Amana eller "Det okränkbara"

HAN ÄR DEN ENDA GUDEN
Ett språk rymmer en värld av tankesätt som vi aldrig tänker över förrän vi ser det utifrån. Jag förstod det arabiska språket först när jag ställdes inför två erfarenheter, mötet med det svenska språket och vistelsen i ett ökenlandskap. Konstigt att jag inte kände så när jag studerade på engelska. Engelska är och förblir, för mig, ett språk för kunskapsinhämtning. Det har aldrig känts som ett känslospråk som arabiska och nu även svenska.
För det mesta finner jag bryggor ganska lätt när jag förflyttar mig mellan mina två känslospråk. Det är inte bara mellan orden jag förflyttar mig. Jag förflyttar mig mellan två världar. Två landskap. Två olika och oändliga bildsekvenser. Mellan två olika platser i hjärnan.
Och rösten också växlar, ganska lätt, eller automatiskt från arabiskans gutturala
till svenskans nasala ljud.

Det största hindret avverkade jag först. Vokalerna. Från arabiskan som inte riktigt framhäver sina vokaler, tre ynka, A, O, och I, som inte syns alltid i skrift då de ersätts av vokaltecken, vokaltecken som utelämnas för det mesta i skrift och tryck. Från det till mötet med de svenska vokalerna som i början syntes mig som om de var hundratusen stycken. Det var de inte. Men jag insåg att om jag aldrig lärde mig uttala, känna och förstå vokalerna skulle jag aldrig lära mig svenska och än värre, jag skulle aldrig våga öppna munnen.
Nu pladdrar jag på för det mesta utan hinder och för det mesta för mycket. Men Ibland blir det totalstopp. Inte en millimeter framåt kommer man när det gäller vissa begrepp.

För något år sedan ringde någon och frågade hur jag skulle översätta det arabiska begreppet Amana. Jag har funderat en hel del och fortfarande är mitt svar: Inte den blekaste! Men jag kan göra ett försök:

Amana kan vara en människa, ett djur eller ting. Det kan vara levande eller dött. Det blir först Amana när det lämnas, tillfälligt eller för gott, i händerna på någon annan. Denna någon väljer man inte hur som helst. Det måste vara någon man känner väl och litar på, ända in i döden. Man lämnar ”Amana”, som kan vara ens eget liv, barn eller egendom, i hans händer och utgår från att han aldrig ska svika den. Amana är helig och okränkbar. Kränker man eller sviker Amana kan man lika gärna gå och hänga sig för det är en av de nedrigaste handlingar man kan begå. Och det värsta är att denna stackars människa som tar emot Amana ofta inte har något val. Det är en sådan heder och ett sådant förtroende och ofta en så svår situation det handlar om att man inte har något val annat än att ta emot och finna sig i att vara ansvarig för Amana, inför personen som lämnar den, inför samhället man lever i och inför Gud, om man råkar tro på någon sådan, i några timmar eller tills man dör.
Att ta emot en Amana på riktigt och veta vad man ger sig in på, förutsätter att man kan arabiska. Därför är det kanske onödigt att försöka översätta här…

Annonser