Som insekter från yttre rymden, av Klas Sandberg

 Kazim Noir, Irak

Jag har ingen aning om hur mycket ni fasta läsare av denna blog har saknat inläggen från Klas Sandberg. Jag har rent av haft abstinensbesvär. Igår kväll var jag på väg att maila honom och undra var han håller hus men avstod då jag tänkte att han faktiskt har sin egen blog,nämligen Vindskupan. Men jag har faktiskt hoppats länge att någon ”kommentar” av Klas ska ramla in. Hans kommentarer blir ofta roligare och långt bättre än de inläggen som han kommenterar… Den här kommentaren kom in imorse från Klas till inlägget: Nästa: Gaskammaren…?

Hoppas du inte har huvudvärk eller mår dåligt när du läser det här Rawia. Annars befarar jag att det kommer att bli mycket värre när det här är färdigt.

Får jag bekänna en sak för dig Rawia som kanske kommer att göra dig aningen harmsen?

Nå, jag tar sats: här kommer det.

Jag har aldrig riktigt förstått Edward Said och hans bok Orientalism.

Till dess…

Nej, stopp jag tar det från början.

Jag vet att det är det sena nittonhundratalets mest inflytelserika bok. Saids resonemang är mycket sinnrikt. Jag var full av beundran…

Men vad menade karln?

Han skrev att den orientalistiska forskningen konstruerade bilden av orientalen som ”den andre”, som främlingen något som mest liknade utomjordingar av antimateria.

Där hängde jag inte med.

De flesta orientalister jag läst som försöker förklara mellanöstern för en svensk publik gör raka motsatsen såvitt jag kunnat se. Forskare som Jan Hjärpe, Ingmar Karlsson och Michael Norberg berättar om alla kontakter mellan Europa och Mellanöstern som löpt fram och tillbaka genom årtusendens lopp. På olika sätt brukar de, såvitt jag kunnat se, förklara och förmänskliga, inte främmandegöra.

Så vad kan jag ha missat här?

Pratade Edward Said i nattmössan?

 

Hani Zorub, Palestina

Han verkade litet för smart för det. Fanns det en pusselbit som saknades?

Jag gissar att du Rawia återigen suckar över att jag alltid måste vara så slingrig och rota till alltsammans innan det (eventuellt) kommer något som liknar en poäng från mig.

Nå, härmed förkunnas det stolt: Jag har hittat den, min saknade pusselbit.

Den saknade pusselbiten hittar man framför allt hos Bernard Lewis. Vill du hitta en enda man att skylla på är det han. Faktum är att Edward Said kan läsas som ett enda angrepp på den avdankade Princeton professorn.

Och då blir med en gång alltsammans begripligt och logiskt.

Lewis är i många avseenden den moderna islamofobins fader, det var han som myntade begreppet the Clash of civilisations, den som förutsätts vara oundviklig mellan den kristna och den islamiska världen.

Han anses vara Irak-invasionens gudfader. Alltsammans blev dessutom möjligt just för att han INTE är någon grovhuggare i bomberjacka och med ett hakkors på ärmen.

I många avseenden säger de båda samma saker men Lewis säger på ett oändligt mycket mer belevat sätt och med myckenhet akademiska titlar i ryggen.

Och i det läget tenderar ofta en medelklasspublik att tro att han vet vad han talar om.

Du kanske undrar varför en vithårig forskare från ett dunkelt hörn av Princetonuniversitetet kan påverka tillvaron för dig här i Stockholm. Svaret skulle kunna vara att idéströmningar alltid uppstår i slutna sällskap, tidskrifter med begränsad spridning och dammiga universitetsinstitutioner. Man brukar ofta göra sig lustig över struntpratande intellektuella men det som kläcks i det där slutna samhället, spridas till den bildade medelklassen och via folkskollärare och bibliotekarier nå såväl den stora allmänheten som beslutsfattare.

I den miljön är Bernard Lewis inte någon liten lustifikation utan en av formidabel vithaj.

The Sage. En man med stor prestige och akademisk tyngd.

Och han har varit i verksamhet sedan 1950-talet.

Bernard Lewis teknik går ut på att prisa den islamiska civilisationen för dess landvinningar inom vetenskap och kultur.

Sedan kommer en redogörelse för dess uppkomst och utveckling lååååång litania om tillkortakommanden, misslyckanden och haverier.

Som läsare blir man till sist känsla av att hela orienten är något i grunden felkonstruerat

 

 Muhammad Hussein, Kuwait

 

Det andra stora temat hos Bernard Lewis är ett fullständigt ”förfrämmande” av orienten / mellanöstern och dess människor. De skildras närmast som insekter från yttre rymden, nästan helt drivna av kulturella och religiösa drifter.

Helt plötsligt stämmer det som Edward Said skrev som hand i handske Rawia. Om hur man försöker konstruera ”orientalen” som ”den andre”.

Edward Said hävdade att Lewis arbeten bakom en fasad av liberalism och vetenskaplighet var “aggressivt ideologisk”[i]

Said betraktade helt klart Bernard Lewis som fullständigt livsfarlig och bekämpade honom.

Lewis är knappt ensam. En annan orientalist av samma typ är israelen Rafael Patai. Han dog visserligen 1996 men den bok han skrev, ”The Arab Mind” cirkulerar fortfarande. Bland annat har den använts för att utbilda generationer av amerikanska officerare sedan 1970-talet. ”The Arab Mind” kallades för den populäraste och mest lästa boken om Mellanöstern på de amerikanska militärakademierna.

Du hittar inga grova litanior där Rawia, lik förbaskat lägger man den ifrån sig med en dunkel känsla av att araber är lata, sexgalna, våldsbenägna, hatar västvärlden och att det enda sättet att dominera dem är genom att förödmjuka dem. I synnerhet förödmjukelse av sexuell art.

Rafael Patai anses vara ideologen bakom Abu Ghraib.[ii]

Återigen kan man ana hur vanvettigt viktiga idéströmningar är Rawia. Visserligen kan korpral Smith på patrull i Irak eller menige Yiagal vid en vägspärr på Västbanken redan innan vara benägna att uppträda brutalt mot människorna de möter men det blir extra farligt om de dessutom känner att brutalitet mot civilbefolkningen är ”vetenskapligt riktigt”.

Är detta vad som allmänt predikas på europeiska och amerikanska universitet? Svaret är nog nej. En brittisk orientalist som tittat närmare på Rafael Patais bok hade aldrig hört talas om honom före Abu Ghraib. Han hörde sig för bland amerikanska kollegor och fick klart för sig att nästan samtliga formligen tuggade fradga vid blotta nämnandet av Patais namn och betraktade honom närmast som skojare.

En annan ledande amerikansk orientalist, Juan Cole har i en intervju berättat hur han formligen slet sitt hår när han hörde på de ”experter” som lade ut texten under uppladdningen till Irakkriget.

Många gånger blev han full i skratt deras groteska uttal av lokala orts- och personnamn.

Länge kämpade Bernard Lewis och hans meningsfränder i motvind. Medan han fortfarande arbetade i England försökte Lewis sälja idén till det brittiska utrikesdepartementet att britterna skulle återupprätta det ottomanska imperiet och använda det för att erövra mellanöstern.

Av någon anledning var det svårt för yrkesdiplomaterna att uppbåda någon som helst entusiasm för det strategiförslaget.

 

Abdel Halim Hamash, Algeriet

År 1974 hoppade Bernard Lewis på ett erbjudande från Princeton universitetet. I början av 1980-talet blev han amerikansk medborgare Bland annat började han gravitera mot en krets unga män som samlats kring senator Henry ”Scoop” Jackson.

I sinom tid skulle de komma kallas för neokonservativa.[iii]

Kanske var det med det kalla krigets slut som vinden började blåsa åt deras håll. När Sovjetunionen plötsligt försvann började många inom USA:s konservativa kretsar att yrvaket se sig om kring för att hitta en ny STOR FIENDE. En sådan var Samuel Huntington som hävdade att framtidens konflikter skulle stå mellan stora civilisationsområden. [iv]

Huntington tackade i synnerhet Bernard Lewis för inspirationen.

Den stora tiden kom med elfte september 2001.

Helt plötsligt stod Bernard Lewis och kretsen kring honom i ett förklarat ljus. Allt de sagt i åratal verkade stämma. Arabvärlden var sjuk och felkonstruerad. Orsaken till den traumatiska attacken stod att finna medeltida skrifter, inte några rationella, politiska orsaker. Allt tal om Israel ockupation eller USA:s brutala sanktioner mot Irak efter Gulfkriget 1991 måste beslutsamt viftas bort. Därtill kom att Lewis effektivt vädjade till stormaktspolitikernas rovdjursinstinkter. Arabvärlden var ett skaderivet bytesdjur. Ett lockande byte som bara väntade på fällas. Allt som krävdes var en beslutsam stöt på någon lämplig punkt, Irak exempelvis.

En hög amerikansk tjänsteman ansåg att den mest avgörande knuffen mot krig var den presentation som Bernard Lewis höll för den mäktige vicepresidenten Dick Cheney.

”Jag tror att det du måste göra med araberna är att drämma till dem mellan ögonen med en stor käpp. De respekterar styrka.”

[v]

Kanske var det Bernard Lewis stora ögonblick. I decennier hade han kämpat för att bereda marken, skapa fiendebilderna, publicera böckerna, artiklarna, framträda i debattprogram. Nu, äntligen skulle USA gå till storms mot mellanöstern. Vicepresident Cheney och Lewis träffades upprepade gånger över middagar. Enligt en som satt med var Lewis ständigt återkommande tema att man skulle gå på mot Irak och mot arabvärlden.

”Slå till. Tveka inte.”[vi]

Åren har gått sedan dess Rawia. Lewis har både fått uppleva sin seger över Edward Said och därefter hur den segern förvandlades till damm och aska. De många orientalister som länge svurit över Bernard Lewis stora inflytande har gått till storms mot honom.

Man kan säga att Bernard Lewis vann över Edward Said men att palestinierns anhängare har kommit tillbaka för att peta ner Lewis från hans piedestal.

 

Ali och Elina Khalil, Syrien

Invändningarna har varit många:

Först och främst är Lewis expert på det ottomanska imperiet, inte på arabvärlden. För det andra anklagas han sovit sig igenom Mellanösterns moderna historia. Allt, allt, ALLT som sker verkar hos Bernard Lewis ha sin upprinnelse i olika medeltida handskrifter.

Själv verkar Bernard Lewis ha blivit alltmer förgrämd och prillig. Bland annat har han på sista tiden gått omkring och förkunnat att Europa snart kommer att vara muslimskt. Före irakkrigets utbrott hade han suttit på American Enterprice Institute och belåtet talat om hur västvärlden nu enats under Amerikas ledning.

Så blev det dags att invadera Irak och helt plötsligt visade det sig att viktiga europeiska länder som Frankrike och Tyskland inte alls var törstade efter amerikanskt ledarskap.

Slutsatsen verkar ha blivit att de usla muslimerna konspirerar mot Amerika i Europa också.

En del tråkmånsar kan kanske undra hur det är möjligt att de ”muslimska” invandrarna skulle kunna ta över Europa. EU området har nästan en halv miljard innevånare. Det finns cirka tjugo miljoner invandrare från Mellanöstern, Nordafrika och Iran vilket skulle innebära att de senare måste börja föröka sig en rent rasande fart. De som buntas samman under beteckningen ”muslimer” visar sig till råga på allt tillhöra en hel drös olika, orientaliska religioner. De kan med andra ord vara orientaliska kristna, judar, zoroastrier eller … ateister.

Det förhindrar inte att den typen av tankar har tagits upp och förgrovats av olika konservativa kolumnister där det målas upp fasanfulla visioner av hur muslimerna håller på att ta över förorterna och nu bereder sig att storma statskärnorna.

En amerikansk neokonservativ, Daniel Pipes förutsåg ett växande problem för det härrrliga civilisationskriget.

Och, hmm, jag vet inte hur jag skall uttrycka det på rätt sätt Rawia men faktum är att du ingår i det.

Den huvudvärken består inte så mycket av den orientaliske bombkastaren utan den orientaliske kulturdebattören. Du märker Rawia nu är vi tillbaka till där utrymmet där idéströmningar föds.

Hur gärna man än gör sig lustig över struntpratande intellektuella så är det ett utrymme som man från konservativ och neokonservativ sida till nästan varje pris vill dominera.

Daniel Pipes har varit MYCKET aktiv på det området. Det är otäck figur som driver organisationen Campus Watch vars enda syfte att att slå ned på minsta antydan till kritik mot Israel inom USA:s universitetsväsende. Han har varit mycket energisk när det gäller att göra livet surt för arabisk-ättade forskare (och en del judiska nonkonformister med för den delen). Det gäller Sami Al-Arian, Debbie Almontaser, Nadia Al Haj och Norman Finkelstein.[vii]

Någonstans finns oron för att Edward Said kommer att få sista ordet till sist.

______________________
[i] “Scholarship or Sophistry?; Bernard Lewis and the New Orientalism” av M. Shahid Alam, Counterpunch, 28 juni 2003.

[ii] ”Its best use is as a doorstop” Brian Whtaker, Guardian, 24 maj 2004.

[iii] Får jag göra något aningen fult här Rawia? Jag skulle vilja hänvisa till mig själv och min lilla rapport om neokonservatismens uppkomst och utveckling, ”Vi älskar krig”.

[iv] “The Clash of Civilizations” av Samuel Huntington i Foreign Affairs, sommaren 1993.

[v] ”Frustrated Scowcroft Assails Neo-Cons, Cheney” av Jim Lobe, Inter Press Services, 25 oktober 2005.

[vi] ”Bernard Lewis Revisited” av Michael Hirsh, Washington Monthly, november 2004.

[vii] Framgångarna har varit skiftande. Daniel Pipes hejade energiskt på justitiemordet på Sami Al-Arian, var med och sörjde för att att Debbie Almontaser sparkades från jobbet som rektor. Norman Finkelstein nekades fast anställning vid DePaul universitetet. Däremot gick det inte att förhindra att Nadia Al Haj fick fast anställning (tenure) vid Barnard College i november 2007.

Läs även andra bloggares åsikter om Edward Said, Orientalism, Orientalister, Jan Hjärpe, Michael Norberg, Ingmar Karlsson, Bernard Lewis, Clash of Civilisations, Princeton Universitetet, Rafael Patai, The Arab Mind, Abu Ghraib, Militära Akademier, Juan Cole, Samuel Huntington, Arabvärlden, Israel, USA, Dick Cheney, Muslimer, Islam, Daniel Pipes, Campus Watch, Sami al-Arian, Norman Finkelstein