Demorkrati? Gud förbjude

Suleiman Mansour
Palestinsk konstnär
Stackars palestinierna gick på myten om demokrati. De valde en ny regering enligt demokratins spelregler och följde västerländska ideal i valet till punkt och pricka.
Resultatet? Svält, törst, sjukdomar, medicinbrist, humanitär katastrof korad med ond bråd död dagligen i Gazaremsan och på Västbanken.
En tredje del av det nyvlada parlamentets medlemmar sitter i israeliskt fängelse inklusive talesmannen. Sex ministrar inklusive vice statsministern gör det också. Och inte ett ljud hörs ifrån demokratins vagga, de som mest tuggar och fradgar om demokratin.
De palestinska minstrarna och parlamentsledamoterna borde kanske skatta sig lyckliga. De ligger inte i gravarna som andra gör. Den israeliska armen ringer till palestinska familjer när som helst på dygnet och ger de tio minuter att evakuera sitt hus. Sedan kommer flyget och jämnar det med marken. Grannarns hus går ofta samma öde till mötes. Igår var det en far och hans son som ännu inte hunnit springa ut. Trevåningshuset blev deras grav.
En libanesisk gumma pekar på sitt söndersmulade hus i en libanesisk by och utbrister: ”Det här är vad väst menar med demokrati.”
En man som ledde motståndet i en annan by i södra Libanon tillsammans med sina söner och som såg sin äldsa dödas några meter bort, förklarar att han hade suttit i israeliskt fängelse och sedan dess hade han haft ett mål med livet: ”Att hämnas”. Kränkningarna, tortyren, hatet och förödmjukelserna. Om sonens död sa han: ”Jag avundas honom”.
I ett begravningståg strör man ris och blommor på kistorna som bärs fram. Man sjunger bröllopssånger. Folk är förkrossade men stoltheten över att deras söner hann förödmjuka den israeliska armén innan de satte livet till, är mycket större än sorgen.
Så mina herrar i väst. Behåll er domkrati. Den är inget annat än ett dödligt vapen.
Behåll ert stöd till Israel och ge araberna i grannländerna hatet. Det är garanten för demokratins undergång, demokratin som ni vill ha den alltså.

Nancy , lyckligt ovetande

Nancy Kupa A

Nancy Kupa F?

Nancy Ajram är en ung fulvacker kvinna från Libanon. Hon är vacker så länge hon ler och ful så fort hon är allvarlig. Första gången jag såg henne på teve trodde jag knappt mina ögon. Där stod hon i en babyrosa klänning beströdd med strass och slitsad ända upp till trosgrenen. Dessutom hade den bar rygg ända ner till svanskotan. Hon sjöng något som skulle liknas vid dagispopp (som är jätterolig att lyssna på när man städar eller gräddar pannkakor. Den är i alla fall roligare än ljudet från dammsugaren eller tevens cartoonnetwork, om man har små barn hemma.)

Hennes publik? Tusentals arabiska män samlade i Dubai från alla länderna kring persiksa viken. Jag gapade. Där satt dem, krakarna, med långa vita gallabior knäppta upp till hakan och med huvudbonader i sommarnattens hetta och dregglade över detta halvnakna under i babyrosa.

Veckan därpå, gjorde sig två manliga megastjärnor i arabvärlden lustiga, var för sig, över sångerskan som inte kan bestämma sig ifall hon ska sjunga eller strippa och dansa. Ingen nämnde några namn men alla visste vem dessa två herrar talade om.

Under kriget i Libanon klagade en libanesisk journalist över alla arabiska tevekanaler som inte visade tillräckligt intresse för det som hände i Libanon utan ägnade sig åt vulgära konserter med halvnaken sång och dans. Hans samtalsparter, som kom från ett land vid persiska viken svarade med en retorisk fråga: Och var kommer de vulgära sångerskorna från? Libanon, så visst ägnade man sig åt Libanon.

Nancy är den mest framgångrika av alla libanesiska kvinnor inom nöjesbranschen, och de är många, särskilt i länderna runt persiska viken. Många fattiga kvinnor i olika delar av arabvärlden sliter för att imitera hennes stil, så långt det låter sig göras. Köpa nya bröst är ju inte alla förunnat. En del prostituerar sig för att få köpa den senaste mobilen hon gjorde smygreklam för. En ung libanes gick så långt att han förvandlade sig med kirurgknivens hjälp till en vackrare kopia av Nancy.

Alla älskar Nancy, alla vill vara Nancy. Nancy är lycklig. Inte kommer hon att tänka på priset libanon får betala för hennes lycka i en del av världen som har massor av pengar men ingen respekt för lättklädda kvinnor. I alla fall inte det styrande skiktet i de länder där hon åker runt och visar nyanskaffade bröst, rygg och innanlår.