. Du kan aldrig uppmana till enighet medan du splittrar och sår split för att behålla din post, dina privilegier, ditt rykte och din del.”
Om längtan till den religiösa skolan i den heliga staden Qum, säger han: ”Förhållandet mellan studenten i en religiös skolan och kunskapen, böckerna, klassen, föreläsningarna, skrivandet och forskningen är en oerhört djup andlig relation. Om du tar honom därifrån är det som att ta honom från den älskades famn. Han längtar ständigt tillbaka”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: