Ismail Shammout, Dispossession To Where?
Dagens Nyheter berättar idag om en festlig utvandring för ett antal palestinier från ”Syrien” till Chile. Inte ett ord om att dessa människor aldrig varit i Syrien. De har i åratal varit strandsatta i öknen mellan Irak och Syrien så som andra palestinier varit strandsatta mellan Irak och Jordanien.
De bodde under barhimmel länge innan UNHCR uppmärksammade deras situation och kom med tält som skyddade dem och deras barn mot brännande ökensol på sommaren och bitande kyla under vintern. Det är Palestinier som hade tagits emot av Irak på 1950-talet och plötsligt blev ovälkomna främlingar efter Saddams fall.
Inget arabland har gått med på att ta emot några av dem trots att de är så få. Saudiarabien övervägde inte ens tanken. Till slut erbjörd sig arabvärldens fattigaste länder, Jemen och Sudan att ta emot några.
Sveriges plockade ut de bland dem som hade kurdisk ursprung och ratade palestinierna. När deras situation blev för horrible, gick några länder med på att ta emot dem. Kanada tog de högst utbildade. Chile tog emot de som blev kvar.
”En officiell välkomstkommitté tog emot gruppen. Viftande palestinska flaggor och andra tecken påminde om att stadens befolkning har rötter i Mellanöstern. Förfäderna därifrån bosatte sig i Caleras vid tiden för stadens grundande på 1800-talet.”
Visst! Det kanske krävdes blodsband för att förbarma sig över 16 vuxna och 23 barn som levde och dog av sorg och uppgivenhet många gånger om i den syrisk-irakiska öknen. Men någon fest var det inte! Det kan jag garantera, för jag har sett deras förtvivlade tårar flera gånger under flera år i olika reportage i arabisk media.
Läs även andra bloggares åsikter om Palestinierna, Odyssé, Flyktingar, Chile, Syrien, Irak, Saudiarabien, UNHCR, Tältläger, Sverige, Kanada
Postat i: 1
Det är ett sorgligt inlägg. Dels för den uppenbara mänskliga tragedin, men dels även för att den belyser ett problem som sällan tas upp.
Hur kommder det sig att palestinierna är statslösa efter så lång tid? Det uppenbara svaret är ju förstås för att de berövats sina hem och sin jord. Men det är inte det enda svaret. Folk har fördrivits under hela mänsklighetens historia, men oftast har de funnit nya hem där de kunnat slå rot.
I framförallt Jordanien och Syrien finns ju miljontals människor som skulle kunna ha varit bland de statslösa palestinierna om gränserna dragits lite mer hit eller dit 1948. Varför har inte de omgivande länderna gett sina systrar och bröder medborgarskap?
Det är som om karelarna inte skulle ha fått vara finska medborgare.
Israels skuld och omänskliga behandling av palestinerna kan inte ursäktas, men man bör också ställa sig frågan vilken skuld de omgivande länderna har i att hålla konflikten vid liv.
Självklart är det som du skriver Anna. Palestiniernas ”Nakba” eller katastrof blev inte mindre pga grannländernas behandling. Visst, de öppande sina gräsner 1948. Men det var också allt, för det mesta.
Palestinierna ses som lägst av dem lägsta i hela arabvärlden egentligen, särskilt av högre klasser och där det är si och så med bildningen. Solidariteten hittar man endast hos medvetna, politiskt engagerade människor.
För någon månad sedan förnekade den libanesiska megastjärnan Majeda al-Romi att hon var av palestiskt ursprung. Varför då? Därför att hon skulle förlora oerhört mycket status på det. Den fina damen erkände att endast hennes farmor kom från Palestina, inte HELA hennes fars släkt.
Det är för det mesta skräcken för palestiniernas olycka, tror jag.
Visst är det bra att dessa människor äntligen blir emottagna någonstans där de blir välkomnade, men samtidigt tragist. Jag håller med er, det är sorgligt. Är det ett liknade öde som väntar palestinierna på Västbanken? Citat ur brev: ”För någon vecka sedan hade jag ett samtal med en bosättare i 30-årsåldern. Hans dröm var en judisk stat. ”Vad tänker du då göra med fyra miljoner palestinier?” frågar jag. ”De kan flytta till Egypten, Jordanien eller Libanon”, blir hans svar och han tycks tro på vad han säger! En dröm, en idé som strider mot internationell lag och mänskliga rättigheter – den är inte möjlig.” slut citat från Följeslagarbrev nr 3 från Sten-Åke Mollmyr
Jerusalem i slutet av mars 2008
Ofattbart, Egon!